Under helgen har mörka familjehemligheter uppdagats. Kvinnan som utger sig för att vara min mor har enligt uppgiftslämnaren sagt till min syster: - Du behöver väl inte berätta för Wayne om snoken, då kommer han aldrig våga bada igen.
Det här ska ha skett för några år sedan och det är ett mysterium hur någon av dem ens kunnat se mig i ögonen efter denna livslögn. En hemsk familjepakt bakom min rygg. Vad avslöjas härnäst? Får jag reda på att jag är adopterad från Ukraina? Kommer de att berätta att jag är bög? Är vi borgare? Ska vi inte åka till Legoland?
Jag famlar nu i ett mörker och ställer mig existentiella och semifilosofiska frågor. Vem är jag? Vad är jag? Varför är jag? Ska jag skita nu eller ska jag skjuta på det ett tag?
Och jag har känt till den där snoken, det har jag. Och jag har fan badat ändå. Så det så.
söndag, maj 31, 2009
lördag, maj 30, 2009
Summer wine
Jag satt på bryggan. Men blev lite sjösjuk så jag fick gå in på fastlandet igen. Och snart ska det grillas. För nu är det sommar och då ska det fan grillas oavsett om man vill eller inte. Vi har en fascistisk läggning när det kommer till sommaraktiviteter i det här landet. Kubb och knott och allt är underbart. Och alla jävla badare, principbadare som O-dog säger, irriterar mig. Det ska badas i april och fan så friskt det där.
Men nu ska jag sluta gnälla. Det ska trots allt bli gott med mat och det är skönt i solen och ett fint mms har jag fått och korsord ska jag lösa och vin ska jag dricka och längta ska jag göra. Hej då.
Men nu ska jag sluta gnälla. Det ska trots allt bli gott med mat och det är skönt i solen och ett fint mms har jag fått och korsord ska jag lösa och vin ska jag dricka och längta ska jag göra. Hej då.
Unhappy birthday
Jaha, här sitter jag och fyller år och rullar tummarna och dricker en öl och funderar på vart i helvete allt det där tog vägen. Det där goda. Men det lär ingen få veta. Och jag kan. Och jag vill. Egentligen. Men fuck it. Allt är som det är och inte fan blir det någon ändring oavsett om man vill eller inte. Kuken.
fredag, maj 29, 2009
White disgrace
Jag har varit på promenad jag. I solen. Gick förbi en skolklass vid vattnet. De stod med plastburkar och håglösa blickar och samlade vatten. Och jag mindes hur bedrövligt tråkigt allt sånt där var på högstadiet. Oftast var det regnigt och blåsigt och blöt om fötterna blev man. Och hade man varit klok/töntig nog att sätta på sig gummistövlar så blev de oftast fyllda med barr och andra otäcka kryp som kliade. Och man skulle stå och titta på det uppsamlade bruna vattnet och försöka lokalisera förlista sjömäns sädesceller och andra saker som simmade omkring och man kunde inte bry sig mindre. Och den satte och knubbige biologiläraren med sin odör av sur svett från Skåne yrade massa strunt och man bara hummade lite lätt när hans låga PH-värde till andedräkt höll på att bränna bort ögonbrynen på en för att sedan ställa sig utanför gruppen och maniskt sparka på mossa eller en död mås och längta hem till muggen och ett nytt nummer av Kalle Anka.
Jag och Soda brukade ljuga ihop en massa saker för varandra om den där biologiläraren. Att han kämpade för ett vitt Sydafrika. Och att han brukade marschera iklädd safarihatt och beiga kläder för att ge sitt stöd åt apartheidregimen och att han skrek slagord på afrikaans. Vi hade ingen grund för det där. Ingen alls. Och jag undrar nu hur i helvete två trettonåringar ens kan ha apartheid i sin vokabulär när fotboll och discodans torde vara det viktigaste. Men det kanske var där det byggdes en vettig värdegrund. Eller så var det där som det gick snett. Fan vet.
Sedan vandrade jag vidare och funderade på vad jag vill ha till födelsedagen. Ted Gärdestad ville ha en egen måne han. Det tycker jag var en smula orealistiskt tänkt av Ted. Men så gick det ju som det gjorde också. Kom fram till att jag vill ha en tiger. Det kommer alltid stå överst på önskelistan oavsett vad som händer i livet. Jag och tigern 4-ever. Och så vill jag ha en ek. Ett träd alltså. I dagsläget har jag inte plats för en ek. Men när jag blir vuxen så ska jag ha en stor jävla ek. Vet inte vad jag ska ha eken till men jag inbillar mig att närvaron av en ek är rogivande. Och så vill jag ha en vitlöksmarinerad kyss av den friska viljan.
Skavsår på höger lilltå har jag redan så det behövs inte.
Hej då
Jag och Soda brukade ljuga ihop en massa saker för varandra om den där biologiläraren. Att han kämpade för ett vitt Sydafrika. Och att han brukade marschera iklädd safarihatt och beiga kläder för att ge sitt stöd åt apartheidregimen och att han skrek slagord på afrikaans. Vi hade ingen grund för det där. Ingen alls. Och jag undrar nu hur i helvete två trettonåringar ens kan ha apartheid i sin vokabulär när fotboll och discodans torde vara det viktigaste. Men det kanske var där det byggdes en vettig värdegrund. Eller så var det där som det gick snett. Fan vet.
