Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Det är en bok av Anna Gavalda det. Och jag skulle också vilja det, att någon väntade på mig någonstans. Men det är det ingen som gör. Det blir man lätt påmind om när man kommer hem till en kall och mörk och tyst lägenhet. Här återfinns endast ett självutnämnt martyrskap och sur mjölk. Nu måste jag gå till sängs. Och smörja läpparna. Och peta öronen med tops, det är nästan bättre än knullning det. Man får vara glad åt det lilla i livet.
Jaja.
Det tar hårt på krafterna när man är på semester. Och dagen har varit väldigt lång. Alldeles förjävla lång. Kanske kommer det en redogörelse om Polen imorgon. Kanske inte. Natti.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
fast det vet du inte, att det inte är någon som väntar, det kan det visst vara, bara det att den inte har berättat det för dig än.
Skicka en kommentar