Snakes of Christ

Befinner mig på landet. Här har jag suttit i solen och läst och tänkt på hur det skulle kunna vara, istället för att tänka på hur det är. Det är knappast konstruktivt och leder till absolut ingenting. Men ändå. En minut av lite lycklig hud i tankarna är bättre än ingen alls.

Kvinnan som utger sig för att vara min mor undrade varför jag läser en bok om Vitryssland och det vitryska språket. Det hade jag inget bra svar på. Det finns inga band till Vitryssland och det kommer nog aldrig finnas i framtiden heller, men något ska man ju läsa och det känns ju onödigt att förkasta en bok bara för att den handlar om just Vitryssland. Men jag hade hellre läst om Armenien. Det finns en viss fascination angående det landet som jag inte kan förklara. Men det spelar ingen roll just nu ändå, så därför bryr jag mig inte om att försöka förklara heller.

Jag frågade modern om hon trodde att snoken i sjön överlevt vintern. Det visste hon att den gjort, för hon hade sett den. Det sades med glädje i rösten och hon avslutade meningen med att kalla snoken för ”det lilla livet”. Det sistnämnda gjorde mig lite förnärmad. Jag föreslog att man kanske skulle ta och ringa Anticimex så att de kunde komma och blåsa huvudet av snokfan med ett stort gevär. Så tyckte inte hon, för snoken hade lika stor rätt att simma omkring runt bryggan som vi andra. Ett dåligt argument från hennes sida ansåg jag och kontrade med att om snoken skulle vara där i sommar så tänkte då inte jag bada. Men det brydde hon sig inte om och fortsatte lyssna på sin ljudbok istället. Tack mor för att du sätter en otäck reptils välbefinnande framför den förstföddes.

Har även suttit en del vid köksbordet. Köksbord är bra, ett sådant ska jag ha när jag blir stor. Med en rutig duk och en blomsterkvast som dekorering. Tittar man ut genom köksfönstret så ser man sjön, ja den är ju ungefär två meter bort så missar man den så är man bra jävla misslyckad, och bortanför sjön så finns en kyrka. När mörkret förslavat kvällen försöker jag att inte titta ut genom fönstret så ofta. För i sjön så bor snoken och förmodligen en och annan förlist sjöman och på en kyrkogård... ja vad som händer på en kyrkogård efter att mörkret slagit till vågar jag inte ens tänka på. Så därför tittar jag på ett korsord istället. Försökte mig på det vanliga korsordet i lokaltidningen igår kväll. Men det var inte så roligt (läs: det var svårt) så därför gav jag mig på barnkrysset. Det gick alldeles galant. Nu vet jag hur Einstein kände sig, skrockade jag tyst för mig själv och lyssnade på P1 i bakgrunden. Men sedan fastnade jag. Tjejnamn på fem bokstäver. Jag hade de tre bokstäverna i mitten.
_ I T T _

Jag blev väldigt konfunderad och ville sen så gärna skriva det första ordet som poppade upp i dödskallen på mig. Men, tänkte jag, det vore väl ytterst opassande att ha med det ordet i ett barnkryss och jag undrade om det numera verkligen var ett vedertaget tjejnamn. Utvecklingen går så fort och ungarna kan ju heta vad fan som helst nu för tiden så omöjligt hade det väl inte varit. Efter tio minuter kom jag dock fram till att tjejnamnet var Kitty och inte Fitta.

Nu ropar mor att maten är klar. Det ska såklart fjäskas nu när erkännandet kommit att snoken är viktigare än sonen. Men jag är hungrig så det är väl bara att svälja stoltheten och gå ner. Sen ska jag gå bort och söka upp den där jäveln som stört mig med något som jag misstänker är en motorsåg under de senaste timmarna. Jag måste bara först hitta ett rimligt vapen som hjälper mot en motorsåg. Sen ska jag bara lokalisera ljudkällan. Och efter det ska den jäveln få se på fan. Så det så.