We live as we dream, alone

Jag hörde en mjuk och snäll röst i mitt huvud som yrade om bojkott när jag köpte en av kvällstidningarna inför tågresan hem.  Jag är egentligen lite för tuff för att läsa de där och att bojkotta skiten vore det rimligaste. Men ändå.

I den gick att läsa att någon från Ullared håvade in tjejer som fan på en kryssning. Han såg inte ut att vara mycket för världen så jag förstod inte riktigt hur det gick till. Men jag blir samtidigt mer och mer medveten om att jag sällan begriper speciellt mycket, så va fan.

Att jag ska behöva börja arbeta i Ullared för att få lite jävla uppskattning skrämmer mig. Jag vill inte jobba där. Och jag vill inte bli kriminell heller som är det andra alternativet. Jag skulle vara en asdålig bov och ingen skulle vilja ha med mig på diverse bryt, skulle inte ens få tanka flyktbilen. Och på kåken, när de andra får kärleksbrev och trosor skickade till sig, skulle jag väl bara få reklam. Men jag har ändå börjat träna på att fundera i kriminella banor – Jag tänker på dig, du är uppspikad på ett kors, det har inget med sex att göra, bara våld förklarade jag för en liten filur under helgen. Jag kan nog bli kriminell om jag bara vill.

Nåväl. Jag är trött. Därför blir det en filmrepris. Och vad kan vi lära oss av den? Jo, att man fan inte ska gå runt och få för sig saker.

På Charles Bukowskis gravsten står det ”Don’t try”. Det känns rimligt på något sätt. I alla fall idag. Och det här året.