Blood on the tracks

Jaha, snart börjar På spåret.

Sveriges bästa (och enda riktiga) underhållningsprogram.

Det är jävligt synd att Ranelid inte är med längre, han kunde så mycket han, och ödmjuk var han inför frågorna som inte kunde besvaras också.

- Herregud, jag har inte en aning.

- Jag vet nästan svaret på frågan och därför kommer jag köra en kvarts onani nu.

Det förstnämnda sa Björn. Det gjorde han fan, när han inte kunde. Stort. Fy fan va bra. Björn hade distans till sitt eget kunnande. Det hade han.

Precis som Birro. Det var fan Birro som kunde allt förra säsongen, den där radioprataren som aldrig skrivit en diktjävel visste inte ens vad hon hette.

Men vet ni, nu kan ni briljera utan att skriva poesi eller möka runt i Skåne bland tryffelsvinen och rösta på SD, för här kommer Wayne Nilssons På spåret-tävling.

Fråga: Vi närmar oss en stad som finns intill på spåren.

Precis, en enkel fråga. Svara på den nu och vinn en tillåtelse att åka till New York eller Alperna över nyår.

Du måste dock förstå och motivera svaret.

Fuck off!

Protect ya neck

Veckans djur: giraff

Giraffen bor i ett land som heter Afrika och kännetecknas främst av att den har små horn på sitt huvud. Kanske är det värt att nämna att det också är det högsta djuret i hela världen och kan bli så lång som 5,5 meter. Det är mycket högare (ja, det heter så) än världens längsta människa det.

(Världens längsta människa står förresten uppstoppad på en gata i Köpenhamn utanför ett museum, där står den jäveln i ur och skur och ser ner på alla svenska pysslingar som är framme och pillar honom i skrevet – för att det är så crazy och man är ju ändå på möhippa i utlandet och då är det fan inte mer än rätt att man får gå fram och riva okända män på ballen)

Precis som alla andra däggdjur har giraffen sju stycken nackkotor, men det spektakulära med giraffen är att de sju kotorna är väldigt stora och fördelas på omkring två meter hals. Svanar och strutsar har också långa halsar men de lägger ägg. Eftersom giraffens hals är så lång är det problematiskt att transportera blod till hjärnan. Men det har evolutionen, eller Gud, löst genom ett väldigt stort hjärta på giraffen. Tolv kilo väger det och pumpar runt omkring 60 liter blod i minuten.

Giraffen har fyra ben och kan springa fort som fan. Savannens blixt kallas den kanske bland de andra djuren, le blix de savan säger nog djuren i de forna franska kolonierna. Eftersom den inte har några händer att äta med får giraffen använda tungan som är stark och muskulös och 45 cm lång. Där ligger Gene Simmons i lä. Kiss är för övrigt ett jävla skitband. Med hjälp av tungan äter den blad från akacior och andra träd som det bor löv på.

Och det är mest ätning som giraffen fokuserar på när den är vaken. I övrigt lever de ensamma eller i flock och kommunicerar på en frekvensnivå som vi människor inte kan höra, de anser väl helt enkelt att vi inte har ett skit med vad de yrar om att göra. Klokt av girafferna.

En giraff kan bli 25 år gammal, alltså passerar de inte den magiska rockstjärnegränsen på 27 – Live fast, die young, tänker den. Ganska ofta vill lejon, leoparder och vildhundar jiddra med giraffen men då slår den tillbaka med framtassarna.

Grattis giraffen till Veckans djur. Utmärkelsen får du för att du ser så himla konstig ut, lite skönt fulsnygg sådär.

The return of darkness and evil

Okej, jag ljög för några veckor sedan, det gjorde jag. Det är idag vi ändrar tid, inget annat. Men sången sjunger vi ändå.

Nu är sommaren slut
och det är för kallt att gå ut
Låt oss bära in
altanen som är så fin(n)

När vi burit tillbaka
kan vi vara inne och baka en fin höstlövskaka
som inte ditt sommarknull får smaka
Du vet han från Simrishamn
som pratade som ett lamm

Man får sjunga med vilken melodi man vill, det är det som är så himla fiffigt. Varför vi ändrar tiden är lite oklart. Men förmodligen har det nåt med månens dragningskraft att göra, precis som menstruation.

Nåväl. Igår skrev jag en salstenta, det är också ett jävla lördagsnöje. Dålig luft och en tjej som köpt upp halva Mellansveriges lösgodislager störde mig en aning.

Jag har svårt att förstå hur man orkar sitta och trycka i sig en jävla massa godis klockan 9 på morgonen, men samtidigt är det så mycket jag inte förstår här i världen.

På tentan kunde jag lite om mycket men inget extraordinärt bra. Det är tyvärr så jag arbetar i största allmänhet. Inga specialkunskaper alls, inga fördjupande kunskaper, bara försiktiga skrap på en glättig yta där fingrarna tillslut bara smeker av lättja.

Skulle någon av mina vänner vara med i det där tv-programmet med svärmorsdrömmen som har lockigt hår och pillemarisk blick behöver jag knappast sitta med telefonen i näven och vänta på att bli uppringd för att hjälpa till.

Fast det gör inte så mycket, alla kan inte vara orakel som poeten som turnerar med Wayne Hussey för tillfället.

En söndag som denna tänker jag spendera med ett korsord och radiosporten. Sen ska jag möta Varulven och ta en eller flera öl och prata barnvagnar och skivor, sen ska vi till Klubben och lyssna på sån där djävulsdyrkarochätakattungarmusik som tycker att Gud är en jävla kärring och varje morgon tänker de nog – Satan är bäst, ingen protest.

Jag räknar i alla fall med ett jävla ös på scenen. Själv kommer jag hänga längst bak i lokalen och luta mig mot baren. Så är det när man snart fyller 30, står man rakt upp och ner längre än en kvart börjar ryggen gnälla – med en mycket molande värk som följd.

Pablo Picasso was never called an asshole

Jaha ja, då är man tydligen med i försnacket till Stora kulturbloggpriset. Varför eller hur eller vad vet jag inte riktigt.

Lika otippat som välförtjänt sade hästhandlaren när han kom till himlen.

Det där ovan har jag snott från Peter Apelgren. Jag vill vara kompis med Peter, men det är en annan historia.

Trots att jag har odlat ut en kulturell skepparkrans så ser jag dock Chevy Chase som en större skådespelare än Klaus Kinski och kommer nog inte bli nominerad till nåt pris.

Men jag är lite som en svensk idrottsutövare på elitnivå som tränat stenhårt i 15 år inför ett OS och blir utslagen i försöken efter en bedrövlig insats och tröstar sig själv med – det var ju ändå roligt att få vara med, det var god hotellfrukost och så.

Nu är det gonatt och lite kulturell underground video med Nåjbaten. Låten är för övrigt perfekt att lyssna på i kollektivtrafiken när alla bara sitter och glor och längtar bort eller vad de nu gör. Ett fint soundtrack en regnig torsdag i slutskedet av oktober. Hej då.

Do they know it's christmas?

Det är snart jul. Om det är roligt eller inte kan ju de lärde tvista om så mycket de orkar. Det är en jämrans massa annonser om julbord hit och dit i alla fall. Fy fan va tråkigt.

Julbord.

Det räcker gott och väl med kvinnan som utger sig för att vara min mors mat på julafton och lite artigt restätande dagen efter (och hon lagar bättre mat än din mamma, så det är inte det som det handlar om).

Jag har i alla fall fått en inbjudan till en jullunch. En jullunch bör vara sämre än ett julbord. Förmodligen ingen sprit.

Nu ska man ju visserligen tänka på att det finns människor som inte kan äta sig mätta i världen och att det finns människor som inte är utrustade med förstånd och därför röstar på Sverigedemokraterna. Folk har det inte lätt med andra ord, man borde vara tacksam. Det borde man.