Sedan vandrade jag vidare och funderade på vad jag vill ha till födelsedagen. Ted Gärdestad ville ha en egen måne han. Det tycker jag var en smula orealistiskt tänkt av Ted. Men så gick det ju som det gjorde också. Kom fram till att jag vill ha en tiger. Det kommer alltid stå överst på önskelistan oavsett vad som händer i livet. Jag och tigern 4-ever. Och så vill jag ha en ek. Ett träd alltså. I dagsläget har jag inte plats för en ek. Men när jag blir vuxen så ska jag ha en stor jävla ek. Vet inte vad jag ska ha eken till men jag inbillar mig att närvaron av en ek är rogivande. Och så vill jag ha en vitlöksmarinerad kyss av den friska viljan.
Skavsår på höger lilltå har jag redan så det behövs inte.
Hej då
torsdag, maj 28, 2009
Big muff
Sitter och stirrar argt på min nya telefon. Den är svart och tråkig och ful. Jag var en idiot som lät mig luras av dåren från Motala och teckna ett nytt abonnemang. Det var hans dialekt som distraherade mig och jag var stressad. Jajaja för fan skicka en ny telefon du men nu lägger vi på. På nittiotalet klarade vi oss utan sådana här dumheter som mobiltelefoner. Då var det lite jävla framförhållning som gällde. Och man slapp göra bort sig efter två folköl med patetiska och amorösa sms.
Jag skulle bekanta mig med fanskapet förut. Jag tänkte att jag skulle vara lugn. Arbeta stillsamt och metodiskt. Läsa manualen vid behov. Och inte reta upp mig. Andas fint.
Men.
DET GÅR JU FÖR FAAAAN INTE ENS ATT FÅ UPP BATTERILUCKAN!!!!
Sämsta jävla kuktelefonen i mannaminne. Värre än Mats Odell.
Det är nu man skulle vara polare med MUF:s ordförande Niklas Wykman. Han verkar ha fötterna på jorden och vara en påhittig kille och pigg på att prova på nya idéer. Oavsett om de är genomtänkta eller inte. – Låt oss kalla hit svensk militär så att de får spränga sönder fanskapet, skulle Nicke säga och vansinnet skulle lysa i hans ögon och kåtfradgan skulle rinna i mungiporna. Det skulle inte vara någon idé att kritisera honom heller, han verkar ju inte förstå något ändå.
Nåväl, Daniel Westling har fått en ny njure. Fan va bra han har det Daniel, halva kungariket och en naziättling till svärmor och en ny njure har han fått. High five! Jag vill också ha en ny njure nu. Jag tror visserligen inte att jag behöver en, men om Daniel har fått så vill jag också ha. Allt skulle nog bli så mycket bättre med en ny njure, damerna skulle älska mig.
Nu ska jag ge batteriluckan en omgång till.
Sesam, din jävla hora, öppna dig nu!
Jag skulle bekanta mig med fanskapet förut. Jag tänkte att jag skulle vara lugn. Arbeta stillsamt och metodiskt. Läsa manualen vid behov. Och inte reta upp mig. Andas fint.
Men.
DET GÅR JU FÖR FAAAAN INTE ENS ATT FÅ UPP BATTERILUCKAN!!!!
Sämsta jävla kuktelefonen i mannaminne. Värre än Mats Odell.
Det är nu man skulle vara polare med MUF:s ordförande Niklas Wykman. Han verkar ha fötterna på jorden och vara en påhittig kille och pigg på att prova på nya idéer. Oavsett om de är genomtänkta eller inte. – Låt oss kalla hit svensk militär så att de får spränga sönder fanskapet, skulle Nicke säga och vansinnet skulle lysa i hans ögon och kåtfradgan skulle rinna i mungiporna. Det skulle inte vara någon idé att kritisera honom heller, han verkar ju inte förstå något ändå.
Nåväl, Daniel Westling har fått en ny njure. Fan va bra han har det Daniel, halva kungariket och en naziättling till svärmor och en ny njure har han fått. High five! Jag vill också ha en ny njure nu. Jag tror visserligen inte att jag behöver en, men om Daniel har fått så vill jag också ha. Allt skulle nog bli så mycket bättre med en ny njure, damerna skulle älska mig.
Nu ska jag ge batteriluckan en omgång till.
Sesam, din jävla hora, öppna dig nu!
From darkest skies
Jaha, här sitter jag och är lika trött som Linda Rosings slidkrans. Och himlen gråter en syndaflod. Och någon liten jävel har stulit min regnjacka. Men det är ju ändå mesigt med en sådan. Man vill ju vara cool. Mycket grupptryck i den här åldern. Nu ska jag duscha. Hej då.
onsdag, maj 27, 2009
In hell I burn
Upptäckte häromdagen att jag fått två semesterlöner utbetalade. Något har begått ett misstag tänkte jag och att nu satt någon stackare utan pengar och att ungarna kunde glömma allt vad sommarnöjen heter. Så jag ringde lönekontoret och rapporterade felet. Det var ärofullt gjort av mig och nu förtjänar jag dagens ros i riksmedia tänkte jag.
