A marriage made in heaven

Tänkte lite på äktenskap idag. Sen fick jag bättre tankar. Här kommer en repris. Jag är trött som en polsk gruvarbetare och orkar inte skriva något nytt. God natt.

Hon gick sin väg idag. Kerstin alltså. Hon motiverade det hela med att umgås med mig var som att upptäcka avföring på händerna efter ett toalettbesök fast att man tvättat sig med lösningsmedel och rotborste. Hon menade att hon kände sig misslyckad och dum i mitt sällskap. Att det inte fanns en chans i helvete att vårt äktenskap skulle leda till lycka. Jag sa inte så mycket. Jag gör sällan det när det verkligen gäller. I vanliga fall kan jag tjata på ganska bra, i rätt sällskap, mest om popmusik och ingenting. Men när det blir allvar sätter jag mig i försvarsställning med tystnad som vapen. Kanske utstöter en suck som säger ”Men va fan, lägg av nu” och tittar ut genom fönstret. Svarar bara kort på tilltal. Sådant kan reta människor till vansinne. Det skulle det göra även hos mig. Ett jävla sätt är vad det är. Kerstin tyckte också att det var ett jävla sätt, därför stack hon idag. Hon ville väl framkalla en reaktion trodde jag först när hon började gapa om att det var slut. Då satt jag och pillade på cigarettpaketet och suckade. Till slut frågade jag om jag det verkligen var på riktigt. Och det var det. Jag frågade även om hon inte trodde på kärleken och lyckan. Hon skrattade lite och sa att kärlek var ett jävla påhitt från borgarnas sida och att hennes lycka dog i samband med att hon förlöstes. Jag tyckte då att hon inte kunde klandra mig för att hon föddes och det tyckte väl egentligen inte hon heller. Men ändå, tillade hon. När hon gick mot dörren så utstrålade hon den där skönheten som bara finns hos människor som inte längre är tillgängliga. I det psykiska kaos som rådde inom mig så tycktes det växa vingar från hennes skulderblad. Kerstin blev en vacker ängel, den vackraste av de alla. Jag påpekade detta, där jag satt under fläkten med en cigarett i mungipan och ett likgiltigt ansisktutryck. Hon vände om, gick mot mig och sträckte ut sina armar i en till synes försonandes gest. Hennes andedräkt slog mot mitt öra och hon viskade att om hon kom till himlen som ängel skulle hon skjuta de andra änglarna med ett avsågat hagelgevär. Hon skulle inte döda direkt, utan bara skadeskjuta dem. Se dem lida en plågsam död. Hennes röst och kyla gjorde att det rös i mig och jag frågade om det inte var lite att ta i. Att synda i himlen. Hon replikerade med att den enda synd hon någonsin begått var att gifta sig med mig. Sedan gick hon återigen mot dörren. Innan den slogs igen sa hon att jag inte skulle glömma att mata katterna. Vilka jävla katter tänkte jag och tände en ny cigarett.