Beat it

Det är fint när den provisoriska sambon ser till att maten står på bordet när grovarbetaren kommer hem. Skönt att man redan har fått pli på kärringen. [infoga ett manligt HÖHÖHÖ och slå dig själv över knäna]

Men nu har man ju inte en bloggjävel för att allt är frid och fröjd. På en blogg ska man gnälla och det ska jag göra nu. På följande:

– Människor som önskar Bon Jovi.
På helgnätterna önskar människor låtar på P3 och P4. Trevlig tanke i teorin, att alla ska få vara med, men fungerar sämre i praktiken eftersom pöbeln överlag inte fattar något. Genom ett mail, sms, eller telefonsamtal har man alltså möjligheten att påverka riksradion i tre fyra minuter med en liten trudelutt. Visserligen är det väl bara sömniga lastbilschaffisar och ärkefyllon från Markaryd som lyssnar, men ändå, man önskar inte Bon Jovi. Det gör man fan inte. Ett jävla slöseri med den lilla lilla radiotid man kan få. Det kan likställas med att kasta sina demokratiska rättigheter åt helvete genom att rösta på Sverigedemokraterna.

*Nu kom Hotty tassandes med en kall öl. Nu går hon med sänkt huvud och kuvade steg mot diskhon igen*

(Okej, jag ljög om ovanstående. Det var jag som fick servera henne öl. Hon ligger på soffan och vräker sig och vägrar lyfta ett finger för att det här hushållet ska fungera.)

– Människor som äter upp varandra på allmän plats.
Nej och åter nej, det handlar inte om bitter- eller ensamhet. Jag har inte alltid levt ett förbannat spännande singelliv. Det handlar om att det är ett jävla ovett att släta av varandra i mataffären eller på badplatsen eller efter svärmors begravningskaffe. Antingen tar ni som håller med dessa dumheter och tar och pullar upp varandra i brygga direkt på plats och får skiten överstökad eller så åker ni helt enkelt hem. För ni kan väl åka hem? För inte sitter det väl någon man eller kvinna och väntar på er med tända ljus och vin och räkröra i avokadohalvor men med gråten i halsen? Inte är det väl så? Va? Era jävla fittor!

– Danskar.
Alltså, jag är inte rasist va men... vi släpper in alldeles för många danskar i det här landet. Köpenhamn är dock fint. Det vore bra om vi kunde byta ut Norrland mot den stan.

– Michael Jackson.
Ärligt talat, begrav gubben nu, omördad eller inte, så att vi slipper det här förbannade tjatet. Jag satt mycket fyllestukad vid en bardisk i Salzburg en gång och samtalade med en nykter och timid lärarinna från Amerika. Vi pratade om musik, hon frågade av någon anledning vad jag tyckte om Michael och eftersom jag inte ville stöta mig med mitt nya sällskap så förhöll jag mig neutral. – I hate him and his music, fucking child molester! sa hon i alla fall och jag höjde min öl och hon sitt kaffe och vi möttes över en skål. Det var en fin eftermiddag.

Listan kan göras ungefär tre mil längre. Men nu måste jag diska upp efter kärringen här.

Hej jävla då.