För det är så vi gör, vi som röstar rött och röstar rätt. Hedersamma, ärliga och goda, tänker på våra medmänniskor i all välmening. Sådana är vi.
En som röstar blått hade girigt hållit tyst och tänkt att mycket ska fan ha mer och nonchalant resonerat som så att den enes bröd helt enkelt är den andres död och skitit i vilket och sedan blivit sexuellt upphetsad av att sparka på någon som ligger.
En som röstar på SD hade bara gutturalt gapat och inte fattat någonting utan bara med tom blick stirrat på kontoutdraget och sedan skyllt allt jävla elände i landet på invandrarna. Ut med alla så blir det bra och det härliga kulturarvet kan bevaras. Men Ahmed på pizzerian kan få stanna förstås, han är nästan som oss och han snor varken våra brudar eller jobb. Idioter.
Sedan ringde lönekontoret och förklarade att det stämde. Jag skulle ha två löner. Fattade aldrig varför men ställde inte till med någon scen utan accepterade beskedet. Och att jag felrapporterade handlade egentligen aldrig om ärlighet. Det handlade om feghet och om skammen vid eventuell upptäckt att jag fått alldeles för mycket pengar och redan spenderat dem. Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor, men att bli yrkeskriminell kan strykas från listan utan eftertanke.
Och inte fan kommer jag skänka bort extralönen till skrämda barn eller till läkare som inte kan sätta gränser och jag källsorterar inte och jag tänker inte skriva upprörda insändare om elaka grisbönder och en gång snattade jag en folköl och jag kastar bomullstops i toaletten och jag tände fan upp hela lägenheten under Earth hour och jag är inte konfirmerad och jag slänger kanyler på dagisplatser och jag sätter pålar i vattnet vid badstränder.
Det där med kanyler och pålar var ren och skär jävla lögn. Jag har aldrig varit i närheten av kanyler förutom vid vaccination och en påle skulle jag aldrig klara av att tälja till.
Så ni ser, jag ljuger också.
Jag tror vi byter ut den där rosen mot en tistel istället.
Hej då.
För det är så vi gör, vi som röstar rött och röstar rätt. Hedersamma, ärliga och goda, tänker på våra medmänniskor i all välmening. Sådana är vi.
En som röstar blått hade girigt hållit tyst och tänkt att mycket ska fan ha mer och nonchalant resonerat som så att den enes bröd helt enkelt är den andres död och skitit i vilket och sedan blivit sexuellt upphetsad av att sparka på någon som ligger.
En som röstar på SD hade bara gutturalt gapat och inte fattat någonting utan bara med tom blick stirrat på kontoutdraget och sedan skyllt allt jävla elände i landet på invandrarna. Ut med alla så blir det bra och det härliga kulturarvet kan bevaras. Men Ahmed på pizzerian kan få stanna förstås, han är nästan som oss och han snor varken våra brudar eller jobb. Idioter.
Sedan ringde lönekontoret och förklarade att det stämde. Jag skulle ha två löner. Fattade aldrig varför men ställde inte till med någon scen utan accepterade beskedet. Och att jag felrapporterade handlade egentligen aldrig om ärlighet. Det handlade om feghet och om skammen vid eventuell upptäckt att jag fått alldeles för mycket pengar och redan spenderat dem. Jag vet inte vad jag ska bli när jag blir stor, men att bli yrkeskriminell kan strykas från listan utan eftertanke.
Och inte fan kommer jag skänka bort extralönen till skrämda barn eller till läkare som inte kan sätta gränser och jag källsorterar inte och jag tänker inte skriva upprörda insändare om elaka grisbönder och en gång snattade jag en folköl och jag kastar bomullstops i toaletten och jag tände fan upp hela lägenheten under Earth hour och jag är inte konfirmerad och jag slänger kanyler på dagisplatser och jag sätter pålar i vattnet vid badstränder.
Det där med kanyler och pålar var ren och skär jävla lögn. Jag har aldrig varit i närheten av kanyler förutom vid vaccination och en påle skulle jag aldrig klara av att tälja till.
Så ni ser, jag ljuger också.
Jag tror vi byter ut den där rosen mot en tistel istället.
Hej då.
Mosquitos on mars
Kom precis på att jag har ett myggnät i garderoben. Det ska jag fan smälla upp så att det blir som en sådan där sänghimmel som man ville ha när man var liten. Men det var ju så heteronormativt på den tiden – Ge grabben ett plastsvärd och en He-Man-figur, och sätt honom i sandlådan så att han har något att tugga på också. Det var hårt på den tiden. Men nu är jag vuxen och gör precis va fan jag vill och vill jag ha en sänghimmel så har jag det. Det blir mysigt, som en egen kokong. Och i kokongen ska jag ligga och fundera på saker, som till exempel varför det ska blåsa så in i helvete. Det är ju så onödigt. Men först ska jag dricka kaffe. Hej då.
