Last exit for the lost

Entreprenörskap är ju alltid så jävla på tapeten. Det ska startas bagerier och konsultfirmor och båtuthyrningsverksamheter och Montessoriskolor och produktionsbyråer och internetföretag med inriktning på spel och dobbel i vartenda gathörn.
Så jag startade en sekt idag.
En domedagssekt.

Funderade länge på ett tufft, särskiljande och catchy namn. Wayne Nilssons Domedagssekt & Övrigt blev resultatet (det där med övrigt tog jag med mest för att det skulle kännas tryggt med någon sidoverksamhet). Det är jag mycket nöjd med. Först lurade jag lite om på det skulle rekryteras medlemmar till sekten. Med förmånliga erbjudanden om att säkerställa fortsatt liv efter undergången vid inträde i gemenskapen. Men jag kom fram till att om bara tre eller fyra personer ansluter sig så kan man nog lätt bli uttråkad av att bara sitta och glo på varandra och köra quiz kan man ju inte göra i evighet och skulle det finnas en kvinnlig sektmedlem så skulle hon säkert vara anskrämligt ful och gnälla över att beskrivningen av paradiset i flygbladen inte stämde överens med verkligheten och att jag knappast var den kärleksadonis jag utgett mig för att vara med den där photoshoppade bilden där utrustningen är så stor att den kan slängas över axeln lite nonchalant. Så därför är det lika bra att alla dör när undergången kommer. Det där med att bara ge vissa utvalda företräde är ju dessutom ett skamligt jävla borgartänk.

Så tanken var att apokalypsen skulle komma imorgon. Strax innan lunchtid. Dels för att om det sker redan imorgon så ligger det nära i tiden så att man kan föreställa sig det och har något att se fram emot - att börja tjata om midsommarafton 2064 eller något annat prekärt datum känns avlägset och trist - och dels för att strax innan lunchtid så är man ändå trött och håglös och den där matlådan med hopklibbade snabbmakroner och några ynka köttbullar som är industriproducerade och knappast rullade med kärlek i armhålorna på någon äppelkindad och genuin babusjka känns inte så lockande och då kan det nog bara kännas befriande med en brutal jävla tryckvåg som blåser bort allt och lite till.

Men sen blev jag lite osäker på det här med undergång och skärseld och elände så jag punktade ner några för- och nackdelar.

Fördelar med att domedagen kommer imorgon strax innan lunchtid:
- Jag slipper plugga mer inför den där meningslösa jävla tentan på fredag
- U2 har släppt sin sista skiva
- Badrummet behöver inte städas
- Jag behöver inte raka mig ikväll eftersom det ändå inte spelar någon roll
- En stor del av Sveriges befolkning behöver inte irritera sig på att någon jävla praoelev hos ComHem gnagt av internetsladden
- Kärleksskutan är ändå förlist och omringad av ett förmodat sjöodjur med själslig dräneringsförmåga som specialitet

Nackdelar med att domedagen kommer imorgon strax innan lunchtid:
- Människan som uppfann korv med bröd och räksmörgåsen kommer inte få Nobelpriset i gastronomi
- Jag har ännu inte varit intim med Lena Olin och det är väldigt osäkert om det hinns med innan lunch imorgon
- Alla människor på jorden kanske inte håller med om att det är dags för domedagen och det är ju dumt att tvinga någon till något, det vinner man inget på
- Kanske hamnar man på samma träbänk som Maud Olofsson i väntrummet till helvetet och känner sig tvingad att vara social med kärringen med tanke på att vi stryker med samtidigt
- Jag hinner inte se Kraftwerk i sommar
- Säsong tre av Mad Men har inte kommit än
- Tigern har inte hunnit bli Veckans djur
- Jag kommer aldrig få reda på om Armenien är det förlovade land jag tror det är

Om jag räknar rätt, det är dock ytterst osäkert (men matematik är ändå för sådana med synfel så fuck it), så vann nackdelarna med 8 mot 6 angående morgondagens planerade domedag. Det blir alltså ingen domedag imorgon. Förresten så har jag svårt att tro att jag är kapabel till att iscensätta mänsklighetens undergång. Men det var ändå nära, nästan som vid Kubakrisen. Det kan ni ju tänka på vid läggdags och säga till den ni tycker om – Det var nära att alla skulle dö imorgon, men tänk älskling, det blir inte så, gud vilken tur vi har.

Vi andra får säga det till oss själva och försöka vara nöjda med det. Man får ju för fan vara glad att man lever.

Och vet ni, även om det är visset i detta nu så kanske kommer blomsterrabatterna trots allt att vara prunkande även i år.

Hej då.

PS – Och nej, jag vet väl för fan inte om det är visset i rabatterna just nu, kanske så är det skott och knoppar och vårlökar och maskrosor och krafs. Jag vet inte, jag har annat att göra än att stirra bland jord och grenar och daggmask. Det var bara en metafor. Eller kanske inte, stilistik har aldrig varit min grej. Hej då igen.