Men va fan. Jullunch liksom. Där ska man sitta och vara nöjd intill nån gravid småbarnsmamma som andas julmust och ägghalvor på en och gladeligen berättar hur hon sprack lite överallt vid förlossningen.

Och så ska man spela intresserad och nicka eftersom det är det som social kompetens går ut på.

Samtidigt ska man försöka vara nån gubbjävel till lags som gnäller på att det inte är som förr när herrgården utanför byn hade julbord och man fick åka häst och släde dit i snön och bondmoran hade rullat genuina köttbullar i armhålorna och det var grisfötter på faten och nytappat kalvblod i lerkrusen och Jesusbarnet gned sig i krubban som var byggd i naturlig storlek och utanför knuten lurade en liten jävla vätte som sysslade med hyss om den inte fick gröt.

Och då får man hålla med om att det minsann var bättre förr men ändå få gubben att inse att man bara sitter på en skabbig kinakrog och att det vore bäst för husfriden om han bara höll käft och istället skedade i sig av den danska massproducerade rödbetssalladen.

Nu kanske jag framstår som lite negativ. Men jag är bara egentligen lite kritisk till allt förbannat frossande och överflöd som det här julfirandet medför med klappar och knäck och skit.

Ett frossande och överflöd som jag själv bidrar till. Men ska man vara utrustad med någon sorts moral så är väl ändå dubbelmoralen den bästa. Jag röstar trots allt på sossarna.

Godnatt.

Disappointed

Livet är fullt av besvikelser, ungefär 83 % utgörs av besvikelser.

En av de största besvikelserna i livet för egen del kom helt klart under gymnasiet i och med geografilektionerna. Visst, jag hade kanske inte förväntat mig glass i stora lass och popcorn och freestyle med fräck musik.

Men någonstans i min enfald trodde jag väl kanske att vi skulle få lära oss om olika länder och sånt, om olika städer och ett och annat fylke kanske.

Så där satt jag med mitt beniga tonårsarsle och tuperade hår i skolbänken och skrev ”Sisters of Mercy” och kanske ritade en liten kuk i blocket (det där är ett beteende som fortfarande pågår) och bara väntade på att få börja färglägga Tjeckoslovakiens flagga eller planera cocosbollsförsäljningen så att vi kunde åka till Alperna och rida på sankt bernhardshundar och sopa i oss glögg eller vad de nu har i sina tunnor.

Men nej.

Gubbfan börjar prata om stenar. Stenjävlar.

Det finns tydligen olika sorters stenar. Och mineraler. Och det skulle man lära sig. Till ingen nytta.

Det enda man behöver veta om stenar och mineraler är att en sten är en sten och att en stor sten är ett berg och att mineraler säljs i vattenform på plastflaska på Ica.

Sen pratade gubben om väder. Om moln och skit. De enda som bryr sig om att det finns olika sorters moln är:

a) människor med glasögon. Med det ska de inte lastas för, det ligger bara i deras natur.

b) idioter som ska försöka mästra och sätta dit folk på fester i hopp om att få lite uppmärksamhet och muff.

- Du, vet du vad ett cirrusmoln är eller?
- Nej, och just nu spelar det ingen större roll ändå.
- Det spelar väldigt stor roll och jag vet minsann vad det är. Hörde ni det allihop? Ni tjejer nere i hörnet också? Va? VA?

Och så pratade gubben om olika tidsperioder, sådana som fanns för väldigt längesedan så det är ingen idé att komma ihåg dem ändå.

Geografiundervisningen på gymnasiet borde reformeras. En orgie av besvikelser.

Just nu är jag lite besviken. Ganska mycket för att det är måndag, eller maudag som vi vettiga säger. Och ganska mycket på mig själv. Min disciplin är helt åt helvete på hemmaplan. Jag borde tentaplugga, men det gör jag inte.

Istället ska jag pilla på nya skivor (som tydligen är nypressar vilken gör mig ytterligare besviken på mig själv eftersom jag är dum i huvet och inte kan dra slutsatser vid inköp).

Imorgon är en annan dag, som mjölnarsonen från Bromölla sa.

Hej då.

Teach me tiger

Veckans djur: tiger

Heter Panthera tigris på finspråk och lever i Asien och Oceanien. Många tror att tigern bor i Afrika. Men det är alltså fel. Oceanien är för övrigt ett tjusigare namn på lite kuster och skit runt Borneo och det där, ni vet, där borta liksom.

Nåväl, tigern är ett kattdjur och det största i den familjen och väldigt snabb. Kanske inte snabbare än Lucky Luke som blåser skallen av sin egen skugga några gånger per dag, men ändå – likväl snabb som fan.

Tigrarna lever i fuktig och subtropisk miljö, men gillar också att mysa omkring i löv- och barrskog. Bland barr och löv passar tigerns kamouflerande päls väldigt bra. På så sätt påminner tigern lite om dräggfolk som drar omkring i hemliga byxor på stan (gärna med en cool t-shirt med texten Security på också). Men det är absolut den enda likheten.

Apropå pälsen så varierar den mellan gul och orangeröd i färgen, torson är däremot alltid vit. På pälsen har tigern ränder, ibland så många som hundra stycken. Varje tiger har ett individuellt mönster på sin pälsmatta.

Tigermän kan väga runt 300 kg. Tigerkvinnor är lite mindre och kan som mest landa på 150 kg, ungefär som ett treårigt normalt barn från Amerika. Längdmässigt blir de mellan 2,3 och 3,3 meter. Om det är hanar eller honor som blir längst får ni räkna ut själva.

På fötterna har tigern klor. I munnen har tigern tänder. Det är relativt normalt i djurvärlden. Även för oss människor där vår motsvarighet till klor stavas naglar. Och tänder heter tänder.

Tigern tycker om att simma och bada också. Det är bra, simkunnighet och att stå på tassarna i vattenbrynet och simma uppströms och kissa och skratta åt den nedanför ska främjas. Eller bara kasta lite grus för att få uppmärksamhet.

Matmässigt tycker tigern om det mesta, så länge det innehåller kött. Den äter lite hjortdjur eller ett litet borgarsvin eller en fisk och så. Man ska inte vara så märkvärdig i sitt matval resonerar säkert tigern. Man bör ha i åtanke att inte alla kan få mat för dagen och då är det en skymf att börja jiddra om att maten innehåller gluten eller en liten kyckling eller en nötjävel. Så tänker nog tigern.

Jagar gör den på ett mycket stiligt sätt genom att helst smyga upp bakifrån och hugga mot ryggrad eller hals. Det är bra.

Tigern har dock ett problem. Och det är att det bara finns omkring 3000 individer kvar av den i det vilda. Orsaken till det är inte helt jävla oväntat människan.

3000. Borås har alltså fyra gånger så många idioter lösa på gatorna bara inatt än vad det finns tigrar. På 100 år har antalet vilda tigrar minskat med 97 %.

Tjyvskytte ligger bakom minskningen. Det ska tydligen vara helande med skinn och tänder och tassar från tigern. Och även benbitar i vinet för vissa. Ska tyskarna börja lägga sig i ska de väl ha avföring också eftersom de gärna konsumerar älgskit.

Släpp sargen nu för fan och kom in i 2000-talet, det finns Alvedon och thinner att döva det onda med.

Nåväl.

Grattis tigern till utmärkelsen Veckans djur. Du har en tuff tid nu och egentligen borde du bli kallad Världens bästa djur, för precis så bra är du.
Världens bästa djur. Du är så fin, så fin.

Hair of the dog

”Man är aldrig äldre än vad man gör sig till”
”Ung i hjärtat, ung i sinnet”
”Surt, sa räven om rönnbären”

Kloka ord. Starka ord. Ord som berör och förändrar.