I hear the rain
Det är på ett ungefär sommarnatt och det regnar. Som det gjorde för många år sedan när jag satt vid bardisken och du jobbade och jag försökte vara sådär trevlig mot dina trista kollegor som det förväntas av en pojkvän. – Javisst, allsvenskan verkar bli tuff i höst. – Kylie är inte så tokig, inte alls. Och sedan var ditt pass slut. Det regnar, vi springer hem, sa du. Vi hade ett jävla paraply och vi kunde ha gått lugnt och sakta hem. Men vi började springa. Och vi sprang. Och du sprang mycket fortare än mig. Atletiska jävel. Och när vi kom till bron så ville jag sparka undan benen på dig i någon slags manlig prestige. Men jag hann inte eftersom du låg före. Och när jag kom hem så stod du vid porten och log. Det rann nog svett och saliv från mitt ansikte. Men det gjorde tydligen inget. Nu åker vi upp, sa du. Och det gjorde vi. Och gjorde sånt som vuxna människor gör regniga nätter när de tycker om varandra.
Du tänker nog inte på den händelsen när du hör regnet. Det gör egentligen inte jag heller. Men det slog mig bara.
Och nu slog det mig att jag borde sova.
Allt slår så hårt.
Du tänker nog inte på den händelsen när du hör regnet. Det gör egentligen inte jag heller. Men det slog mig bara.
Och nu slog det mig att jag borde sova.
Allt slår så hårt.
tisdag, maj 26, 2009
When you don't see me
Jag väntade på dig. Jag var bara inte där.
Och det är i sista meningen problematiken ligger.
Men så kan det vara. Sånt är livet som Anita Lindblom sjöng. Såååååånt är liiiivet! Jaja, nu går jag dricker en eller fyra hej då-öl med Peachy. Hej jävla då.
Och det är i sista meningen problematiken ligger.
Men så kan det vara. Sånt är livet som Anita Lindblom sjöng. Såååååånt är liiiivet! Jaja, nu går jag dricker en eller fyra hej då-öl med Peachy. Hej jävla då.
måndag, maj 25, 2009
Badass bug
Jag har blivit biten av något. Det brukar oftast bli så utrikes, oavsett om nätterna spenderas på bosniska tåg eller i kenyanska tält. Den här gången är det något polskt odjur som satt tänderna i mig. Nästa vecka blir jag attackerad av något tyskt. Och de här betten, som alltid bara drabbar mig och ingen annan jävel i hela världen, kliar så in i helvete och blir stora som femkronor. Funderar på om jag har någon allergi av något slag. Eller väldigt inbjudande kropp som gör att de små sattygen väljer mig. Så det är nog allergi med andra ord. Och det stör mig att jag kanske måste fjanta runt resten av livet och tjata hål i huvudet på andra människor med min allergi. Hela min tillvaro kommer att grundas på allergin och det enda som jag i slutändan identifierar mig med. Fan också. Och det kommer inte att räcka med att jag är allergisk mot bara utrikesbett, nej fan, en bra allergiker är allergisk mot det mesta. Är det inte nötter så är det pollen eller kvalster eller något annat som inte finns på riktigt eller nickel eller elektricitet eller pälsdjur eller ovårdad mutta eller laktos.
– Jag är allergisk mot gluten!
– Jaja, okej.
– Men, ärligt, jag kan få anfall av gluten! En chock!
– Mm...
- Jag kan dööööö av gluten, jag lovar!
– Men för helvete, drick ditt kranvatten och var tyst nu, det finns inte en enda jävla glutenpartikel i närheten.
Om jag nu är allergisk så måste jag nog bli en sådan människa. Och det irriterar mig. Nu ska jag klia mig lite här och sura vidare. Hej då.
– Jag är allergisk mot gluten!
– Jaja, okej.
– Men, ärligt, jag kan få anfall av gluten! En chock!
– Mm...
- Jag kan dööööö av gluten, jag lovar!
– Men för helvete, drick ditt kranvatten och var tyst nu, det finns inte en enda jävla glutenpartikel i närheten.
Om jag nu är allergisk så måste jag nog bli en sådan människa. Och det irriterar mig. Nu ska jag klia mig lite här och sura vidare. Hej då.
Intro
Enligt gårdagens Aftonblad så tror sju procent av svenskarna på tomten. I Jönköpings län är det 20 procent som tror på mannen med en osund förkärlek till barn. Men de gillar väl Gud ganska mycket i de där trakterna också, så det är nog onödigt att bli förvånad.
Och nu ser jag att en fågeljävel har skitit på fönstret så att det stänkt in på fönsterbrädet. Det tar jag som ett hot. Kanske är det han i rött och han där uppe som lejt det bevingade fanskapet. Som en liten markering liksom.
Och nu ser jag att en fågeljävel har skitit på fönstret så att det stänkt in på fönsterbrädet. Det tar jag som ett hot. Kanske är det han i rött och han där uppe som lejt det bevingade fanskapet. Som en liten markering liksom.
söndag, maj 24, 2009
Don't be afraid, you have just got your eyes closed
Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Det är en bok av Anna Gavalda det. Och jag skulle också vilja det, att någon väntade på mig någonstans. Men det är det ingen som gör. Det blir man lätt påmind om när man kommer hem till en kall och mörk och tyst lägenhet. Här återfinns endast ett självutnämnt martyrskap och sur mjölk. Nu måste jag gå till sängs. Och smörja läpparna. Och peta öronen med tops, det är nästan bättre än knullning det. Man får vara glad åt det lilla i livet.
Jaja.
Det tar hårt på krafterna när man är på semester. Och dagen har varit väldigt lång. Alldeles förjävla lång. Kanske kommer det en redogörelse om Polen imorgon. Kanske inte. Natti.
