Just my imagination

När jag imorse sisådär en tjugo över sex vandrade i kylan till Samhall och kände mig som ett av barnen från Frostmofjället så kom jag att tänka på en händelse som utspelade sig för kanske fem år sedan. Jag hade i alla vid tillfället någon slags frisyr att vårda.

Stod på lagret och hängde, kedjerökte förmodligen för att döda tid, när en lastbil som skulle lossa varor kom och störde. Jag var väl föga intresserad men noterade ändå att det var den stereotypa lastbilschaffisen som körde. Dryga två meter lång med 79 skålpunds övervikt och händer stora som dasslock med tillhörande skit under naglarna och ett aggressivt ansikte med skäggstubb och elände och inuti kroppen rann stekt potatis istället för blod i ådrorna och rasistisk och med skev kvinnosyn och fördomsfull och så jävla homofobisk att han lappade till sin mor när hon skulle ta tempen på honom när han var barn. Din sexistiska fitta, tänkte jag. Väntade på att han skulle lämna sina lastpallar och dra. Då började han samtala.

- Du?
- Ja?
- Du påminner väldigt mycket om min idol!
- Jaha, vem är det då?
- Magnus Carlsson.
- Vem då?
- Sångaren!
- Jaså, jaja, han i Weeping Willows, nja det vet jag inte...
- Nej, inte han. Han i Barbados. Barbados-Magnus.
- Jaha... okej
- Jo ni har liksom samma sug i blicken! Jag gillar verkligen honom.

Jag antar att jag lite generat skrev på följesedeln och sedan ursäktade mig och sa att jag var upptagen med något viktigt. Vet inte varför jag kom att tänka på det där imorse, men jag blev på lite bättre humör. Att få komplimanger hör inte längre till vardagen.

Nu är man förpassad till de uttjäntas periferi och det enda smicker man får höra kommer från en själv efter 13 folköl på en tisdag. – FAN VA SÖÖT DU E!

Och med den insikten kändes det inte lika bra längre.

Men jag försökte ändå ha en viss positiv inställning till arbetsdagen. Jag skulle ju slippa kassan och kunna gömma mig undan kunder och misär. Så när jag lika varm i kroppen som Ötzi, den äcklige gamle ismannen, kom fram till Samhall så var det någorlunda bra trots allt. Ända tills Führern meddelade att Cruella de Ville var sjuk så det skulle bli kassatjänstgöring ändå.

Och där fick jag stå.
Och försöka vara trevlig mot idioter.
Det är svårt att le när misantropin inom en växer för varje vara som slås in. Att vara tvungen att kallprata om väder och vind och stjärnor på något jävla slott driver mig inombords till vansinne. Eller svara med ett konstlat litet skratt på frågan om det ändå inte är gratis idag? Eller få stå till svars för att priserna har ökat. Eller när kunderna förväntar sig någon jävla medalj för att de betalar med jämna pengar. – Ja, jättebra, tack så mycket. Kan jag få bjuda på en kopp kaffe och en avsugning eller räcker det med en kärleksfattig kram?

Enda glädjeämnet, förutom att få stämpla ut, har varit att vara jävligt övernitiskt angående betalning för plastkassar. Kvinnor med arrogant attityd och läppstift och parfym och förmodligen med vanan inne att få sina rövhål mentalt renslickade av skenheliga män kommer fan inte förbi utan att betala. Då tjafsar jag hellre och låter kön stanna upp i en kvart.

De halta och kantstötta som lämnats till sitt öde och endast skadesköts av Amors pilar passerar utan anmärkning förbi. Där kan även en och annan vara skickas vidare oregistrerad.

Robin Hood och jag hade varit ett galant radarpar.
Undrar om han hade delat med sig av Marion?