Snowy in F#minor

Trippar från bussen efter en lång dag på vuxendagiset. Jävla underlag. Jävla snö. Tänker på hemska saker som kan hända i livet. Som att bli svårt sjuk. Eller att någon man tycker om blir det. Egoistisk som man är vore ju det värre. Eller ligga bakfull på soffan med tv:n påslagen och det visas ett program med Kristina Lugn och fjärrkontrollen är utom räckhåll så man tvingas lyssna hennes vedervärdiga stämma. Eller att halka på en isfläck när någon ser. Det är ju det hemskaste i hela jävla livet. Och nu när man ska vara modern och bära runt på en dator så ska ju den räddas först vid ett eventuellt fall. Så man skämmer inte bara ut sig, man bryter 26 nackkotor på köpet. Jävla underlag. Jävla snö. Jävla klimat. Därför trippar jag försiktigt. Axeln värker av väskans tyngd. Men martyrskapets ok är ändå tyngre att bära. Ack ve, ack ve, detta armod förvränger min kroppshållning. I ett skyltfönster ser jag 2000-talets Quasimodo gestalta sig. Åh, vart fan är Esmeralda? Hon ligger väl i famnen på den där ekonomen. Han som ser ut att skratta åt sig själv när han säger god jul på påskafton och slår sig på knäna av lycka när någon från Jackass kör upp en machete i röven. Idiot. Kommer äntligen till en trottoar där gatukontoret har haft vett nog att placera värmeslingor. Går in på matbutiken som säljer gammal köttfärs. När jag kommer till kassan avslöjar varukorgen min civilstatus. Två folköl och ett paket ägg. När jag ska betala så börjar tuberkuloshostan igen. En slemklump hamnar i munnen men eftersom jag är en civiliserad människa och inte spottar inomhus så sväljer jag. Nu är civilstatusen verkligen markerad. I ögonvrån ser jag hur kassörskan tittar på mig. Men det bryr jag mig inte om. Har sett henne förut och noterat att hon har en tatuering i svanken. Där går även en desperat mans gräns. När jag packar ner mina varor i plastkassen upptäcker jag en överviktig tjej. Hon är glansig och rödflammig i ansiktet. Funderar snabbt på om hon kan vara nyknullad. Sen ser jag att hon har träningskläder på sig. Hon köper frukt. Och fyra liter läsk. Drick vatten kära människa. Drick vatten! Men vem är jag att döma? Med mina öl i kassen. Men i glashus ska det ju för fan kastas sten, så är det. Sen fortsätter jag hemåt igen. Med likstela fingrar och våta fötter och livets motvind i bröstkorgen. Väl hemma byter jag om och lägger mig på soffan. Tv:n visar nån gala. Galor är trista så därför stänger jag av. Sträcker min kropp och konstaterar att den som kom på att sträcka kroppen förtjänar ett pris av något slag. Förmodligen världens bästa uppfinning. Sen tänker jag att allt kunde ha varit mycket värre. Man kunde ha varit en hemlös sprutnarkoman. Eller deltagare i något TV4-program. Stackars satar. De kan inte må bra.
Hej då.