Missing

När jag vaknade så levde jag. Det fortsatte jag med i några timmar. Sedan dog jag ett tag och nu befinner jag mig i något slags gränsland. Jag brukar anamma trender och sånt där ungefär tio år efter att det är aktuellt. Jag räds till exempel inte svininfluensan alls, däremot är jag orolig som fan för galna ko-sjukan. Det vore trist att utveckla Creutzfeldt-Jakobs sjukdom, min hjärna har det svårt nog ändå. Imorse, då när jag levde men fortfarande var på gång av folköl, rödvin, starköl och gin, ja då kändes det rimligt att skaffa ett konto på Twittter. Jag ville väl vara lite modern och försöka förändra världen. Eller nåt. Men dra åt helvete så tråkigt det är. Och jag förstår inte riktigt hur man gör heller. Måste man skaffa sig en massa kompisar eller? Jag känner bara till två dåraktiga fanskap som har det där eländet. Fuck you Twitter!

 

Jag saknar dig, din jävla fitta. Apropå absolut ingenting.  Men det är trist när friska viljor blåser bort.

Ikväll ska jag leka något väldigt alkoholfritt med Hotty. Hon kommer ända från Götejävlahorborg. Jag hoppas att hon inte dragit med sig dialekten, för då får hon sova på golvet. Fast det blir väl jag som får ta det där golvet, förbannade jävla gentlemannaskap. Jag tycker att vi har kommit så långt i samhällsutvecklingen så att kvinnorna borde veta sin plats lite bättre.  

Nåväl, nu ska jag trotsa regnet och bege mig till Kemal på hörnet så att han får servera mig en pizza med delar av små galna kossor på. Living on the edge.

Hej då.