Det är nog Nalle Puh som kommit på allt det där kan tänkas, nu sitter han väl och smörjer isterbuken med honung som han köpt för intäkterna från citatböckerna.

- Du Annemarie, jag läste nåt så bra i en bok av Nalle Puh – en fitta, en spann, det är tur vi har varann. Det är så himla tänkvärt egentligen.

Men oavsett vad Nalle Puh säger och hur ung man än känner sig när man pallar två äpplen går det inte att förneka att åren drar på. Det mentala förändras.

Man blir ängslig och vågar inte cykla utan att hålla händerna på styret längre. Man blir ängslig när man ser en ungdom med en skateboard två kvarter bort och då blir man orolig för våld och går hem igen. Rädd för att få på ballen. Rädd för att få käka grus.

Det är ungefär det som händer med det mentala. Förutom att det som gjorde en sömnlös i ungdomen – Kommissarie Rex, Kvinnofängelset och Hunter – har bytts ut mot en nattlig jävla vånda om jobb och ekonomi och vilken skjorta man ska ha på sig dagen efter.

Det var enklare förr när de där som gjorde en, och därför gjorde allt åt en, skötte allt. Det var bara att bli väckt och bli tvångsmatad och klädd och körd till dagis och där lallade man omkring under dagen och slickade på lyktstolpar och sen blev man hämtad och fick middag och sen ramla och bränna sig på heltäckningsmattan när man skulle sladda in framför tv:n till Björnes Magasin och få äta en frukt och sen kom de gudomliga skaparna och jagade bort Karius och Baktus och sen kom John Blund och sänkte en med kloroformtrasan och då vart det liksom natta.

Nu kanske du som läsare väntar på en klargörande poäng och avlutning? Att jag ska knyta ihop säcken?

Men nej.

Jag ville bara meddela att jag ska dra mig in till badrumsspegeln och rycka hårstrån som växer ut ur näsan och på örsnibbarna. De har liksom transplanterat sig själva från hjässan. Helt jävla gratis.

Kom och köp, kom och köp.

Total eclipse of the heart

Nu är det höst. Mm, så härligt det är att promenera omkring med en nyköpt tygbit runt halsen och vara sådär ljuv som man bara kan vara på hösten. Ta härliga bilder på färgglada löv och lägga upp på sin blogg och känna sig konstnärlig. Det är fint.

Men det blir ju lite kallt också. Därför ska ni få ett fint husmorstips. Och det är att äta mycket brieost. Mycket och snabbt så att man direkt känner hur briekonsistensen lägger sig som ett skyddande och värmande lager runt hjärtat. Skyddar mot all kyla i hela världen och även mot hjärt- och kärlsjukdomar.

Själv skippar jag brieosten ikväll och lägger lite vanlig svensk bonnost på några rågkakor. Det sköljer jag ned med mjölk som kommer från en närproducerad ko. Det är så himla bra med allt som heter nåt med närproducerat, för då vet man att produkten inte alls har fraktats mer än i alla fall 100 mil i onödan.

Men först ska jag gå in i badrummet ty jag tror minsann att det kommer blod ur ena näsborren. Då får man leka drake några minuter med en papperstuss uppkörd i näsan så att den nästan vidrör hjärnan.

Hej då och varsågoda för tipset. Brie alltså, brie.

Pig will not II

Internet byggdes ju för att man skulle slippa att nervöst stå och trampa inne på macken och sedan med röda kinder mumla nåt nästan ohörbart och efter det kasta jämna pengar i famnen på personalen och sedan rusa ut med en Aktuell Rapport i innerfickan.

Utöver det skapades internet för att man skulle ha någonstans att gnälla. En lång jävla virtuell klagomur är vad internet är. Det är bra.

Nu hade jag tänkt att gnälla lite på äldre män med Dagens Industri under armen och trenchcoats och tjocka magar och som petar på sådana där asteroidtelefoner med feta fingrar i kollektivtrafiken och som bufflar sig fram utan att kunna bokstavera en enkel ursäkt och som förmodligen låser in sig på lunchen och drar i sig själva och tänker på nazism.

Och så hade jag tänkt att koppla det till kontrasten med glädjen som återfinns inom en när man delat ut en mental pungspark, typ att man tänkt ”idiot”, och samtidigt sett havet skymta förbi bakom repiga och salivstänkta tågrutor och det ena har lett till det andra i tankebanan och plötsligt är man en glad sjöjungfru i nästa liv som guppar omkring och bara mår bland plankton och tång och snäckskal och avslappnat tar emot av hingstaktiga sjömän.

Ungefär så.

Men det skiter jag i. För jag vill inte. Och jag vill nog inte imorgon heller.

Hej då.

Pig will not

Jag köpte ett par vantar på Ica igår. De kostade 10 kr. Förmodligen är vantarna handsydda i Italien av en mästerskräddare, det tycker jag är fräsigt.

Det är allt ni behöver veta.

A day in the life

Jag vaknade runt 07.30 och konstaterade att jag fortfarande var mycket svag. Så jag bestämde mig för att stanna hemma från det där universitetet.

Eller skolka som jag hellre säger, det är lite mer Fuck the system över det. Det är så vi gör revolt, vi som närmar oss 30 och aldrig har sagt hora, vi stannar hemma från en frivillig föreläsning och känner att en vind av uppror omsluter oss.

Så jag låg kvar i bingen, kliade mig lite här och där och lyssnade på P1. Gick upp runt klockan 9, och jobbade lite. Jobba kan ibland innebära att man mailar fram och tillbaka i en timme.

Hade man använt det där som kallas telefon hade konversationen varit över på tre minuter och man hade sluppit missförstånd och annan skit. Men nu är det modernt med det här e-post och då kommunicerar vi via det.

Vid tiotiden åt jag frukost. Gröt, två mackor och en skalad citrusfrukt. Vad för citrusfrukt det var är jag osäker på eftersom genrefascismen är mycket utbredd när det kommer till just citrusar. Det kan ha varit en satsumas eller en clementin eller nåt annat. Det var dock inte grape, det vet jag.

Posten kom vid 11, likt en herrelös hund rusade jag okontrollerat mot dörren för att se om det kommit avier från postverket ty jag väntar på ungefär sju skivor oberoende av varandra. Men icke.

Elle.

Det kom ett nummer av Elle till lägenhetsinnehavaren. "Exklusivt omslag för prenumeranter" stod det. Det gjorde mig inte på något sätt gladare. Inte alls.

Sen tänkte jag plugga, men efter två rader kom jag ju på att jag var alltför svag för det. Så jag tittade på fyra avsnitt av Percy Tårar istället. Konstaterade att det är en jävla skitserie. Jag gillar dock Johan Rheborg, men inte som Percy Nilegård.

Lunch intogs vid tvåtiden. Laxjävel, pastajävel och pestojävel. Och lite fulsågad tomatjävel. Till det drack jag vatten och glodde ut genom köksfönstret.

Lade mig på sängen och kollade några avsnitt av Seinfeld. Världens bästa sitcom. När man var liten var Kramer favoriten. På äldre dagar har jag insett att han är jävligt tråkig och identifikationen med George blir allt större.

Seinfeld är mycket bra, How I met your mother är inte bra. Det gäller fan att ta ställning i viktiga frågor.

Nu skriver jag det här. Och snart ska jag sätta mig på en fotpall framför stereon och pilla och lyssna på skivor. Jajajaja, det är vinyl förstås, vi pratar bara vinyl nuförtiden.

Middag skippar jag. Det får bli lite gröt sen.

Det var det. Det var min dag. Roligare än så blir det inte.

Hej då.

Sick as fuck

Mina näsborrar har fyllts av en ungersk giftflod. Min hals har växt igen. Min kropp är varm, använd mina skinkor som en spishäll och långkoka en mustig höstgryta med små rådjur och svamp och kastanjer och hjortron som plockats av välavlönade thailändare.

