Jag drömde att jag sa de där orden inatt. De där tre små orden som var för sig är obetydliga men som tillsammans blir så oerhört viktiga. De där tre små orden som till en början är så svåra att säga och man vill inte vara den som säger det först för man vet inte om den andra känner likadant. Men i drömmen sa jag det.
– Dra åt helvete!
Och när jag vaknade var det osagt och lika bra är kanske det.
Befinner mig mol allena på landet. Pojkarna åkte igår, men jag tyckte inte att civilisationen hade något att erbjuda så därför stannade jag stönigt kvar här. Och det är fint. Så länge det är ljust, då är jag trygg. Men genom öl insuper jag mod och det där mörkret ska jag nog kunna tampas med senare när spöktimmen närmar sig.
Annars gör jag väl inte så mycket. Ställer filosofiska frågor till mig själv ibland och får bara dumma och ekivoka svar tillbaka. Det är inte alltid så lätt det där. Har suttit i solen och löst korsord. Alldeles för länge i solen egentligen, såg jag inte ut som en idiot tidigare så gör jag det definitivt nu. Med mitt vita wife beater-linne kan jag lätt agera vikarie för Dannebrogen.
Det har pågått ett psykkrig med snoken hela eftermiddagen. Flera gånger har den guppat förbi lite hånfullt i vattnet bara för att markera att den gör precis va fan den vill. Jag har sänt telepatiska mördarmeddelanden med ett budskap om att jag lätt kan knäcka nacken på den med bara tummen om den kommer nära. Snoken replikerade med att den kan bita sönder hälsenorna på mig och sedan slingra sig runt halsen på mig och strypa mig sakta och plågsamt. Då omvärderade jag situationen och kom fram till att det nog är bättre om vi försöker vara sams. Det blir så löjligt att träta eftersom det bara är jag och snoken här, då är det bättre att ta vara på varandra. Jag gick ut på bryggan med vänskapligt utsträckta armar och med sakral och vacker stämma sjöng jag Feliz Navidad som en försonande gest. Det lät fint och jag blev en aning rörd och tårögd. Det blev nog snoken också för den har inte visat sig sen dess. Den ligger nog hemma och tycker att det är lite genant att den blev så känslomässigt berörd.
För övrigt hetsäter jag oliver. Snoken verkar inte gilla oliver, jag har försökt mata den. Snart ska jag äta kallrökt lax till middag på altanen och dricka en flaska vin eller två. Det är lite tråkigt att dinera ensam. Hade det här varit en film så hade du varit med. Men nu är det som det är och det är ju knappast en romantisk jävla komedi det här som kallas livet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar