Interlude

När svalorna sätter tuggummi i halsen och sakta dör och universitetsstudierna känns omotiverade – det tjatas om husköp i tid och otid och jag ska för fan inte bli fastighetsekonom – och kärleken är obesvarad och fötterna luktar illa efter en lång dag på vuxendagiset och magen är tom och personligheten inte så speciellt charmerande... ja då kan det vara skönt att boka en resa för att ha något att se fram emot.

En resa till Wrocław.

Det ligger i Polen det.

Jag tar med mig Soda som backup om det skulle bli gräl av något slag. – Kristi himmelfärds? Jaha ja, ja då stänger väl de där jävla katolikerna hela landet i en vecka! Så löd hans spontana reaktion när han fick reda på resedatumet. Ett klokt resonemang från Sodas sida.

Vi har rest relativt mycket tillsammans han och jag. Men ändå lyckas vi bete oss som ett gäng förbannade amatörer så fort vi är någonstans. Vi har till exempel besökt Berlin tre gånger, men aldrig hittat den där muren. Kollektivtrafik ska helst inte användas, nej då, det ska promeneras in absurdum så att man är döende innan lunch. Karta är överskattat det också. Trots att det oftast finns en skrynklig sådan i innerfickan så brukar den inte nyttjas. Tror, antar och förmodligen är ord som förekommer frekvent och det är först när man kommit ut i en risig förort som man börjar inse att man kanske är lite off ändå. Då kan man titta på kartan. Och gå tillbaka. Ser man ett museum eller liknande som verkar intressant avfärdas det med ”äsch, förmodligen svindyrt och jävligt lång kö” och istället går man och dricker lunchöl för en större summa än inträdet till sevärdheten.

Nej, det är inte lätt att vara utrikes. Men väldigt kul. Och har man inte kul hemma så får man åka bort helt enkelt.
Om Wrocław vet jag inte ett skit. Men det löser sig.
Vi tar det som det kommer.

Nu ska jag diska en syltburk. Hej då.