Tv eye

Det hade börjat skymma när jag i lördags stod på Uhlandstrasse i Frankfurt och hade fullt sjå med att röka, äta wurst och halsa Holsten när det ringde. Efter mycket om och men fick jag upp telefonen och svarade på ett okänt nummer. Jag hade väl nån lätt naiv och berusad tanke om att det kunde vara en tjej som ville att jag skulle hem till Sverige igen. Komma till något varmt och väldoftade och lugnande.

Och det var en tjej.

Men från Radiotjänst.

Jag betalar inte tv-licensen. Jag gjorde det förr, men då stod tv:n i sambons namn och sedan dess har jag inte brytt mig om det där. Om eftersom den mycket framgångsrika kulturministern Cecilia Stegö Chilò inte behövde göra det, så behöver inte jag heller har jag tänkt.

Som jag nämnt tidigare så är dubbelmoral den enda moral jag har. Det och kasta stora stenar i glashus är mina främsta egenskaper som människa. Jag tittar nästan endast uteslutande på SVT. Och P1 är det bästa sällskap en ensamboende man kan ha i sängen. Och P4. Och i barndomen tittade jag på Språka på serbokroatiska på UR. Det var fina tider, även om jag inte förstod något. Och mina föräldrar förstod inte heller varför jag tittade.

Kommersiell radio och tv är strax efter Mats Odell det sämsta och elakaste vi har i det här landet. Så är det. Jag låter hellre uppfostra mina barn framför SVT:s testbild än att de ska titta på whatever Tv4 har att erbjuda. Och radiokanalerna orkar jag inte ens gå in på. Det är fortfarande relativt tidigt på morgonen och jag orkar inte hetsa upp mig. Så med tanke på min kärlek inför public service så borde jag naturligtvis betala. Men ja, jag hänvisar återigen till Stegö Chilò.

För ett tag sedan köpte jag en ny tv. En sån där platt. Jag är modern. Jag ansar mitt kön. Jag är en man av 2000-talet. Så i och med tv-köpet anade jag väl att de där från Radiotjänst skulle höra av sig. Visst, det är okej, ring ni bara – men jag gör det inte själv.

Och apropå den nya tv:n så kan jag väl inte säga att den berikat mitt liv särskilt mycket. Det är inte roligare med tv nu än det var innan. Och ibland kommer jag åt en mystisk knapp på fjärrkontrollen och då blir bilden helt blå. Det gör mig uppgiven och lite arg, för jag hittar aldrig knappjäveln igen och får istället stänga av.

Men åter till lördagen. Jag svarade. Hon sa vad hon hette, vad nu det var, och sa att hon ringde från Radiotjänst. Jag är i utlandet, sa jag, kan du ringa till veckan? Och det berodde helt enkelt på att jag inte ville ha hennes samtal på mobilräkningen. Jag hade inte tänkt ljuga om att jag inte har nån tv. Det är dumt att ljuga, för då hamnar man i helvetet och det är skönare att somna med ryggen fri. Dessutom röstar jag på vänsterblocket och sådana som oss ljuger sällan eller aldrig.

– Då registrerar jag dig för tv-innehav!

KLICK!

Och där stod jag på en tysk gata och ropade hallå i en död lur och såg ut som ett jävla fån. När jag fattat att den jäveln bara lagt på blev jag förbannad. Inte för att jag får betala, utan för sättet det skedde på. Visst, jag förstår att de där typerna från Radiotjänst får höra en hel del. Men ändå.

1 Det är inte fair play att ringa en lördagseftermiddag

2 Radiotjänst utnyttjade mig i ett hjälplöst och berusat tillstånd

3 Den jävla skökan sa inte hej då och det hör ändå till god ton

Jag skulle kanske kunna kräva kompensation för sveda och värk, psykiskt lidande, anspela på att få en biobiljett. Men jag har aldrig varit en kämpe, mest för att jag aldrig något att kämpa för. Så jag skiter i det. Och bio är ändå tråkigt.

Idag åker jag till Stockholm. Vad jag ska göra där är helt oväsentligt för er. Det ska ni helt enkelt ge fan i att bry er om. Men det kan hända att jag pratar en del mens. I Stockholm finns det nog inte Internet. Och den som har Internet vill ändå inte låna ut det, för i Stockholm är alla hårda och kalla och egocentriska och tänker bara på knark och media. Så är det. Jävla media. Och åt helvete med sociala medier, så nu blev det sagt också.

Åter på måndag.

Kram