Jag är med andra ord mycket sjuk, mycket svag. Ryggen värker också. När jag ser mig i spegeln tänker jag "gud, vad synd det är om dig, du ser verkligen sjuk ut Nilsson".

När jag tänker så blir jag ännu mer sjuk och då är det ännu mer synd om mig och jag funderar på om det inte är lika bra att redan nu hyra in några gråterskor som kan vaka över, och vinka av, mig när enkelresan till kolskyfflandet hos han där nere börjar.

All denna sjukdom har fått mig att tänka på viktiga saker, saker som verkligen betyder nåt. Mest har jag funderat på fisande. Det är ju med all rätt en aning tabu det där, om jag var den ende i hela världen som fick fisa hade världen förmodligen varit en bättre plats.

Men nu är det som det är. Ponera att en fis lämnade efter sig en färgad gas, säg grön, skulle vi då tycka att det var naturligt att det var lite grönt här och där på bussen eller restaurangen, eller skulle folk skärpa till sig lite mer och sköta sånt i enrum? Va?

Hur skulle det vara? Skulle det ha uppfunnits en liten maskin, som en katalysator, som man hade i underbyxorna som liksom neutraliserade det hela till nåt färglöst? Skulle folk fortsätta fisa hejdlöst på diskotek eftersom att när det är hög volym är det inget som luktar ändå?

Jaja, nu ska jag sopa i mig en karta Ipren och lägga mig och bättra på mina begynnande liggsår och lyssna på Wovenhand. Det kan vara fint med nån som sjunger om Gud och sånt en dag som denna.

Bible and bird

Jag orkar inte mer, jag ger upp nu. Att bli motarbetad av Nobelkommittén hela jävla tiden tar på krafterna. Jag skyller på borgarna. Och på den nya Hårrass.

Allt jag ville var att pricka in rätt pristagare och bli kallad för Oraklet från Grängesberg och få en törnekrans eller en liten träplakett eller nåt. Bara nåt.
Att jag inte kommer från Grängesberg är för övrigt inte relevant.

Jävla vargjävel till att få pris.

Jaja, jag får glädja mig åt att jag köpt talgbollar som jag ska tejpa upp utanför köksfönstret. Gud vad jag visualiserar att sitta vid köksbordet en lördagsmorgon och lyssna på Ring så spelar vi och lösa korsord och titta på när domherrarna eller blåmesarna eller vad det nu blir pickar i sig talg utanför fönstret med gnistrande vintersol och frost i bakgrunden. Kanske de vinkar med sina små vingar åt mig för att tacka för maten.

Men om borgarna får bestämma blir det väl Mix Megapol och regn och lera och dis hela jävla vintern och de redan välgödda kråk- och skatjävlarna tar min talg, de som ändå inte behöver den men tar bara därför att.

Förresten, finns det någon oskriven regel för när talgbollarna får sättas upp? Typ, inte före den första frosten eller innan den andra tisdagen i november eller innan man motat Olle i grind eller räven raskat över isen?

Varför har räven så bråttom förresten? Isen kanske smälter, det är nog töväder. Så är det kanske.

Äh, fuck it, jag sätter väl upp mina talgbollar precis när jag vill och räven är stor nog att klara sig själv. Men först ska jag björna.

Hej då.

We call upon the author

Jamen jag har väl kanske inte tid med internet så mycket, jag måste hitta formativa moment i svensk politisk historia och annan skit. Ådalen 31 säger jag bara.

Och så måste jag sitta och dumstirra på en datorjävel som heter Mac och är efterbliven i huvet och helt ologisk. Man blir inte Södermalm och surdegsbröd och miljöpartist och media och fräsiga drinkar och med Acne endast på jeansetiketten och fransk fräsch minimalistisk electro och rättvisemärkt kaffe bara för att man skaffar Mac.

Nej för fan, det är fortfarande radhusbiff och miljonprogramområde och billigt kaffe bryggt med för litet filter så att halva sumpen hamnar i snålhalsen och tysk brölsynth. Ungefär så.

Den där Mac ska jag vara glad jag inte är en våldsam och labil person för då hade den haft en skruvmejsel körd i skrevet nu.

Nåväl.

Det jag egentligen ville komma fram till var att Haruki Murakami kommer att få Nobelpriset i litteratur imorgon klockan 13.00. Jag vet att jag yrade om det förra året också, och då hade jävligt fel. Men det där med förnyelse och tänkande utanför den berömda frysboxen tycker jag är onödigt.

Nu ska jag fortsätta slänga styvmoderliga blickar mot nykomlingen i datorfamiljen. Och dra fingret vågrätt över halsen och nicka och blänga menande. Men bara på säkert avstånd förstås. Hej då.

God's own medicine

Sådär ja, förutom att det varit Kanelbullens dag idag, som bidrog till en sinnesslött lång kö på Pressbyrån när det pinfärska snuset skulle inhandlas, har även världens viktigaste vecka inletts, Nobelveckan.

Under måndagen meddelades pristagaren i medicin. Det blev som jag hade förväntat Robert Edwards, provrörsbefruktningens fader.

1-0 till mig mot resten av världen.

1968 drog Robert ”Robban” Edwards tillsammans med sin sidekick Patrick ”The good old Pat” Steptoe (inte Cameltoe) i gång det slutliga arbetet med att utveckla metoder att befrukta ägg utanför kroppen.

Eftersom jag behandlade Edwards arbete i min doktorsavhandling vid The university of Oxford orkar jag inte riktigt gå in på vad han gjorde mer, det kan ni läsa om i tidningen imorgon, eller på internet kanske. Men nu är Robban genom sitt arbete indirekt pappa till mer än fyra miljoner barn. Lite som Gud, och det har han nu i alla fall fått pris för.

Det finns dock ett problem, och det är att alla inte vet vem Robert Edwards är. Det är bara jag, som läst en kvällstidningsupplaga på internet, och folk med glasögon som forskar och gillar mikroskop som känner till Edwards.

Nobelkommittén är alldeles för elitistisk och snäv när det gäller pristagarna. De har inte fattat att det finns pengar att tjäna om underhållningsvärdet höjs.

Verklighetens folk kan inte relatera.

När ska den lillgamle fetknoppen Karlsson på taket få upprättelse för sin Kuckelimuckmedicin?

När ska jag, Wayne Nilsson, få en dunk i ryggen för att ha upplyst världen om att tampongstorleken har med blodflöde att göra och inte slidmynningens omkrets?

För att engagera verklighetens folk till nästa år anser jag att en popularisering bland pristagarna behöver göras. Det ultimata vore om TV4 kunde fixa rättigheterna till middagen där i december och flytta över skiten till Globen och låta Peter Jihde och Carolina Gynning leda kvällen och så kan The Wahlgren family köra ett färgsprakande potpurri av egna låtar.

Mina tre förhandsfavoriter inför medicinpriset 2011 är:

– Dr. Åsa. Genom sin kroppsmålning för några år sedan fick hon män, och kvinnor (jag är hbtq-medveten) i alla åldrar intresserade av anatomi i allmänhet och sin egen tillfredställelse i synnerhet.

– Medicinbollen. Plint, ribbstol, stång, räcke, list, romerska ringar, whatever. Inget redskap har inom den svenska skolgymnastiken kunnat bidra mer till jantelagen än medicinbollen. Ingen jävel kunde skjuta i krysset, ingen jävel kunde dra en cool frispark, ingen jävel kunde smasha, ingen jävel kunde dra en trepoängare från halva planen, ingen jävel kunde kuta in i tjejernas omklädningsrum och yra om en bortglömd klocka. Medicinbollen gjorde alla till likar.

