Love is blind

Glad påsk önskar vi!

Lite sent, visst, men ändå. Förseningen har mestadels berott på att vi har haft svårt att komma överens om layout och klädsel. Till slut gav vi fan i att ens bry oss om layouten – att det var budskapet som var det viktigaste. Angående klädseln så har hon tjurat så in i helvete. Hon tyckte att det kändes genant med sjalen, att hennes personlighet inte skulle komma riktigt till rätta. Sätt dig in min situation då, har jag sagt, som måste dra på mig en jävla brottarmask så fort det ska tas mysiga familjebilder som ska skickas runt till släkt och vänner. Hon förstod efter ett tag. Efter det var det kvastens vara eller icke vara som skulle behandlas. Personligen tyckte väl jag att det var en ganska oviktig detalj. Det tyckte inte hon. Så vi enades om en sopborste. Även om det gnälldes om att den inte var riktigt genuin. Men nu är det lugn i stugan igen.

Samtidigt börjar jag tröttna en aning på hennes passivitet i de flesta lägen. Hon är så oerhört loj och likgiltig, tar aldrig initiativ till något. Delar aldrig ut ett leende, ger aldrig en komplimang och vardaglig kroppskontakt har vi inte haft sedan... ja, jag vet inte. Men jag älskar henne och kanske är vi bara inne i en svacka just nu. Det är normalt att det blir så ibland i ett förhållande. Nu ska jag ta av henne sjalen, för det är hon för trött för att göra själv. Mensvärk ni vet. Sedan ska jag väl laga mat åt oss, det brukar vara jag som får göra det. Hennes tallrik står oftast orörd och hon mumlar tyst om exet som kunde svänga ihop en lyxmåltid på en halv dosa snus och ett knippe morötter. Då livet var lyckligt, brukar hon lägga till och sedan har hon talat nog för dagen och är stum och kall och hård. Det gör ont när hon säger så, för jag försöker så gott jag kan.
Men det räcker inte till.
Fast som sagt, vi är nog bara inne i en svacka just nu. Vi ordnar nog upp det här.