Jaja.
Det tar hårt på krafterna när man är på semester. Och dagen har varit väldigt lång. Alldeles förjävla lång. Kanske kommer det en redogörelse om Polen imorgon. Kanske inte. Natti.
tisdag, maj 19, 2009
Meet me in Poland baby
Omsorgsfullt håller jag en flaska rött mot min kärleksfulla barm. Du har det bra du Inca, tänker jag och kysser flaskmynningen ömt. En kyss tillägnad förlorad kärlek och rödrutiga trosor i grått morgonljus och behagligt ryggslut och ljudet av regnstänk mot fönstret och så mycket kvarlämnade hårstrån i sängen så att man efteråt funderar på om natten spenderades med en jävla kennel eller inte.
Och imorgon lämnas landet för Polen. Så nu packas det. Därför dricks det vin. För det finns inget värre än att packa. Eller jo, det finns det visst. Ett jävla I-landsproblem är vad det är. Såvida man inte bor i ett U-land då och det står en paramilitär styrka utanför huset och hotar att bränna eländet och våldta frun och döttrarna och skära halsen av en om man inte packar på en kvart. Fast då är väl inte själva packningen problemet antar jag. Det funderas nog inte på hur skjortan ska vikas i ett sådant läge. Antar jag. Det är nog vilka skivor som ska med som står på agendan. Det är viktigt att kunna tänka sig in i hur andra har det.
Nåväl, det är förbannat tråkigt att packa, det var det jag ville komma fram till. Fyra par kalsonger och strumpor och 78 % av väskans kapacitet har brukats. Jaha, nu får man strukturera om. Kuken. Absolut torr får nog bli en lösning. Det är bra, då slipper man svetta ner sin t-shirt eller skjorta och behöver därför inte byta varje dag. Och imorgon ska det flygas också. Det gillar jag fan inte. Döden gås till mötes i en skabbig flygmaskin. Först när jag sitter vid en genuin bardisk i Wroclaw och kan piska lungorna med nikotin och halsen med öl kan jag slappna av. Till lördag. Sedan kommer oron igen.
Men innan flygturen så ska Stockholm avhandlas. Sandra Dahlberg och Jimmy Jansson flyttade från Stockholm efter att de sett en misshandel där. Det läste jag i en intervju. Sedan dess skrämmer huvudstaden mig. Man kan inte vara säker där. Det kan man inte. Nej det går bara inte. Men det är nog egentligen kombinationen av Sandra Dahlberg och Jimmy Jansson som skrämmer mig mest.
Värsta tänkbara avslöjanden med tjej man blir kär i:
1. Hon är väninna med Sandra Dahlberg
2. Hon har spelat in porr, och då inte bara för hemmabruk
3. Hon röstar på KD
4. Hon bär keps vid flera tillfällen i veckan
5. Hon är sådär tjejigt dum i hela jävla huvudet
För det vore nog en katastrof, om drömkvinnan var kompis med Sandra. Visserligen så borde inte en klok tjej vara det, men man vet ju aldrig. Man skulle vara tvungen att umgås med packet och gå på parmiddagar. Stå och försöka vara polare med Jimmy på gräsmattan vid grillen.
– Jaha du Jimmy, snygg studsmatta på 15 kvadrat som skymmer friggeboden förresten.
– Det är för ungarnas skull liksom. Tycker du om barn?
– Nja, mellan 0 och 12 månader tror jag. Innan de pratar och springer runt och man kan betrakta dem som husdjur. Innan de börjar få egen vilja. Men sedan återupptar jag gärna kontakten i sena tonåren när man kan trycka in lite vettig musik i huvudet på dem och påverka lite.
– Skulle du spela någon av mina skivor?
– Nej, Jimmy. Aldrig. Jag skulle älska mina barn.
Och sedan skulle det väl spelas kubb och Sandra och Jimmy skulle kanske visa upp något gemensamt scennummer och man skulle sitta och le som en idiot och försöka tänka på annat för att inte krevera av sekundärskam. Och sedan skulle Sandra börja äckla sig och man skulle behöva berätta för flickvännen för att inga missförstånd ska uppstå.
– Du älskling, när Sandra och jag var ensamma förut...
- Mm... vad?
– Jo, då försökte hon fitta mig i ansiktet.
– Men sluta, du har druckit för mycket igen. Sandra skulle aldrig göra så.
– Men jo, hon flög upp som en jävla ninja och försökte trycka fittan i ansiktet på mig! Det var äckligt och jag blev rädd.
Och flickvännen skulle aldrig tro på en och det skulle ta slut på grund av Sandra Dahlbergs tveksamma beteende.
Men nu ska jag inte tänka på det, utan packa klart och lyssna på tuff musik. Och nu kanske det verkar som att resan till Polen inte blir bra. Men det blir den. Finns det inga livstecken på söndag på den här gudsförgätna sidan så ligger jag i famnen på en skön polska och allt kommer bli bra.
Men ja, vi hörs nog på söndag ändå.
Hej då.
Eat my fuck så länge.
