Oh, how he loves you and me

Förra veckan var det fredagen den trettonde.  Då ska man gå runt och vara lite vaksam för att inte få en kniv i ryggen eller något annat hemskt. Det missade jag. Jag brukar vara sen med att fatta saker. Sån är jag, guuud så gulligt.

Så förmodligen kommer min olycka den här fredagen. Jag kommer att spendera en dag i Göteborg vilket på ett sätt är en jävla olycka i sig, men jag kommer låsa in mig i en lägenhet och sitta och akta mig.

Sedan måste jag dessvärre ut ur lägenheten och förflytta mig till ett flygplan. Flygplan ska man akta sig för oavsett om det är fredagen den trettonde en vecka för sent eller inte. Jag har forskat lite i det här med flygningar, och som forskare gärna gör så refererar jag nu till mig själv: Två av tre flygresor slutar med någon form av debacle, inte alls ovanligt med dööööden (Nilsson: 2009). Enligt Nilssons statistik så är det alltså över 90 % av alla flygresor som slutar med en knackning på pärleporten. Det är skrämmande.

Själv är jag så pass modig att jag redan flugit sex gånger i år, det borde nominera mig till årets svensk, det är en utmärkelse jag trånar efter.

Problemet med faran vid flygresor är att så få är medvetna om dödens närvaro. Det ska kikas i kataloger och beställas nån sportig duschkräm till maken och sprit till fjortonåringen hemma och lukta gott till älskaren. Det är för ofokuserat och det visas ingen respekt för oss som bara väntar på smällen och det där ljuset som leder till oändligt mörker.

För ungefär ett år sedan flög jag till Nairobi och det skulle mellanlandas i Rom. Givetvis började där nån jävla tuppfäktning mellan två förbannade gubbar om vem som hade mest ont i ryggen. Den ene hade väl haft kroniskt ryggskott i 25 år och den andre hade antagligen söndertrasad svanskota och övriga kotjävlar nere i knäskålarna. Åååh, så ont de hade. Och det skulle sträckas på sig och gnällas. Ojojoj. Sådana där som sprider orolig stämning och sämre vibrationer än Kikki Danielsson har jag heller inget för.

Om alla bara satt stilla och höll käft så skulle det underlätta.

Blir det så att jag inte finns längre efter fredagen, eller måndagen, så kommer alla som älskar mig bli ledsna och sakna mig. Alla två.

Den första som älskar mig är kvinnan som utger sig för att vara min mor. Det tar jag liksom för givet, det är dessutom hennes förbannade skyldighet. Den andre som älskar mig är Jesus. Det har jag läst, att han älskar alla människor. Förutom bögar och folk i U-länder då förstås. Men jag antar att även Jesus måste vara selektiv ibland. Han är bara människa han med.

Fast jag har lite svårt att ta Jesuses (skriver jag Jesuses så heter det så) kärlek på allvar. Vi har aldrig träffats, jag har till och med svårt att tro att han vet vem jag är. Då kan man inte bara gå runt och älska hit och dit, det blir en jävla inflation i uttrycket och det fina i att älska någon degenereras.

Enda gången det är legitimt att hävda att man älskar någon man inte känner är tio minuter in på första dejten. Lägg en hand på den du träffar, titta personen djupt i ögonen och säg med eftertryck och lidelse – Jag älskar dig.

Sitter personen i fråga kvar då, då vet du att det är du som ska dra.

Fast om människan går så måste man ju springa efter och förklara sig. Det blir lite klurigt. Ja, okej, det kanske inte var helt genomtänkt det där. Men det är det få saker som är. Så fuck it liksom.

Kram och hej jävla då.