torsdag, april 02, 2009

Venus in furs

Min mening var att skriva något klokt om dagens kommunikativa möjligheter och hur snabbheten i dessa stjälper istället för hjälper kontra hur det var förr i världen. Att man idag lyckas stjälpa en relation innan den ens hunnit börja ordentligt. Som till exempel om man visat sig ute en kväll och för en gångs skull inte uppfattats som förståndshandikappad på grund av alkoholintaget och därmed talat med en kvinna på en normal och sansad nivå och kanske bytt nummer och bestämt något möte den kommande veckan. Då kan man i all enkelhet dra iväg ett sms från efterfesten med en text i stil med ”Fan vilka sköna jävla lökar du såg ut att ha, ser verkligen fram emot tisdag!!” eftersom man sopat i sig två vinare där i gryningen och att det funnits tekniska möjligheter till det just då. Det kan mycket väl stjälpa direkt.

Och att det då var bättre förr.
När möjligheterna inte fanns.

När man bara såg kvinno- eller mansfolk i kyrkbacken om söndagarna och tycke kanske uppstod eftersom man av misstag fick se lite hud på en fotknöl eller liknande. Då knatade man hem två mil längs den mörka skogsstigen och tänkte igenom situationen och hur den skulle kunna utvecklas. Och hade man då några tankar som inte höll sig rumsrena så hann man sortera bort dem. Eftersom de inte passade sig. Och sedan under den resterande veckan så gick man runt på åkern och högg vass eller plockade potatis eller döda kaninungar eller vad nu åkern kan tänkas ha erbjudit och funderade.

Jag vet inte vad som fanns på åkrarna förr.
För innan jag föddes så var jag död och inte medveten om någonting. Och det var skönt.

Och om man nu ville träffa människan med fotknölen igen så gick man till byäldsten som var den enda i närheten som kunde skriva i bark och lät denne författa något fint.
Man kommunicerade nog inte känslor verbalt på den tiden heller.
Och när man väl fått den där barkbiten skriven åt sig innehållande nyckeln till den kärleksfulla framtiden då var man nöjd. Och om man ändå högg av sig benet på lördagen med lien eller pinnen eller vad man nu slog med så kröp man ta mig fan de där två milen på den mörka skogsstigen till kyrkbacken igen på söndag för att bedyra kärleken till människan med den blottade fotknölen.

Och min tanke med detta resonemang var att det var bättre förr.
För den genuina kärlekens skull. Att det krävdes lite jävla hjärta och ansträngning för att föra fram ett amoröst budskap.
Och inte bara slentrianmässiga teknologiska beteenden.

Men det höll inte. Resonemanget alltså. Så därför skriver jag inte om det. Men det var nog fan bättre förr ändå.
God natt.

4 kommentarer:

Arou? sa...

What's your take on Wayne Nilsson?
What's your take on Wayne Nilsson?

Misogynist!
Genius!
Al-coholic!
Messiah!

På ett ungefär.

Wayne sa...

På ett ungefär ja. Jag hatar dock inga kvinnor. Tvärtom. Men de är ju ganska dumma i huvet. Om man generaliserar, och det ska man ju göra ofta eftersom det blir så mycket enklare så.

Arou? sa...

Om jag verkligen hade trott att du var en kvinnohatare hade jag nog inte läst din blogg med så stor behållning som jag gör. Jag har inte heller mycket att luta mig emot när det gäller påståendet att du skulle vara alkoholist. Men som sagt; på ett ungefär var det, med allt draget till sin spets.

Ja generellt verkar kvinnor vara ganska dumma i huvudet. Men det är dock, enligt min åsikt, något de har gemensamt med den andra halvan av befolkningen. Fast som heterosexuell man är det där sistnämnda lättare att se bort ifrån tycker jag.

Wayne sa...

Det har du givetvis helt rätt i.