Och imorgon lämnas landet för Polen. Så nu packas det. Därför dricks det vin. För det finns inget värre än att packa. Eller jo, det finns det visst. Ett jävla I-landsproblem är vad det är. Såvida man inte bor i ett U-land då och det står en paramilitär styrka utanför huset och hotar att bränna eländet och våldta frun och döttrarna och skära halsen av en om man inte packar på en kvart. Fast då är väl inte själva packningen problemet antar jag. Det funderas nog inte på hur skjortan ska vikas i ett sådant läge. Antar jag. Det är nog vilka skivor som ska med som står på agendan. Det är viktigt att kunna tänka sig in i hur andra har det.
Nåväl, det är förbannat tråkigt att packa, det var det jag ville komma fram till. Fyra par kalsonger och strumpor och 78 % av väskans kapacitet har brukats. Jaha, nu får man strukturera om. Kuken. Absolut torr får nog bli en lösning. Det är bra, då slipper man svetta ner sin t-shirt eller skjorta och behöver därför inte byta varje dag. Och imorgon ska det flygas också. Det gillar jag fan inte. Döden gås till mötes i en skabbig flygmaskin. Först när jag sitter vid en genuin bardisk i Wroclaw och kan piska lungorna med nikotin och halsen med öl kan jag slappna av. Till lördag. Sedan kommer oron igen.
Men innan flygturen så ska Stockholm avhandlas. Sandra Dahlberg och Jimmy Jansson flyttade från Stockholm efter att de sett en misshandel där. Det läste jag i en intervju. Sedan dess skrämmer huvudstaden mig. Man kan inte vara säker där. Det kan man inte. Nej det går bara inte. Men det är nog egentligen kombinationen av Sandra Dahlberg och Jimmy Jansson som skrämmer mig mest.
Värsta tänkbara avslöjanden med tjej man blir kär i:
1. Hon är väninna med Sandra Dahlberg
2. Hon har spelat in porr, och då inte bara för hemmabruk
3. Hon röstar på KD
4. Hon bär keps vid flera tillfällen i veckan
5. Hon är sådär tjejigt dum i hela jävla huvudet
För det vore nog en katastrof, om drömkvinnan var kompis med Sandra. Visserligen så borde inte en klok tjej vara det, men man vet ju aldrig. Man skulle vara tvungen att umgås med packet och gå på parmiddagar. Stå och försöka vara polare med Jimmy på gräsmattan vid grillen.
– Jaha du Jimmy, snygg studsmatta på 15 kvadrat som skymmer friggeboden förresten.
– Det är för ungarnas skull liksom. Tycker du om barn?
– Nja, mellan 0 och 12 månader tror jag. Innan de pratar och springer runt och man kan betrakta dem som husdjur. Innan de börjar få egen vilja. Men sedan återupptar jag gärna kontakten i sena tonåren när man kan trycka in lite vettig musik i huvudet på dem och påverka lite.
– Skulle du spela någon av mina skivor?
– Nej, Jimmy. Aldrig. Jag skulle älska mina barn.
Och sedan skulle det väl spelas kubb och Sandra och Jimmy skulle kanske visa upp något gemensamt scennummer och man skulle sitta och le som en idiot och försöka tänka på annat för att inte krevera av sekundärskam. Och sedan skulle Sandra börja äckla sig och man skulle behöva berätta för flickvännen för att inga missförstånd ska uppstå.
– Du älskling, när Sandra och jag var ensamma förut...
- Mm... vad?
– Jo, då försökte hon fitta mig i ansiktet.
– Men sluta, du har druckit för mycket igen. Sandra skulle aldrig göra så.
– Men jo, hon flög upp som en jävla ninja och försökte trycka fittan i ansiktet på mig! Det var äckligt och jag blev rädd.
Och flickvännen skulle aldrig tro på en och det skulle ta slut på grund av Sandra Dahlbergs tveksamma beteende.
Men nu ska jag inte tänka på det, utan packa klart och lyssna på tuff musik. Och nu kanske det verkar som att resan till Polen inte blir bra. Men det blir den. Finns det inga livstecken på söndag på den här gudsförgätna sidan så ligger jag i famnen på en skön polska och allt kommer bli bra.
Men ja, vi hörs nog på söndag ändå.
Hej då.
Eat my fuck så länge.
See you in hell
Sitter i universitetsbiblioteket. Ett gäng kvinnor håller på med ett grupparbete en bit bort. En störig fan tjatar högt och vilt om hur hon äntligen passar i ett par av hennes jeans, visar bilder och lever om. Så jävla nöjd. De andra ler lite försiktigt och nickar. En väldigt stor tjej sitter och tittar ner i sitt knä med röda kinder. Jag hoppas att hon med jeansen brinner i helvetet en vacker dag. Eller åtminstone ramlar och skrapar upp armbågen. Idiotisk ringsignal har hon också. En fitta personifierad.
måndag, maj 18, 2009
Don't get funny with me
Man jävlas inte med Wayne Nilsson. Och det har den lilla musikmaskinen nu lärt sig. Den låter. Just nu låter den Etta James. Jag borde fan bli ingenjör eller chef eller något annat där min intelligens tas tillvara. Nu ska jag luta mig tillbaks och rulla tummarna och invänta Nobelpriset i något.
