tisdag, december 01, 2009

Stories from the city, stories from the sea

Tänkte spy galla över en lista som publicerats i den extremt tråkiga tidningen Kupé över vilka personer som 960 SJ-resenärer helst har som granne på tåget. Det är nästintill en helt bedrövlig lista som toppas av tråkfan Reinfeldt. Men jag orkar inte spy galla, jag gör inte det. Inte idag. Imorgon kanske. Dessutom suger vuxenkorsordet i Kupé. Barnkorsordet däremot, det löste jag galant och ville gärna visa upp för konduktören och få en uppmuntrande klapp på axeln och kanske något sött från serveringen. Men icke.

Nu är jag trött, och man blir ännu tröttare av att spy saker. Så därför spyr jag inte.

Och man blir trött av att vara lite ledsen. Och man blir fan ännu tröttare av att sakna kompetens inom den akademiska fantasivärlden, i alla fall idag. Ett skämt, ett stort jävla skämt – ett vandrande Buttericks på två ben och med en färgglad liten kalashatt på huvudet – det är jag det. Jag skiter nog konfetti snart också, för ord kommer det då fan inte.

Håhåjaja.

Tio för de stora, och fem för de små. En livskarusell som leder till magont och sorg. Skynda på! Skynda på!

På väg till universitetet imorse tittade jag på vattnet och tänkte att det vore fan så skönt om jag vägde 77 kg mindre och var 170 cm kortare, för då skulle jag kunna vända ett paraply uppochner och segla bort. Med en strumpa som segel. Nu vet jag inte hur proportionerligt ett kg utslaget på en decimeter skulle bli, men det kan väl någon med glasögon räkna ut. Och det skulle nog lösa sig oavsett ändå. Att inte tänka efter för mycket, det är nog det som är lösningen.

Jag skulle i alla fall paraplysegla till Portugal. Jag tänkte simma dit en gång, men sen kom jag på hur överjävligt trist det är att simma. Så det blev liksom aldrig av. Nu skulle man ju visserligen kunna tänka sig att det skulle bli en aning kallt att segla till Portugal vid den här tiden, men om man är så liten så att man får plats i ett paraply så räcker det ju med en barnjacka att ha som tak. Ruff tror jag att det heter på båtspråk. Och skulle det bli riktigt kallt är det ju bara att krypa in i en ärm och ligga där.

När jag väl hunnit förbi isen som kanske snart lägger sig över Kattegatt så hade det nog varit rena transportsträckan till Portugal. Autobahn på vatten.
Och väl framme vid Portugals stränder hade folkskaror mött mig och hurrat och jag hade blivit mottagen som en hjälte. Jag hade blivit förälskad i en mörkögd skönhet vid namn Juanita, och hon hade blivit förälskad i mig. Nu vet jag inte om Juanita är ett vanligt portugisiskt namn eller inte, och jag föredrar egentligen franskklingande namn, men det hade funkat. Wayne och Juanita hade det stått på dörren.

Tillsammans hade vi bara vandrat omkring på stranden och druckit vin och spelat canasta. Jag vet inte hur vanligt canasta är i Portugal, eller egentligen vad det är, eller om man spelar det gåendes på stranden. Men det spelar liksom ingen roll. Vi hade haft det bra.

Men sen kom jag på att jag skulle ju fortfarande bara vara en decimeter lång. Juanita skulle få böja sig väldigt långt ner där på strandpromenaderna om vi skulle gå hand i hand och det skulle hon väl få komplikationer i ryggen av, och att ha en krumryggad kärring redan nu känns ju trist. Alternativet hade väl varit att jag satt på hennes axel, men det hade känts lite väl mycket Pippi och Herr Nilsson. Och sexet? Herregud, vara en decimeter lång och ner och lapa mutta där hade ju varit förenat med livsfara, det är mycket övernaturliga krafter i omlopp i området mellan knäna och naveln på ett fruntimmer så drunkningsolyckor är nog mer regel än undantag om man är så liten.

Dessutom så är ju frågan vad Juanita hade gjort i sällskap med mig. Jag hade varken haft pengar eller charm att väga upp min ankellängd. Hon hade ju för fan varit helt efterbliven, och nån sån orkar jag inte med heller. Någon måtta får det vara.

Jag hade nog fått leva ensam där på stranden i Portugal, bott under lite tång och haft ett litet snäckskal att krypa in i. Och slutat som fiskmåsföda, som en mask med skäggstubb.

Fast jag äger inte ens ett paraply, så jag vet inte ens varför jag tänkte tanken. Paraplyer är för övrigt ungefär som tändare, och VHS-porr på högstadiet, något som aldrig köps utan bara skickas runt och ges bort.

Nu ska jag stirra på en avstängd tv och fundera på livet och lyssna på Tindersticks och bryta ihop och komma igen.

Hej.

10 kommentarer:

E sa...

jag skulle komma på fjorton fördelar med att ha en karl på 10cm... men en jäkla massa fler nackdelar trots allt... håll dig så lång du är du, så har du nog större att träffa på en invandrad juanita där du bor, än att behöva paraplysegla efter henne...

Bogey sa...

Tindersticks är bra. Portugal är bra. Synd att det inte går lågprisflyg till Lissabon, som är en väldigt trevlig stad.

Tråkigt att du känner dig låg. 1 dm är väldigt lågt. Det verkar dock fungera som flugpapper på damerna, åtminstone här på bloggen.

anna sa...

varför portugal?

Lotta sa...

Ta en dag i livet ...släpp allt ...kom ner till Helsingborg , låt oss sitta på båten över sundet . Dricka pilsner och äta smörrebröd och diskutera livet medan våra blickar ser ut över havet.Allt blir bra

Linn sa...

Du är så jävla genial!

Hanna sa...

Om du bara vill ligga lite så är jag på. Jag vet ju inte hur du ser ut och du röstar på fel sida. Men jag gillar din blogg. Och jag är jävligt bra på att ligga! ;)

Eva-Lotta sa...

När mina barn var små sa vi ofta hemma-undrar vad som rör sig i det lilla huvet?Jag tror dina föräldrar sa lika dant.

Ninni sa...

Du är helt underbar, helt genial! Paraplysegla till Portugal. Jag hoppas att du blir lite gladare snart.

stina sa...

du har inte tänkt på ture sventons kylskåp? så att du tillfälligtvis är 10 cm men sen växer till dig tillbaks till normal storlek. då får du ju äta upp kakan o ha den kvar (du skulle för övrigt kunna ha en kaka som matsäck hela vägen till portugal).

Wayne sa...

E: Jag ska hålla mig så lång jag är, men segla ska jag.

Bogey: Tindersticks är väldigt bra. Portugal kan jag tyvärr inte uttala mig om.

Anna: Varför inte?

Lotta: Det låter bra. Jag kommer i samband med sädesärlornas ankomst.

Linn: Tack ska du ha.

Hanna: Jag vill nog inte bara ligga, men jag ska ha erbjudandet i åtanke.

Eva-Lotta: Det är nog inte omöjligt att de sa så nej.

Ninni: Du verkar väldigt snäll du. Tack så mycket.

Stina: Det låter som Ture hade ett väldigt bra kylskåp, får klura på det där.