onsdag, november 25, 2009

So cold

– Är du höger- eller vänsterhänt?
– Jag ru... jag skriver med vänsterhanden. Vänsterhänt.
– Jaha, oj, då får jag sticka i högerarmen. Det blir ovanligt och konstigt för mig.

Diskriminerad och utstött som vanligt. Ett offer.

Det som föranlett denna elaka behandling och kränkning av mina motoriska färdigheter var detta jävla tjat om vaccinering som jag i ett svagt ögonblick gav efter för. – Skitkort kö, tar bara fem minuter. Mhmm, eller jävla hur.

Jag fick trängas i över en timme bland pensionärer som jämförde sjukdomar och barn som hade svårt att inte skrika. I dålig luft. Och så frös jag också, ja det gjorde jag.

Angående barn som är jag förmodligen den siste som borde uttala sig i hur de där ska uppfostras. Men jag förstår att barn vill leka. Och jag förstår att barn låter och far runt. Jag har faktiskt själv varit barn, och då ett mycket snällt, sött, skötsamt och älskvärt sådant. Jag visste min plats, och råkade jag glömma bort den så fick jag ligga i en jutesäck i kallgaraget tills att jag kommit på bättre tankar (mina föräldrar kanske inte skulle hålla med om den beskrivningen, särskilt inte om jutesäcken i garaget).

Men när ett barn börjar skrika rakt ut utav bara helvete och gå lös som en jävla jordfräs i ett fullpackat väntrum – kan det inte då vara på sin plats att mamma eller pappa lyfter ögonen från tidningen och ger junior lite uppmärksamhet och på något sätt försöka dämpa Lucifers avkomma?

I det här fallet var det en mamma. Och hennes utseende irriterade mig. Och slöhet.
Vi kommer aldrig gifta oss. Eller ens kramas på ett intimt sätt. Trist för henne.

Nu känner jag att biverkningarna från vaccinet börjar komma. Högersidan av kroppen är halvt bortdomnad och det hugger i ögonen. Jag fryser ännu mer än tidigare och en molande värk gör sig påmind i magen.

Jag tror att jag behöver en personlig assistent. Helst en kvinna eftersom jag förmodligen kommer behöva bli omstoppad och nattad i sängen och klappad på. Då känns det bäst med en kvinna, en snygg, eftersom jag fortfarande är i förnekelsestadiet. Andra saker som min personliga assistent behöver göra:
- Betala räkningarna
- Boka tvättid (tvätten måste vara klar senast fredag)
- Handla
- Diska
- Plocka undan saker
- Ta på mig
- Skriva uppsats
- Vara öm i tonen och förstående och inte på något sätt konkurera om platsen till världsmästerskapen i gnällning
- Övrigt

Nu ska jag försöka att på egen hand ta mig till soffan. Det är bedrift då jag är mycket svag redan nu. Och det kommer bara bli värre, det sa tanten som stack mig. Hej då.

6 kommentarer:

Anonym sa...

nej men vaccinerade du dig...trodde att ingen gillade en fegis...

TinA sa...

Du tog orden ifrån mig när det gällde barnen. Vad diskrimineringen beträffar, så är du värd en fin assistent av det kvinnliga könet. Kämpa på!

E sa...

TA MIG TA MIG TA MIG! äre lungt om sambon min betalar dina räkningar istället?

Wayne sa...

Anonym: Jag är en fegis. Och ingen gillar mig. Så är det.

Tina: Tack

E: Du får lämna sambon först. Det vet du.

E sa...

äsch, han kan vara våran gemensamma sugardaddy? jag gör snart vadsomhelst förutom att plugga.

Gitte sa...

=)! ÅH, nu kommer vi in på mina riktigt riktigt riktigt dåliga sidor. Det är faktiskt inte riktigt snällt av dig att appellera till dem, så till den milda grad att du får mig att sitta här och tillkännage dem i ett offentligare sammanhang. Egentligen borde du utdelas ett straff för dylika tilltag... skall nog tänka ut något skall du se!

Skall jag beskriva mig själv? Jag tror att det första intrycket jag kämpat idog för att ge min obekanta omgivning är kort beskrivet "white trash". Faktiskt ett epitet jag vårdar väl och bemödar mig om att verkligen leva upp till, när det gäller mitt yttre. Åtminstone om vi skall gå till den gruppen av personer som lägger vikt vid stil och etikett i förhållande till att klä sig väl. Och dessutom, håll i dig, jag är fembarnsmamma. Och tidigare, när alla fanns i bot älskade jag att dra ut alla, gärna samtidigt när vi väl skulle iväg någonstans (fast det är klart när de stora var tillräckligt små för att betecknas som inte stora; fanns det på sin höjd fyra i boet). Är det något mina barn har lärt sig tidigt så är det att vi uppför oss väl när vi är bland folk. Och det har de varit såpass mycket fenor på att de brukar uppskattas i möblerade rum även av obekanta som först suckar när det kommer in en whitetrashbigmama med fyra telningar i släptåg; inget höjdarsällskap i ett väntrum förstås! (I de flesta fall).
När behovet fanns, så räckte det med ett litet ord, eller en blick och nivån sänkte sig igen, och de återgick till en lågmäld profil, i tillräcklig nivå för att inte störa sin omgivning. Och tillsammans ägnade vi mer än gärna tid åt till att betrakta föräldrar som inte bemödade sig eller lyckades få ner sina barn i energinivå, och det har hänt att något av mina barn har ställt frågor som "mamma, varför säger inte deras mamma till"? I sådana ögonblick har den trashiga mamman suttit med huvudet högt, och kännt att gott folk; där satt ni och dömde utsidan av hunden utan att förstå att det var insidan som räknades? Jag är stolt över mina barn. Det märks va? Självklart tycker jag att man gör barnen den största otjänsten som finns, när de uppför sig så odrägligt att omgivningen inte står ut med dem. *gör en miss-piggy*