Technology is gay pt.II
Har säkert ägnat 35 minuter åt den lilla moderna musikmaskinen (det tog visserligen en kvart att få upp förpackningen också). Den låter inte. Den lilla moderna horungen. Det var bättre förr, på kassettbandens tid. Bara att dunka in två batterier i freestylen och sedan gå runt och spela ball direkt.
Den låter fortfarande inte, bara något som snurrar på displayen. Det verkar inte logiskt. Nu har jag tröttnat på det här, vi lägger den lilla apparaten i kökslådan så länge. Där kan den få ligga och skämmas och tänka igenom vad den egentligen vill i livet. Och jag ska gå ner till norra Europas äckligaste tvättstuga och sura. Sedan ska jag diska och städa också. Det är inte rättvist, det är det fan inte. Dumheter.
Den låter fortfarande inte, bara något som snurrar på displayen. Det verkar inte logiskt. Nu har jag tröttnat på det här, vi lägger den lilla apparaten i kökslådan så länge. Där kan den få ligga och skämmas och tänka igenom vad den egentligen vill i livet. Och jag ska gå ner till norra Europas äckligaste tvättstuga och sura. Sedan ska jag diska och städa också. Det är inte rättvist, det är det fan inte. Dumheter.
söndag, maj 17, 2009
Ugly sunday
Veckans djur kommer imorgon istället, jag orkar inte ljuga om sådana där saker idag eftersom jag är en mycket slagen hjälte. Det var förresten Linköping som jag besökte fick jag reda på vid ankomst, och helvete vilken jävla dialekt det talades där. Jag kommer aldrig kunna ta någon på allvar med så grova talfel. Och apropå talfel så har jag själv blivit anklagad för att säga falmskärm istället för fallskärm. Så fan heller att jag gör, alltid dessa knivhugg i ryggen när man minst anar det. Har även blivit mordhotad på grund av att jag enligt uppgift snarkat väldigt mycket. Jag tvivlar på att jag gör det, och om jag nu skulle göra det så skyller jag på förkylning och fylla. Så fuck you. Nu ska jag ta en välbehövlig dusch och försöka skrubba bort smuts och beläggning. Skammen blir man dock aldrig av med oavsett hur hårt man gnuggar med stålborsten. Sedan ska jag dö en stund, min kropp är för gammal för liggunderlag på svettigt skolgolv, det var dessutom en jävla friskola som vi inkvarterades i. Det störde mig, kommunalt ska det vara. Elitistiskt borgartänk stör mig. John Bauer var en jävla sopa också, han kunde väl ha gjort något vettigt istället för att kladda elaka troll som fortfarande skrämmer mig trots vuxenhet på papperet. Nej, nu måste jag duscha, det luktar konstigt om mig. Ska halsa Lactacyd. Och kanske ruska tupp. Det kan man få unna sig en söndag som denna. Hej då.
torsdag, maj 14, 2009
I have come to tell you I'm going
Det är fortfarande jävligt oklart vart jag ska åka imorgon, men det är antingen Lid-, Lin- Norr- eller Jönköping. Det har något med köping att göra i alla fall och ligger i närheten av bibelbältet, så därför är bara Köping inte aktuellt, och det är bra eftersom det stället antagligen aldrig gjort någon människa lycklig (visserligen har jag aldrig varit i Köping, men det är min intuition). Hela Västmanland borde egentligen avvecklas tycker jag, nu när jag tänker till.
Till denna okända köping åker jag i egenskap av mental rådgivare åt O-dog. Först ska pojkvaskern hoppa fallskärm, det har jag egen erfarenhet av och det känns nog tryggt för honom att ha med någon som kan sin sak. Fallskärmshoppet skedde innan jag blev en jävla mes och lite rädd för att vistas mer än två meter ovanför jordytan, samt att Apa indirekt tvingade mig. Om inte Apa envisats med att fjanta runt i en annan del av världen bland känggurus och Crocodile Dundee så hade tillvaron varit en aning roligare. Men nu är det som det är och hon är säkert nöjd och det är ju trots allt det viktigaste.
Nåväl, jag förbereder O-dog mentalt och intalar honom att det värsta som kan hända är att han dör och om han landar och blir till småbitar imorgon så har jag bokat att ta över hans flickvän, så han har liksom inget att oroa sig för. Men vi förutsätter att han kommer ner hel och ren och levande, jo det får vi göra.
När O-dog lekt fågel som parar sig i luften så ska han spela innebandy. Och eftersom att innebandy knappast är en sport som någon vettig människa kan ta riktigt på allvar så krävs det inga fysiska förutsättningar, det är fan bara att veva lite och hoppas på det bästa. Därför är den mentala biten viktig, och det är där som jag kommer in i bilden. Själv är jag lite för tuff för att spela och måste samtidigt upprätthålla min image som idrottsinvalid och bevara minnet av mig själv som hjälten som avgjorde första matchen förra året för att sedan vrida sönder knät i första bytet på den andra. Oj så jag grät inombords den gången.
