Dig it

Veckans djur: grävling

Grävlingen, eller Meles meles som den heter på ett språk som antagligen är latin och det kan ju vara bra för dig som är lite småborgerlig att veta, återfinns inom mårddjursfamiljen. Den bor lite överallt, som i Europa och Iran och trivs bäst i skogar, men en och annan park duger också om det skulle vara så. Grävlingen kan därmed ses som ytterst flexibel i sitt val av boende, även om den alltid vill bo i ett så kallat gryt. På grytpunkten är grävlingen stenhård och tänker som så att blir det inget gryt så tänker jag fan inte bo överhuvudtaget.

En genomsnittlig grävling kan bli upp till en meter lång och väga uppemot tio kilo. Det finns inga uppgifter gällande en grävlings mankhöjd, så där måste man fundera lite själv. Grävlingen är alltså inte speciellt stor, inte så stor som man kanske föreställer sig i alla fall. Många tror att grävlingen är lika stor som fullvuxen galt. På ett ungefär. Men så är icke fallet.

En grävlings päls är svart på undersidan och silvergrå på ovansidan. Den är vit i ansiktet. Under pälsen är grävlingen rosa, så nu behöver du inte fånga en grävling och raka den för att ta reda på det. Rosa. Glöm inte det. När grävlingen är ett litet litet spädbarn så är den vit och blind. Sedan får den ögon och blir könsmogen.

Grävlingen tycker om att äta majs, säd och ägg. Ungefär som människan. Den äter även smågnagare och mollusker. Tyvärr så slukar grävlingen också igelkottar och det är ett beteende från grävlingens sida som fan inte är acceptabelt. Det måste den sluta med. Det borde dras igång ett EU-projekt för att stävja problemet. Eller startas grupper på Facebook. Det har ju en sådan otrolig genomslagskraft. Men det får någon annan göra eftersom undertecknad saknar medlemskap.

Det finns en myt om att när grävlingen biter en människa så låser sig käkarna och den slutar inte förrän benen krossats. Och för att skydda sig ska man stoppa knäckebröd innanför byxorna så att det krasar direkt. Det här är felaktigt. Stämmer icke. Grävlingen släpper taget precis när den vill.

När Lillöra fick förhandsinformation om valet av veckans djur så tyckte hon att det var ett dåligt djur. Tråkigt och fult sa hon. Och även om Lillöra ofta har rätt och är klok i största allmänhet så hade hon fel angående grävlingen. För trots att den pysslar med väldigt tviveltaktiga aktiviteter som att äta igelkottar så är grävlingen bra. Grävlingen har gjort ett strålande imagearbete med sitt varumärke som hårding. Som att den skulle vara så mycket större än vad den egentligen är till exempel. Och myten om benkrossarbitandet som grävlingen spridit om sig själv är coolt. Grävlingen förstår att om man inte kan leverera på riktigt så är det lika bra ljuga och överdriva. Grattis till utmärkelsen Veckans djur grävlis! Starkt jobbat, men ge fan i igelkottarna i fortsättningen.