torsdag, juli 09, 2009

Love is colder than death

Det är ett väldans gnäll på Samhall över regnet. Mig gör det inte speciellt mycket. Det är svalt och skönt och lite regn har ingen jävel dött av, om man inte bor i Bangladesh då förstås. Men det orkar jag inte med att säga för då blir man idiotförklarad. Så istället sa jag:
- Ja, det är tammefan bedrövligt att det ska regna när det är sommar, egentligen borde man beväpna sig med en hagelbrakare och dra till Norrköping och storma SMHI så att det blir lite jävla ordning och reda på vädret igen.


Sedan gick jag in i frysen. Jag trivs ganska bra där inne i frysen. Inga jävla kunder som ska bråka med en eller medarbetare som tjatar hål i den lilla hjärnan jag är utrustad med och arbetsuppgiften som innebär att flytta delar av döda djur, grönsaker eller bröd från plats A till plats B kräver ingen större tankeverksamhet. Jag är som en ardennerhäst, tänker jag när jag lyfter tunga kartonger på ett korrekt sätt med raka ben och böjd rygg.


Jag lär mig en massa där inne också av att läsa på etiketterna på lådorna. Det är viktigt med kunskap tycker jag ty kunskapens ok är inte tungt att bära. Idag har jag lärt mig att lök heter lök på svenska och zwiebel på tyska och cucumber på engelska. Förra sommaren började jag lära mig knoparmoj i frysen. Det har jag fortsatt med nu i år också. Jag har inga som helst förkunskaper i knoparmoj och ingen lärare heller, det gör att det blir en extra utmaning. Så egentligen går jag mest runt och hittar på egna ord och intalar mig att det är knoparmoj. Idag har jag lärt mig första versen i sången Valpen i fönstret på knoparmoj – ”Vad tar ni för valpen där i fönstret med svansen i vädret, så stolt/Vad tar ni för valpen där i fönstret/Jag hoppas ni ej har den sålt”. Jag har ännu inte lärt mig skriva på knoparmoj, därför blev det på svenska.


Men sen tröttnade jag på att gå runt och försöka köpa en valp. Man kan inte lägga bud på små hundar till höger och vänster bara sådär och det kändes samtidigt osmakligt att ha vovven i ett fönster som om den vore en annan jävla hora från Amsterdam. Så istället samtalade jag med Irene.


Irene är en kvast.


Så därför är hon mycket smal och har hårt blått hår som är lite skitigt. Och att hon heter Irene är väl kanske inte det mest ultimata, men man kan ju inte gå runt och sura över andra människors namn. Men jag gillar henne, Irene, vi är ganska lika till sättet och kommer bra överens. Vi båda anser till exempel att ett enda litet majskorn kan förstöra en hel sallad och att frukt inte har något i mat göra. Förutom lite äpple i en sallad kanske enades vi om för att inte verka alltför negativa.


Idag ville Irene dansa där inne i frysen men jag sa att det var väldigt mycket att göra så att jag inte hann men efter ett tag så erkände jag lite skamset att jag har taktkänsla som en berusad treåring och helst inte utsätter mig för danssituationer såvida jag inte är just berusad och ligger på samma mentala nivå som ett barn.


– Nobody puts Baby in the corner, sa Irene och fattade resolut tag om mitt liv och nacke och sedan förde hon ut mig på det provisoriska dansgolvet i 33 minusgrader och visade mig något jag inte trodde fanns och det var som om vi svävade när vi tog stegen och jag dansade som om jag aldrig gjort något annat i hela mitt liv och jag vet inte om det var polka eller vals eller diskotekdans men något var det och det var fint och Irenes läppar nuddade min hals och snart kände jag hennes andedräkt mot mitt öra.


– Åh Fernando!
– Va?
– Feernandooo!
– Wayne, jag heter för fan Wayne!


Hon släppte taget om mig och tog ett steg tillbaks med blicken i marken med rödflammiga kåtrosor över hals och bröstkorg. Hon sa inget, men det behövdes inte heller för vi visste båda vad det handlade om. Sommaren 2004. Spanska solkusten med god paella och några flaskor svalkande vitt vin och en resa till sjunde himlen till tonerna av vågsvall mot en klippa tillsammans med den här Fernando, min antagonist och överman. Jag hade väl någonstans i mitt imbecilla sinne trott att han var glömd och begravd. Men icke.


Jag tänkte säga att jag hoppades på att hon dragit på sig en obotlig och hemsk spansk könis den där natten. Men det gjorde jag inte eftersom det bara blir löjligt att vara elak när man är besegrad och slagen. Så jag sa ingenting utan ställde bara Irene i ett hörn och gick på lunch. I lunchrummet satt Minirasse och yrade om de nya däcken till bilen. Jag kunde inte bry mig mindre men nickade lite håglöst och sköljde ner en torr brödbit med ljummet kranvatten.


Det var min dag det.
Nu ska jag raka döskallen.
Hej då.



6 kommentarer:

Anonym sa...

Hahahaha!!! Jösses va bra du är! Tänk på att kommentaren "efter regn kommer solsken" kan vara bra irriterande som svar ang vädret :) fast att söka upp SMHI kan nog va väl så bra.

sara sa...

håller med om majsen.

Anonym sa...

...näe, jag kan inte låta bli!!!...

...att påpeka att cucumber betyder gurka och ingenting annat. :o))

Men för balansens skull vill jag samtidigt påpeka att läsandet av din blogg har berett mig ett stort nöje! Lite för stort, tycker nog min chef, men han har semester nu så då skiter jag i det ;o)

/frk Messerschmitt

sara sa...

alltså, jag tror att han vet det.

wettexvarlden sa...

Din dag var fan roligare än min.

Wayne sa...

Gurka heter gurka. och så är det med det.