White christmas

Det är snart jul. Eller snart och snart, det är exakt en månad kvar. En månad idag. En av mina mest framstående karaktärsdrag är att sura över saker i förskott. Så därför börjar jag sura nu. Precis nu.

Jag har lite svårt för jul, har fått det i vuxen ålder. Det är ångestladdat och jag vet inte varför. Familjens julfirande är extremt prestige- och kravlöst och lugnt och skönt, så jag kan inte skylla på något. Förutom då kanske att en svåger nästlat sig in de senaste åren, men det har inte så mycket med själva svågern att göra – det är en bra typ. Det är mer att vi inte följer en hierarkisk åldersmodell som stör mig, att inte den förstfödde kan släpa med någon som får vara med och dricka must och svara på dumma frågor.

Jag har heller inga traumatiska barndomsminnen från julfirandet. Tomten luktade aldrig gammalt avdankat och pomadainsmort kön. Det var ingen som drack alkohol, i alla fall inte så att det störde. Det har jag fått veta i vuxen ålder att det är ett scenario som är ganska vanligt, att vuxna krökar till och för ett jävla liv på jul. En sån vuxen ska jag aldrig bli. Och det var aldrig någon efterbliven jävla granne som kom in varje år och råkade pilla upp little baby Jesus där han inte skulle vara så fanskapet var tvungen att bli körd till akuten mitt i julklappsöppningen.

Så, det var lugnt och fridfullt redan då.

Men ändå, jävla juljävel liksom. Jag vill inte. Jag tycker inte om det.

Det finns dock ett ljus i mörkret. Och det är SVT:s julvärd i år. Lovely Lisbeth Åkerman.

Från och med idag ska jag inte bara sura, jag ska även ha en mistel i fickan så att jag kan kasta den på Lisbeth när vi träffas och sedan tackla omkull henne och efter det kan vi tycka om varandra under misteln. Så går det till. Tror jag.

Ska i alla fall sitta klistrad framför tv:n och hetsäta knäck och pippekaker och bli aggressiv om någon pratar där strax innan klockan 15. Sen börjar Kalle Anka och det är ju intressant i ungefär två minuter. Samma skit varje år. Det är tidelag hos Tjuren Ferdinand och Kalles pill på badkaret i husvagnen symboliserar helt klart en kvinnas mussla när det våta kommer ut och Snövit är modern och swingar bland dvärgarna. Usch!

Och senare är det väl nån film av Colin Nutley i sommarmiljö, för vi måste liksom glömma bort att det är mörkt och slaskigt utanför fönstret och Helena Bergström gråter blod. Och tv måste man titta på under jul. Det är därför vi firar i det här landet. Glöm inte det.

Men det glädjer mig som sagt att Lisbeth firar med mig i år. Det värmer.