– Doktorn kan komma (The flying doctors). Tv-serie som man som nioåring satt klistrad framför 1990. Dels för att man fick vara uppe efter kl. 19.00 och dels för att det delades på butelj med läsk eftersom det var lördag. Sen sprang man runt innan läggdags och försökte säga ”Victor Charlie Charlie” med sprakande röst. Idolerna var den långhårige killen, eftersom han hade långt hår, och den blonda tjejen, eftersom hon var en kåtslyna. Att hon var en kåtslyna visste man dock inte vid den tiden. Och det kan mycket väl vara en efterhandskonstruktion.

Varsågoda för tipsen. Place your bets folks!

I hung my head

Jaha ja, nu visar det sig att den sista sovjetstaten Norge drev upp elpriserna under den gångna vintern. Det menar två forskare på DN Debatt, och då är det så. 40 öre per kilowattimme i Norge, och 10 kr i Sverige. Jävla norrmän, äppelkindade typer som är uppfödda på fjordlax, sälslakt och självgodhet.

Men frågan är, hur lång är en kilowattimme? Jag tycker att det är diffust det där. Så det orkar jag inte fundera på.

För övrigt har jag drabbats av vad jag tror är nackspärr, nu är det bara att linda fetvadd runt det där gamaktiga som förenar dödskallen med kroppen. Jag misstänker att det beror på en överjävligt stor finne i vänstra tinningen. Tyngden har nog gjort att huvudet lutat i 90 grader natten.

Finnen är lite mindre än en fotboll och lite större än en vanlig ordinär ärta. Går jag till en trafikkorsning nu kan jag agera rödljus genom att stå där och snurra lite håglöst. Finnen är dessutom en inombordare, så den kan inte ens framkalla några tillfredsställande spegelsprut i badrummet.

Finnen är helt jävla oduglig nu när jag tänker efter.

Nåväl. Nu är det dags för frukost och sen blir det hemtenta i 72 timmar framöver. Det finns därför ingen anledning att fira waydag.

Glöm förresten inte att vi byter till vintertid idag. Och för att ni ska slippa och diskutera det här högt i fikarummet eller i kollektivtrafiken och irritera omgivningen tar vi det igen. En. Gång. Till. Jag får sjunga samma visa på torget varje år:

Nu är sommaren slut
och det är för kallt att gå ut
Låt oss bära in
altanen som är så fin(n)

När vi burit tillbaka
kan vi vara inne och baka en fin höstlövskaka
som inte ditt sommarknull får smaka
Du vet han från Simrishamn
som pratade som ett lamm

Sådär. Vet du inte åt vilket klockan ska dras nu är du inte förtjänt att ta del av tiden.
Ha en häftig helg.

Panda style

Veckans djur: panda

På gammalt hittepåspråk heter pandan Ailuropoda melanoleuca, men det är absolut inget man behöver bry sig om.

Pandan är ett björndjur, länge var det dock snack om att pandan bara skulle vara en halvbjörn. Ungefär som att en fiskpinne bara skulle vara en halvfisk. Men sen skärpte de där med glasögon till sig och pandan blev ett helbjörndjur.

Förr åt pandan köttbitar, som björnar gör, men sen kom väl nån slags tonårsrevolt och det var fuck off till hela etablissemanget och vegetarisk mat och kanske stökig punkrock för hela slanten. Så nu äter pandan mestadels bambuskott, mellan tio och 20 kg om dagen. Människor äter också bambuskott, men bara på kinesiska restauranger där det serveras hund som huvudrätt.

Jaha, nu kom det nya uppgifter om att pandan äter maskar och mindre djur som fiskar. Skönt dubbelspel av pandan, ingen orkar vara true för länge.

Den kan bli mellan 150 och 171 centimeter lång och väga runt mellan 70 och 150 kilogram. Hanen är oftast runt 20 % större än honan. Honan ska inte ta för sig för mycket resonerar pandorna. På tassen har pandan mindre tassbitar, fingrar, och även en förlängd benbit som agerar tumme. Tummen hjälper till att greppa olika saker. Som bambu eller en liten fisk kanske.

Pandans päls är tjock som en ryamatta och vit med svarta områden. Det är svart runt ögonen och på öronen och på den sidan som bakstjärten sitter. Man skulle kunna säga att pandan är björnvärldens svar på Pongo och de 101 dalmatinerna. Men det säger man inte eftersom det bara skulle vara dumt.

Förr bodde pandan i Vietnam och Burma, men sen började människorna breda ut sig och det blev väl lite trubbel och gruff så nu bor de bara i Kina. Där huserar den vid bergsluttningar och raviner och dalar där skogen är tät.

Bla bla bla, inte mer tid nu, bla bla. Pandan får barn en gång per år, kallas kanske för pandabarn. Ungarna väger mellan 100 och 150 gram, som en hamburgare, och ser ut som små råttor. Bla bla bla.

För annan betydelse av panda, se: unga tjejer som gillar Broder Daniel och kanske The Smiths.

Nåväl. Grattis pandan till Veckans djur, du bara sitter i skogen och äter hela dagarna och drar in royalties från WWF och behöver inte bry dig om Marx och nationalstaten och annan skit en tisdagskväll i september med halsont. Men det är du värd, för du är fin att titta på.

Conversation piece

Det är så himla fint med vänner som stöttar en, det är väldigt viktigt. Som i den följande konversationen. Jag är jag och Skabbet är Skabbet.

Jag är väldigt nöjd med hur snyggt jag klippt ut det där. Borde få börja jobba på fräsig reklambyrå snart. Men först ska jag tvätta, det är där allt börjar.

My way

Idag är det fredag. Det är veckans bästa dag. Fredag är uppkallad efter Frigg, som var en gammal kärring i nordisk mytologi – Odens ligg dessutom. Fredag kan även vara uppkallad efter Freja, som var en båt i en tv-serie som hette Rederiet.

Om det dagsnamnet kommer från Frigg eller Freja, ja det får de lärde tvista om.

Men det kan de där med glasögon snart sluta att kivas om, ty jag har bytt namn på fredag till waydag.

Waydag härstammar från Wayne Nilsson. Nu vet ni det.

Heute ist mein tag!

På waydagar äter man korv med bröd med senap på, absolut för fan inte ketchup, och så dricker man mjölk och tittar på Family Guy och sen tar man en dusch och öppnar en tetra med billigt spanskt lantvin och glömmer bort veckan som var och tallar lite på de där skivorna man fick hämta ut på den där affären som inte bara tillhandahåller fnask och gammal köttfärs utan även postfunktion.

Idag lägger vi Melvins och Siglo XX på skivtallriken.

Imorgon går vi på skivmässa i Solna och stojar och skränar.

Hej då. God helg.

Ps – Veckans sämsta dag, måndag, heter numera maudag, efter Maud Olofsson.

A cowboy's work is never done

Sådär ja. Inne i det kvalificerade arbetslivet. Akademisk bakgrund, så jävla smart, så jävla intlektäll.
Fuck off Samhall, fuck off idiotin.

Eller? Frågan är vad som är bäst?

Att sitta bland matsmaskande typer och höra sinnesslöa samtal om hur bra gårdagens avsnitt av Farmen var och om oron för att hela Sverige ska dö i en bilolycka eftersom det faktiskt stod så på en kvällstidningslöpsedel och det återkommande veckoskämtet på fredagar om hur mycket Mongo ska äta och dricka under helgen ”HA, HA, HAR NI HÖRT ATT MONGO SKA UT OCH SUPA IGEN, GUD SÅ JÄVLA ROLIGT!!” och det skrattas och det slås på knän och fan och hans skrevande moster och lite tjat om blattejävlar hit och dit.

