The sorrowful wife

Ni vet de där dagarna när det känns som att framtiden har att erbjuda en vit tegelvilla utanför Ulricehamn eller annan valfri ort. Tegelvillan är byggd 1968 och fuktskadad. Förmodligen återfinns en släng asbest i väggarna också. Men villan var ju billig och det är nära till post och apotek. Och det finns en lekplats i närheten så att barnen blir nöjda. Det måste man ju tänka på. Barnen måste ju må bra. Och det där lagerjobbet man skaffat sig är inte så stimulerande. Och frun som man har är sjukpensionerad efter det att hon backade in i staketet med bilen och drog på sig en whiplashskada. Så hon är hemma hela dagarna. Man hittar henne alltid liggandes på soffan. Där betraktar hon filttapeten med glädjelösa ögon. Så spenderar hon sitt liv. Har man tur har hon orkat duscha. Det är ett framsteg. Och det smärtar att se. Man vill ju att hon ska må bra. Att allt ska bli bra. Samtidigt ångrar man lite det där med i nöd och lust. Men ett löfte är ju ett löfte och Gud har ju sett allt så det vore idiotiskt att fly. Och det där staketet har man förresten aldrig orkat med att reparera så grannarna gnäller och blänger. Jävla grannar.

Ja, så där kan man ju se på framtiden vissa dagar. Men inte idag. Det har varit en neutral dag. Inga stordåd eller katastrofer. Det var väl egentligen det jag ville komma fram till. Att det har varit en neutral dag. Nu ska jag läsa igenom en bunt papper. Imorgon ska jag undersöka om det finns någon A-kurs i kopieringsmaskinskunskap. Det skulle behövas. Hej då.