Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor. Men jag vet i alla fall att jag inte ska bli kopieringsmaskinsarbetare. Det finns fan ingen logik i hur en sån där apparat fungerar och den jäveln som uppfann eländet gjorde det bara i förnedringssyfte. Det går ju fan inte att få ett enda papper rätt. Och när man väl spenderat 150 kr på två ark som är någorlunda läsbara och man känner att man är inne i ett kopieringsflow och är kung över hela världen och gör frekventa high fives med sig själv, ja då börjar maskinjäveln blinka och skrika och yra om nåt jävla fel i område tre.
Och det är ingen idé att börja leta efter område tre för det finns ju självklart inget markerat och man blir dessutom bläckig om händerna. Så då är det lika bra att gå därifrån och känna sig lite skamsen inför livet och lägga energin på att häfta ihop de få papper man fått ihop. Men eftersom häftapparaten även den är konstruerad av nån jävla idiot så lyckas häftklammern hamna på mitten av bunten (som består av två papper som skulle vara 76).
Varför? Varför ska livet vara så förbannat svårt att leva?
Nu ska jag snart sätta mig på ett tåg och läsa igenom mina papper. Jag har fått med halva texterna i alla fall. Resten är nog bara att gissa sig till.
Men först ska jag packa.
Hej då.
4 kommentarer:
Det finns ju ett litet reglage på sidan av häftapparaten där du kan ställa in hur långt in du vill att den ska häfta. Ganska logiskt.
trodde alla grabbar var tekniska?
trodde vi hade lagt av med könsgeneraliserandet?
Johan, den palitlligé = Ja men de gommer ju det dar reglaget for fan.
Sara = precis, det hade vi.
Skicka en kommentar