Eller att sitta på möten med människor med kvastskaft uppkörda i brungrottorna och allt är så välordnat och fint fast man vet att allt bara är en yta och att de där semivänliga leendena och mentala kindpussarna lika gärna kunde bytas ut mot sylvassa huggtänder och det vore egentligen ärligare om vi alla bara kunde få använda våra vässade gaddar och hugga av varandra på mitten och stänka slaggprodukter i bröstkorgarna men istället låter vi den psykiska kylan distansera oss till samtal om nån chic jävla ekologisk butik på Södermalm och lika bra är väl det för inte fan vill någon bry sig om någon annan.

Fan vet.

Nu ska jag jobba lite och sedan läsa feministisk teori (jävla kärringpåhitt, fattar inte varför jag som vit man ska behöva lära mig om minoritetsgrupper och kön och makt) och efter det ska jag fundera en stund på varför jag inte bara kan få jobba som tigerungeskötare och lyssna på Einstürzende Neubauten resten av livet.

Kick in the eye

Jag har lyckats få tandpasta i det högra ögat. Det svider och är lite kallt. Alltså, jag bara pillade lite och så liksom bara sprutade det på mig. Som flickan sa.

En snus på det här så. Hej då.

As I sat sadly by her side

Jaha.

Okej.

Att Alliansen skulle ta övertaget igen kom väl egentligen inte som ett oväntat njurslag. Tyvärr. Så är det, folk ser kortsiktigt och kåtfradgan rinner när man får några hundralappar mer att stoppa i plånboken. Att offentlig service som skola, vård och omsorg går åt helvete spelar mindre roll.

Folk är idioter och tänker mest på personlig profit.

Typ. Så är det.

Men att folk skulle vara helt jävla förbannat fittigt efterblivna i det här landet kom litegrann som en överraskning. Jag trodde faktiskt inte det, att folk skulle kasta sin demokratiska rättighet på ett gäng gamla jävla skinnskallar som låtit håret växa och bytt kängorna mot slips och utan något att komma med förutom en jävligt ogrundad rädsla för islam.

Fy fan.

Det här en förbannad skam för Sverige.

Kul att vi ligger i samma liga som Ungern, Holland, Danmark, Norge, Frankrike och whatjävlaever. Vi hade lite stolthet innan, lite.

Moder Svea gråter. Jag vill ge henne en kram.

Monday monday

Det är fredag. Wohooou. Det ska man ta tillvara på, fredag är den bästa dagen på hela den kristna veckokalendern.

Måndag är en kukdag. Jag minns inte hur det var med den där fetlagda rödhåriga katten som hette Gustaf. Han hatade eller småsög på måndagar. Jag vet inte. Nåt var det.

Men eftersom jag ska plugga lördag och söndag kommer jag att ha måndag i tre dagar framöver. Måndag på lördag. Måndag på söndag. Måndag på måndag.

Och kuken i halsen och runt hjärtgropen på tisdag.

Men nu skiter vi i det och öppnar en småljummen flasköl och vänder lite vinyl. Först tar vi The Creatures, och sen lite norsk homoerotisk stämning med Mayhem. Och sen KLF.

Helgen är kort. Men god.

Eat my fuck.

Big cheese

Dagens middagstips: Fräsch Medelhavsinspirerad pastasallad

Antal personer: oklart, det brukar visa sig i efterhand

Börja med att ha en huvudvärk som lätt hade knockat Mike Tyson. Men eftersom du är tuff stoppar du en cool liten påse med snus under läppen istället för att svälja en tablett.

Koka upp vatten på spisen. Lite salt i vattnet är bra. För sältan liksom. När vattnet börjar bli bråkigt och skrika häller du ner pasta. Fullkorn såklart, guuuud så jävla nyttigt tänker du.

Fundera en stund på hur varmt 100 grader egentligen är, kom inte fram till något vettigt utan sätt istället på lite Kraftwerk och öppna kylskåpet.

Plocka fram lite grönsaker eller vad du känner passar. När du lagar en pastasallad gör du det med öppet sinne och fria svetthänder – ahimsa för helvete och fred på jorden.

Börja med att skära upp lite rödlök. Det går även bra att hacka, men idag skär vi. Det fina med lökar av olika slag är att man vid hackande och skärande och malande kan passa på att grina av sig en stund utan att bli anklagad för att vara blödig.

Lägg lökbitarna på en liten tallrik. Börja bearbeta en paprika, tänk på hur fin en paprika egentligen är. Om man verkligen tittar på och utforskar den, Gud var allt en riktig hjälte ändå.

Splitta en gurka och använd en matsked för att avlägsna det köttiga innanmätet, det görs för att salladen inte ska bli sådär fuktig som bara Christina Husmark Pehrsson kan bli när dödssjuka tvingas arbeta.

Skölj ruccola, mm, härlig smak av peppar tänker du. För tio år sedan fanns inte ruccola, då fanns det bara isberg. Bli imponerad över salladsutvecklingen.

Ta fram gröna oliver med kärnor som frodiga greker plockat på bergsslutningarna på Mykonos. Ta fram fetaost. Fördela fetaosten på ett finurligt sätt med fingrarna, titta in i köksluckan och tänk att det är en tv-kamera, säg nåt smart till tittarna.

Anta att pastan är färdigkokad, häll upp sladdret i ett durkslag. Blanda på ett mycket ömt sätt de ingredienser du tidigare preparerat med pastan. Klart.

Förbanna det faktum att du ska äta en tråkig Medelhavsinspirerad pastasallad med fadd eftersmak i ett par dagar framöver.

Sätt dig vid köksbordet. Tugga och svälj och var tyst.

Piss off

Jag såg en tysk på universitetet idag, han hade kardborreskor och stod och snöt sig. Snytning är en tysk nationalsport. Jag tänkte i alla fall att han kanske kunde bli min skolkompis, eftersom han hade kardborreskor drog jag slutsatsen att han heller inte hade några studiekamrater än. Jag såg en tysk sämja, det gjorde jag.

Men jag hann inte gå fram, för han fick sällskap av en vän. Även det en tysk, de gick väl och snöt sig ikapp och tyckte att allt var supertoll och supercool och geil och jämförde kardborreskor och tävlade om hur långt de kunde dra upp byxorna i vardagssammanhang.

Så jag tog min inköpta baguette och torrtuggade den ståendes framför en anslagstavla (det går inte att hitta en enda jävla sittplats på det där universitetet) och läste nåt anslag från Kristna studentföreningen. Det var några kloka ord från deras ledare som verkade heta Jesus och lite ritade duvor och annan skit. Verkade vara vettiga grejer.

Efter det gick jag till biblioteket och läste en stund. Jag är väldigt duktig på att hitta in i biblioteket, men jag får alltid räkna med att det tar en kvart att hitta ut. I alla fall från våning två. Men det är tyst, det är det, det ska biblioteket ha en eloge för.

Något som inte förtjänar en eloge är dock toaletterna på skolområdet. Nu har jag visserligen inte letat röven av mig för ett bra ställe att björna på eftersom läget inte varit akut.

Det är mestadels sådana där jävla båstoaletter. Kanske världens sämsta uppfinning, med en halvmeters glipa vid golv och tak.

Men det är dit man är förpassad eftersom urinoar inte är en hit i nyktert tillstånd.

Man står där bland andra män och känner en jävla press på att leverera. Men den jäveln till höger levererar så att det skvätter utav bara helvete och den jäveln till vänster är uppväxt i nån miljörörelsefamilj där det var fullt naturligt att skvätta lite som man ville på den bruna heltäckningsmattan eftersom det var ekologiskt och han fläker och det stressar en och man blir osäker på om man står och håller i lillfingret eller inte och man lyckas pressa fram två små ynka droppar innan man svettig ger upp och går därifrån med en brutal smärta i buken.

Så man får gå till båstoaletten. Och intill sitter det givetvis alltid nån jävel som ska skita ut en pansarvagn och det frustas och det bubblar och låter och fan och hans skrevande moster. Det känns inte bekvämt. Det gör intrång i min privata sfär.

