I have come to tell you I'm going

Det är fortfarande jävligt oklart vart jag ska åka imorgon, men det är antingen Lid-, Lin- Norr- eller Jönköping. Det har något med köping att göra i alla fall och ligger i närheten av bibelbältet, så därför är bara Köping inte aktuellt, och det är bra eftersom det stället antagligen aldrig gjort någon människa lycklig (visserligen har jag aldrig varit i Köping, men det är min intuition). Hela Västmanland borde egentligen avvecklas tycker jag, nu när jag tänker till.

Till denna okända köping åker jag i egenskap av mental rådgivare åt O-dog. Först ska pojkvaskern hoppa fallskärm, det har jag egen erfarenhet av och det känns nog tryggt för honom att ha med någon som kan sin sak. Fallskärmshoppet skedde innan jag blev en jävla mes och lite rädd för att vistas mer än två meter ovanför jordytan, samt att Apa indirekt tvingade mig. Om inte Apa envisats med att fjanta runt i en annan del av världen bland känggurus och Crocodile Dundee så hade tillvaron varit en aning roligare. Men nu är det som det är och hon är säkert nöjd och det är ju trots allt det viktigaste.

Nåväl, jag förbereder O-dog mentalt och intalar honom att det värsta som kan hända är att han dör och om han landar och blir till småbitar imorgon så har jag bokat att ta över hans flickvän, så han har liksom inget att oroa sig för. Men vi förutsätter att han kommer ner hel och ren och levande, jo det får vi göra.

När O-dog lekt fågel som parar sig i luften så ska han spela innebandy. Och eftersom att innebandy knappast är en sport som någon vettig människa kan ta riktigt på allvar så krävs det inga fysiska förutsättningar, det är fan bara att veva lite och hoppas på det bästa. Därför är den mentala biten viktig, och det är där som jag kommer in i bilden. Själv är jag lite för tuff för att spela och måste samtidigt upprätthålla min image som idrottsinvalid och bevara minnet av mig själv som hjälten som avgjorde första matchen förra året för att sedan vrida sönder knät i första bytet på den andra. Oj så jag grät inombords den gången.

Han ska vara målvakt. Det är jag nog jävligt tveksam till egentligen, men det ska jag inte säga till honom och jag kommer inte agera misslyckad innebandypappa som svär och skriker och hotar med att säga upp faderskapet så fort han släpper in bollar i samma takt som en hora från Helsingfors hamnkvarter tar emot kunder. Nej, jag ska vara positiv och peppande och ställa upp oavsett hur det går. Innan matcherna ska vi ha en genomgång om hur myskoxen hade gjort. Skulle O-dog råka släppa förbi en boll så ska jag bara ropa – Tänk på myskoxen. Ja just det ja, myskoxen hade inte hängt med huvudet för lite motgångar utan bara stått kvar rakryggat och stolt med ett lugn i själen och nu ska jag göra likadant, kommer O-dog att tänka då. Släpper han dock in fler än tre bollar så kommer jag bara skaka på huvudet och han kommer se mig i ögonvrån hur jag uppgivet går iväg och slänger igen en dörr.

Det här med mental rådgivning tror jag är min grej, jag kanske borde bli livsstilscoach eller liknande, som Mia Törnblom. Men ska jag bli som henne måste jag väl knarka en massa först och det har jag inte tid med.

Men jag borde kanske öppna en kursgård i ett idylliskt område med fin utsikt och låg hyra. Ta dit förvirrade människor och ta ut ockerpriser och ge dem lite rådgivning och plocka vatten från den intilliggande bäcken och buteljera och marknadsföra blasket som helande källvatten. Kanske måla ett rum vitt och kalla det ljusenergirummet och smälla upp några industristrålkastare som får blända skocken i tron om att de mår bättre av det. Man skulle kunna ha ett rum med maritimt tema också, gästerna får ligga på varsin livboj och lyssna på mediterande ljud såsom vågor och valsång men också med inslag av delfiners ångestfyllda skrik efter att de fastnat i tonfisknät och går en säker och plågsam död till mötes och även ljudet av Ariels snyftningar hörs när hon låter sin sjöjungfruliga slidkrans töjas i maskinrummet på en rysk oljetanker eftersom hon är desperat efter att bli accepterad som en i tjejgänget och också vill kunna hänga med i vad kvinnorna i Sex and the city pratar om och att sjömannen som ligger och rotar i henne filmar akten för att sedan lägga upp på internet orkar hon inte bry sig om för snart är det över tänker hon och när hans äckliga tungspets forcerar hennes gomsegel vill hon bara kräkas.

Det är viktigt att inte vaggas in i någon falsk trygghet bara för att man är på kursgård. Det är mitt koncept det.

Nu ska jag packa. Målet är som vanligt när kommungränsen lämnas att aldrig återvända. Hej då på ett tag. Eat my fuck.