We're gonna have a real good time together

Vi levererades till världen samtidigt av storken den där majdagen för många år sedan. Eller ja, inte exakt samtidigt får man väl hoppas på. Men samma dag i alla fall. Sedan dess har vi hängt ihop, jag och Åke. Nallebjörnen. Vart namnet härstammar från vet jag inte, men det är fan så mycket bättre att döpa en nalle till Åke än Fredriksson. Det vet jag. Fredriksson, å fy fan så mesigt.
Mein gott, mein gott.

Åke hade förmodligen störst inverkan de första levnadsåren. Sedan fick han bo i en kartong i källaren under några år. Lite Fritzl-varning på det där, det är jag medveten om och har bett om ursäkt. Och vänskapen har spirat sedan dess. Vi delar säng och har det bra. Han ligger på sin sida och jag på min och det försiggår inga konstigheter mellan människa och nallebjörn och sedan sägs det god natt och lampan släcks och sedan vaknas det och jag bäddar och han får ligga kvar och dra sig hela dagen. En slö jävel är vad det är, ligger i ide mest året om.

Imorse hamnade vi dock i konflikt. Jag trodde att vi hade en tyst överenskommelse. Att eftersläckningsarbetet pågår och att vi tillsammans hjälps åt att radera synliga och osynliga spår, att vi med hjälp av mentala klusterbomber eliminerar de överflödiga funderingarna som bor i samma område där det rent teoretiskt borde finnas en hjärna. Men det telepatiska kontraktet hade björnfan tydligen inte varit intresserad av att skriva under eftersom han låg och virade in sig i hennes hår i gryningen. Vad hände med lojaliteten? Jag kallade Åke för fula saker som Judas och jävla nalleluder och hotade att flå honom levande och tillverka en liten förnedrande mössa av den slitna pälsen eller slänga honom i en UFF-container så att han blev skickad till en mörk kolgruva i Baltikum. Sedan var jag tvungen att åka till vuxendagiset och försöka lära mig tråkiga saker och frysa och vara öm och skör och trött.

När jag kom hem för en timme sedan låg han kvar på samma plats. Slö som vanligt tänkte jag först, men sedan såg jag att han var ledsen. Och jag förstod att han inte velat jävlas eller hugga mig i ryggen med en smutsig kniv, nej, han hade bara desperat gripit efter det sista hårstrået eftersom han tyckte att det saknades något i sängen. Så jag bad om ursäkt för allt det elaka jag sagt under morgonen och sedan gav jag honom en lektion i livskunskap och försökte så pedagogiskt jag kunde förklara att det inte alltid blir som man tänkt sig, eller väldigt sällan till och med, och att då får man försöka bita ihop och komma igen men att jag också tyckte att det fattades något under täcket men eftersom att hans mamma är en stork så kommer vi aldrig kunna bilda en konservativ kärnfamilj som åker till Legoland på semester utan att vi får rikta in oss på en modern konstellation med en plastmamma men att det tyvärr inte skulle bli just den här tjejen som skulle inta den rollen och vi enades om att det var tråkigt men va fan liksom...

Nu ska vi äta korv med bröd och dricka mjölk och titta på ishockey.

Såja, allt blir bra, allt blir bra...