Reach out, I'll be there

– När du är anständig så säger du till, jag väntar precis utanför, okej?
– Mm...
Och där fick jag stå, alldeles ensam och utelämnad bland speglar och ett litet skynke och starkt påtaglig lysrörsarmatur. I helvetet. Jag fick av mig skorna och strumpornas snabba avtryck på golvet vittnade om att nu var jävlar i mig på allvar. Om jag dör nu så gör jag det som en ängslig människa tänkte jag. Efter mycket slit med den överjävligt stela träningsvärkskroppen fick jag till slut i alla fall av mig byxorna och på med de nya tilltänkta. Jag snurrade runt lite, sådär som man ska göra.
– Peachy!
Inget svar. Bara en massa tonårsfnitter hördes. När jag var ung gick man minsann fan i skolan vid den här tiden, tänkte jag. Jag försökte mig på ännu ett diskret litet lockrop, tänkte att det skulle vara onödigt att ställa till en scen nykter mitt på blanka dagen.
– Peeeaachy!
Fortfarande inget svar och jag var tvungen att lämna kuvösen och möta omvärlden. Synen som mötte mig fick mig att känna mig som Rödluvan inför mormor. Men varför har du förvandlats till en liten farbror i rullstol med märkligt ansiktsuttryck och varför i helvete låter du så konstigt? Sedan såg jag henne några meter bort kvittrandes i telefon.
– KOM HIT NU FÖR FAN!!
Och hon kom. Och hon granskade. Och jag kände mig som ett museiföremål.
– Det ser jättebra ut, de sitter ju perfekt. Men du, vi passar nog på att köpa nya strumpor också.

Och i övrigt flöt allt på. Jag lyckades hålla humöret uppe, det har vi gårdagens mentala träning att tacka för, och resan till helvetet tur och retur var över på 65 minuter. Nu behöver jag inte handla kläder på nio månader. Men skulle jag köpa ett linne, så skulle jag köpa det här: http://www.yourmoda.se/linnen/Show.aspx?id=779

Nu vill jag bara handla skivor. Och böcker. Absolut böcker, det kom jag fram till igår kväll när jag vände sida i min nuvarande bok och läste: Kap. 7 Den vitryska nationsuppbyggnadsprocessen i ljuset av W. Blooms identifikationsteori . Och det här ligger jag och läser frivilligt, tänkte jag och släckte lampan. Nej, att läsa böcker om Vitryssland fäller man inga kvinnostammar med och handlar det i slutändan om en bok om Vitryssland i frågan om sängen ska delas eller inte så är förmodligen tjejen i fråga dum i huvudet ändå. Jag behöver med andra ord boktips. Det var det jag ville säga.

Nu ska jag gå till Soda och planera semester. Ni andra får titta på kortfilm (fast ni behöver inte, jag hade aldrig gjort det). Men den här är fin. Hon skulle behöva en kram. Hon skulle behöva någon som väntade på henne någonstans. Åh. Det känns bekant. Hej då.