Ni kvinnor har det egentligen förjävla bra på offentliga toaletter. Det är rent och fräscht och det bytlånas papper mellan båsen och är ett allmänt gemyt. Det har jag minsann sett på Seinfeld.

Nu ska jag öppna en Guinness och beställa fräsiga vinylskivor och förneka boken i köket som ska läsas.

No fun

Det finns inget att skriva idag. Det fanns det inte igår heller, och nog inte imorgon. Därför får ni titta på en hundvalp som pausunderhållning. Den är väldigt söt och heter nog Bolivar och kommer att rösta rödgrönt på söndag.

Hej då.

I had a dream, Joe

Jag drömde om Peter Forsberg inatt. Foppa, ni vet, hockeyspelaren med foten. Vi gick och pratade resor, om hur man uttalar Amsterdams flygplats Schiphol – är det sch eller sk?. Mitt i den djupa diskussionen kom det ett ungdomsgäng och anföll mig, gav mig stryk utav bara helvete.

Peter Forsberg gjorde inte ett skit. Han tittade bara på.

När jag sen låg på marken bland blod och slaggprodukter med utslagna tänder och ett krossat näsben fortsatte bara Foppa att prata om resor, vilka ställen som var sköna att mellanlanda på och så vidare.

Sen vaknade jag av att jag var kissnödig.

Idag har jag tänkt en del på Peter och känner mig besviken. Jag trodde mer om honom, att han skulle vara mer av en lagspelare som ställde upp. Minst sagt dåligt.

Just nu lagar jag mat åt två gladlynta fruntimmer som mest sitter och kritiserar.

Sen ska jag på konsert med Marduk. De kan tyckas elaka och ondskefulla. Man ska dock ha i åtanke att de kommer från Norrköping och därför pratar som idioter.

Straight outta Compton

Mörkret har lagt sig över kvällen och jag har recenserat Hudiksvall. Det hittar du på Cramp Magazine. Nu ska jag äta ett ägg och lyssna på P3 Rock. Hej jävla då.

Untitled

Det är torsdag. Och jag tycker fortfarande att Bon Jovi är ett jävla skitband.

Nu ska jag gå och visa vem som bestämmer i tvättstugan.

How to disappear completely

På invägningen i onsdags vägde jag 80 kg. Nu väger jag 79. Alltså är jag procentuellt bättre än Medicinbollen som tappat 1,7 kg.

Eftersom hon är lika pålitlig som Kim Jong Il trodde jag att det skulle gapas om minst 20 kg på tre dagar i minskning. Slår Kim Jong Il 19 hole-in-one på en artonhålsrunda så har Medicinbollen gjort minst 21. Har Kim Jong Il bantat 30 kg på två dagar har Medicinbollen tappat minst 35.

Det är lite så hon fungerar. Men jag är ärlig jag.

Ett kilo! Det måste vara nåt slags rekord. Håhåjaja, snart kommer jag gömma mig bakom lyktstolpar och min motståndare kan lägga sig och fylla igen en grusgrop.

Utöver det håller jag på och bråkar med gamla jävla gubbar och kärringar, mest gubbar, som ansåg sig vara viktiga och skulle tycka en jävla massa hit och dit hela tiden.

Här kommer två tips till framtida förståsigpåare:

– Tala klarspråk, försök att vara så konkret du kan. Semifilosofiska utsvävningar har inte gjort en enda jävel lycklig.

– Sätt in ditt budskap eller din tanke, som du nu förenklat, i ett vettigt sammanhang. Inte kontext - sammanhang.

Om detta följs kan studietiden för samtliga studenter i det här landet halveras.

För övrigt har jag fått ett jobb. Ett extrajobb inom mitt utbildningsområde. Det fick jag genom att svara i telefonen.

– Wayne, vill du komma och jobba hos oss ungefär en dag i veckan? Vi behöver dig.

– Kan jag väl.

Grattis till mig. Grattis.

Jag borde fira med en öl, men det får bli en fruktjävel.

Hej då.

Lullaby

Jag har varit i Norrland i helgen. Det var fint. Jag såg en hembygdsgård och en hackspett och lite annat. Nu är jag trött. Därför tar vi och lyssnar på Jämtländsk vaggvisa av gammelgubben Edwall.

Jag var inte i Jämtland, utan i Hälsingland, men Norrland är precis som Afrika bara ett land så det spelar liksom ingen större roll på vilket ställe man håller hus. Norrland som Norrland. Afrika som Afrika.

För övrigt tycker jag att vi gör det till en söndagstradition att lyssna på Allan Edwall. Gonatt.

A blaze in the northern sky

Om SJ, det sämsta företaget norr om Kapstaden, klarar av att leverera kommer jag i eftermiddag att befinna mig i Hudiksvall. Där har jag inte varit tidigare, men det ska tydligen finnas Åhléns. Och det är ju spännande för Åhléns är som Ica fast med andra saker. Och så ska jag leka med Sadisten som är där och uträttar stordåd.

Och så ska jag se på fopoll ikväll. Jag säger redan nu vad alla tänker och kommer gapa efter två öl i soffan – In med Allbäck för fan!

Hej då. Åter på söndag.

Hauless hyena

Veckans djur: hyena

Hyenan är ett rovdjur som ser ut som en hund men tillhör en kattfamilj som heter Feliformia. Den bor i Asien och i ett enda stort land som heter Afrika. Förr fanns det hyenor i Europa också, men det kom en väldans massa is och då fick det vara nog.

Inom hyenfamiljen finns det fyra sorter – en fläckig, en brun och en strimmig. Och en jordvarg. Det är Fläckis som är störst och kan bli runt 150 centimeter lång i kroppen. Frambenen är längre än de bakre och svansen är sisådär en skollinjal lång. Matchvikten är ungefär 60 kg och pälsen är skabbig och fläckig och raggig.

Det har länge jiddrats om att hyenan skulle vara enkönad eftersom honans klitoris är i storlek med en normalmässig hyenpenis. Men så är det inte. En hona är en hona och en hane är en hane. Heteronormativt och bra. Inom den hyenska kärnfamiljen kommer det ungefär två till tre ungar per kull. De får mjölk av sin mamma, precis som människobarn.

På dagarna ligger hyenorna och gottar sig i jordhålor och mår fint, kanske slötuggar på nåt ben eller nåt. På nätterna jagas det, och det är de duktiga på.

De tycker visserligen om att äta as (för läsare under 25 år bör det väl tilläggas att ett as är kroppen av ett avlidet djur, och därför inte bara ett förstärkningsord).

Hyenorna gillar att jaga i flock. – Åh, titta där! skriker ledaren, en antilop med bara ett ben kvar och som dessutom har cancer och två barn. Den kan inte gå runt och samla grenar och medverka till att savannen är ren! På vilket sätt bidrar den till samhället?

– Inte på nåt sätt alls, svarar den bindgalna flocken och slickar sina munnar. Glädjen är aldrig större inom flocken än när de hittar svagare offer.

– Precis, den saknar djurvärde, döda den så att vi kan få det bättre!

Hyenorna påminner därmed om ett av de politiska blocken i det här landet.

Grattis hyenan till Veckans djur, du är ful och jävlig men aktuell.

Cherry blossom

Mitt nya liv som Blossom Tainton började inte helt oväntat med att jag vaknade. Det var runt 07.30. Sen låg jag i sängen och var fräsch och ljuv och sund en stund.

Efter det åt jag en frukost som bestod av två mörka brödskivor med keso och paprika. Och ett ägg till det. Jättehärligt. Jättegott.

Vid tiotiden sopade jag i mig två stora koppar kaffe. Svart såklart, annars får det vara. Anledningen till det var att det skulle pluggas och jag tänkte att det kunde vara klokt att klarna till i huvudet.

Så där satt jag sen speedad som fan och med skakande kropp och försökte trycka in vuxenengelska om EU och neofunktionalism och annan jävla skit.

Efter tre timmar hade jag ont i rygg och hjärna och ögon och mage. Till lunch lagades det lax med sallat som tillhygge. Sallaten bestod av en skivad tomat och lite gurka och lite lök.

Efter några timmar med ytterligare läsning konstaterade jag att förmodligen även Blossom Tainton vilar ibland. Så jag vilade.

Efter det klädde jag på mig fräscha sportkläder och gick till skogs med powerwalksteg. Jag hade naturligtvis inte keps på mig. Folk med keps borde ha smörj, oavsett kön.

Så jag gick och gick och gick och tänkte att nu har jag säkert gått i minst 45 minuter, ty skogen började bli dunkel.

Jag hade gått i tio minuter. Det där får jag försvara med att jag gick fort som fan.

Skogen tycktes större och tätare och jag började fundera på allt det där som jag lärde mig när jag inte var med i scouterna eller blev lurad in i en dunge av Skogsmulle med lovord om godis och hockeybilder. Man ska krama träd om det blir kallt och myrstackarna ska ligga i nåt väderstreck om träden så att man hittar rätt. Men ingen vettig människa har koll på väderstreck så det skiter sig liksom ändå.

Går man vilse är det bara att lägga sig ner och hoppas på att en björnjävel kommer och ruvar en. Eller så kommer liemannen. Det är nog oftast femtiofemtio det där.

Men eftersom jag är tuff fortsatte jag att gå i ytterligare tio minuter. Sen sprang jag med mycket tung andning tillbaka till civilisationen, lite lätt uppjagad eftersom jag helt naturligt började tänka på hur stora spindlar det finns bland barr och bär.

Löpningen tog tio minuter. Med totalt en halvtimme i skogen kändes det inte riktigt som om Blossom hade varit nöjd. Så jag strök omkring längs med golfbanan i en timme för att kompensera.

Jag gav fan i att stretcha och sen duschade jag. Sen åt jag advokado med keso och har nog gått ner tre kilo.

Och nu ska jag sova.

No more hot dogs

Nu har jag varit två dagar på den nya skolan och jag har inte fått en enda kompis. De andra barnen retar mig för att jag inte bor på Djursholm och aldrig har vaskat champagne och inte jobbar extra på advokadobyrå och inte har nån häftig frisyr. Och så säger de att jag luktar kiss.

Därför var det fint att träffa på Cramp-Jocke av en slump när jag stod med inåtvända fötter och stirrade ner i golvet bland de andra 270 kursarna och väntade på en föreläsning. En föreläsning som var värdelös. Men Cramp-Jocke är en bra karl det. Det finns för få bra karlar egentligen.

Nåväl. Imorgon är det invägning i tappa-fläsket-fortast-tävlingen. Jag tänker inte komma med omogna personangrepp mot min motståndare Linda.

Det får hon syssla med, Linda håller en mycket låg nivå, men hon är ju moderat så det är inte någon överraskning att det bara kastas skit istället för att leverera sakliga argument med grund. Hon ska dock ha en eloge för att Guy de Maupassant tänkte på henne när han skrev Fettpärlan.

Men nu ska det tappas kilogram, jag ska nog fan hyvelraka hela kroppen i jakten på gramminskning. Inte ett ögonbryn ska få sitta kvar, inte ett flimmerhår.

Och så ska jag äta nyttigt. Därför har jag inhandlat lax och torsk och nötter och keso och fullkornspasta (vollkornpasta på tyska) och nån jävla grodd och en paprika.

Jag köpte ekologisk lättmjölk också. Att det blev ekologiskt berodde mest på att den vanliga var slut. Men ekologköpet i kombination med att jag inhandlade Situation Stockholm i lördags borde ge mig ett fredspris. Eller i alla fall en klapp på axeln.

Men man kan inte bara äta hela dagarna, det ska väl motioneras också. Jag deltog ju i sån där ulitmateboxcoredeathmegapump förra året, men nu är jag nyinflyttad i the hood och har inte tagit reda på vart man gör det enklast och bäst.

Gym är inget alternativ. Fy fan så jävla tråkigt, trassla in sig i en maskin och så spelas det Da Buzz för att man ska bli peppad och så står det nån jävla anabolatjur och blänger för att man sa tack i all vänlighet till hans tjej när hon höll upp dörren.

Och sen kommer det nån jävla knatte och påpekar att man använder fel teknik och det enda man vill är att förklara att man gått på gym sen han bara var en snuskig tanke hos sina föräldrar och att man fan visst lyfter med ryggen.

Men det gör man inte eftersom anabolatjuren håller ögonen på en.

Återstår gör då löpning. Och det är k.u.k.t.r.å.k.i.g.t.

Jag har mycket svårt att tro att Gud hade för avsikt med min kropp att den skulle användas till löpning när Hen i samarbete med storkfan satte mig på jorden den där fantastiska majdagen för 29 år sedan. Jag tror inte det alltså.

Men det är klart, det är alltid kul att springa efter en boll. Märkligt det där egentligen, hur en boll kan roa så mycket, oavsett storlek. Jag får gå till macken och köpa en läderkula, ett gediget handarbete av en tvååring från Bangladesh.

Och så kan jag kolla på Jane Fonda på YouTube och ta några stela steg i body framför tv:n.

Men nu ska jag sätta mig i köket och lösa korsord och lyssna på P1 och knäcka en öl. För att avnjuta den sista dagen i frihet.

Primal scream

Dagen började mycket hemskt. När jag diskat klart efter frukosten upptäckte jag att något kröp i disktrasan. En stor silverfisk. En väldigt, väldigt stor silverfisk. Jag reagerade precis som Jan Guillou och de andra grabbarna på Fagerhult hade gjort, genom att skrika – IIIIIIEEEEEOOOOOOOOOOOOOUUU. Sedan kastade jag trasan i diskhon och rusade adrenalinstint och med en puls runt 300 in i badrummet för att hämta Sadisten ur duschen.

Hon trodde väl att taket rasat in eller att ryssen hade kommit eller att borgarna vunnit valet eller nåt. Jag förklarade osammanhängande situationen för henne. Lugnt och sansat gick hon in i köket och noterade att det inte alls var en silverfisk utan en tvestjärt. Jag kan varken dementera eller bekräfta vad det var eftersom jag inte såg så bra när jag gluttade över hennes axel.

Sedan öppnade Sadisten köksfönstret och skakade ut odjuret från trasan. En heroisk insats. Mindre heroiskt är att hon kallade mig för djävla mes, det tycker jag var lite onödigt.

Jag fick undersöka händerna väldigt noga för att kontrollera att silverfisken/tvestjärten/Jan Björklund inte lagt några ägg i flatorna.

Nåväl.

Imorgon börjar jag skolan igen. Jag är så jävla akademisk. Och så är jag lite pirrig, lite orolig för att alla ska vara väldigt duktiga och för att jag ska verka mentalt eftersatt. Men det trodde jag förvisso för tre år sedan också och det visade sig att hälften av studenterna och en del av de undervisande kom direkt från särskolan. Så kan det gå, som Vonnegut sa.

Jag har som vanligt köpt en kalender, jag inbillar mig att jag är i stort behov av en sådan. Så nu skriver jag viktiga saker som föreläsningstider och när jag ska sova och äta och skita och sånt. Om två veckor är det garanterat slutskrivet. Om tre veckor är den förmodligen slängd.

Men det bryr jag mig inte om nu. Nu ska jag gå till havet, eller om det är Mälaren, det går inte att hålla reda på vattnet i den här jävla stan, och sen ska jag dansa med ett gäng glada tjejer som heter Troll. I hopp om att kunna förneka morgondagen.