Han ska vara målvakt. Det är jag nog jävligt tveksam till egentligen, men det ska jag inte säga till honom och jag kommer inte agera misslyckad innebandypappa som svär och skriker och hotar med att säga upp faderskapet så fort han släpper in bollar i samma takt som en hora från Helsingfors hamnkvarter tar emot kunder. Nej, jag ska vara positiv och peppande och ställa upp oavsett hur det går. Innan matcherna ska vi ha en genomgång om hur myskoxen hade gjort. Skulle O-dog råka släppa förbi en boll så ska jag bara ropa – Tänk på myskoxen. Ja just det ja, myskoxen hade inte hängt med huvudet för lite motgångar utan bara stått kvar rakryggat och stolt med ett lugn i själen och nu ska jag göra likadant, kommer O-dog att tänka då. Släpper han dock in fler än tre bollar så kommer jag bara skaka på huvudet och han kommer se mig i ögonvrån hur jag uppgivet går iväg och slänger igen en dörr.
Det här med mental rådgivning tror jag är min grej, jag kanske borde bli livsstilscoach eller liknande, som Mia Törnblom. Men ska jag bli som henne måste jag väl knarka en massa först och det har jag inte tid med.
Men jag borde kanske öppna en kursgård i ett idylliskt område med fin utsikt och låg hyra. Ta dit förvirrade människor och ta ut ockerpriser och ge dem lite rådgivning och plocka vatten från den intilliggande bäcken och buteljera och marknadsföra blasket som helande källvatten. Kanske måla ett rum vitt och kalla det ljusenergirummet och smälla upp några industristrålkastare som får blända skocken i tron om att de mår bättre av det. Man skulle kunna ha ett rum med maritimt tema också, gästerna får ligga på varsin livboj och lyssna på mediterande ljud såsom vågor och valsång men också med inslag av delfiners ångestfyllda skrik efter att de fastnat i tonfisknät och går en säker och plågsam död till mötes och även ljudet av Ariels snyftningar hörs när hon låter sin sjöjungfruliga slidkrans töjas i maskinrummet på en rysk oljetanker eftersom hon är desperat efter att bli accepterad som en i tjejgänget och också vill kunna hänga med i vad kvinnorna i Sex and the city pratar om och att sjömannen som ligger och rotar i henne filmar akten för att sedan lägga upp på internet orkar hon inte bry sig om för snart är det över tänker hon och när hans äckliga tungspets forcerar hennes gomsegel vill hon bara kräkas.
Det är viktigt att inte vaggas in i någon falsk trygghet bara för att man är på kursgård. Det är mitt koncept det.
Nu ska jag packa. Målet är som vanligt när kommungränsen lämnas att aldrig återvända. Hej då på ett tag. Eat my fuck.
Till denna okända köping åker jag i egenskap av mental rådgivare åt O-dog. Först ska pojkvaskern hoppa fallskärm, det har jag egen erfarenhet av och det känns nog tryggt för honom att ha med någon som kan sin sak. Fallskärmshoppet skedde innan jag blev en jävla mes och lite rädd för att vistas mer än två meter ovanför jordytan, samt att Apa indirekt tvingade mig. Om inte Apa envisats med att fjanta runt i en annan del av världen bland känggurus och Crocodile Dundee så hade tillvaron varit en aning roligare. Men nu är det som det är och hon är säkert nöjd och det är ju trots allt det viktigaste.
Nåväl, jag förbereder O-dog mentalt och intalar honom att det värsta som kan hända är att han dör och om han landar och blir till småbitar imorgon så har jag bokat att ta över hans flickvän, så han har liksom inget att oroa sig för. Men vi förutsätter att han kommer ner hel och ren och levande, jo det får vi göra.
När O-dog lekt fågel som parar sig i luften så ska han spela innebandy. Och eftersom att innebandy knappast är en sport som någon vettig människa kan ta riktigt på allvar så krävs det inga fysiska förutsättningar, det är fan bara att veva lite och hoppas på det bästa. Därför är den mentala biten viktig, och det är där som jag kommer in i bilden. Själv är jag lite för tuff för att spela och måste samtidigt upprätthålla min image som idrottsinvalid och bevara minnet av mig själv som hjälten som avgjorde första matchen förra året för att sedan vrida sönder knät i första bytet på den andra. Oj så jag grät inombords den gången.
Han ska vara målvakt. Det är jag nog jävligt tveksam till egentligen, men det ska jag inte säga till honom och jag kommer inte agera misslyckad innebandypappa som svär och skriker och hotar med att säga upp faderskapet så fort han släpper in bollar i samma takt som en hora från Helsingfors hamnkvarter tar emot kunder. Nej, jag ska vara positiv och peppande och ställa upp oavsett hur det går. Innan matcherna ska vi ha en genomgång om hur myskoxen hade gjort. Skulle O-dog råka släppa förbi en boll så ska jag bara ropa – Tänk på myskoxen. Ja just det ja, myskoxen hade inte hängt med huvudet för lite motgångar utan bara stått kvar rakryggat och stolt med ett lugn i själen och nu ska jag göra likadant, kommer O-dog att tänka då. Släpper han dock in fler än tre bollar så kommer jag bara skaka på huvudet och han kommer se mig i ögonvrån hur jag uppgivet går iväg och slänger igen en dörr.
Det här med mental rådgivning tror jag är min grej, jag kanske borde bli livsstilscoach eller liknande, som Mia Törnblom. Men ska jag bli som henne måste jag väl knarka en massa först och det har jag inte tid med.
Men jag borde kanske öppna en kursgård i ett idylliskt område med fin utsikt och låg hyra. Ta dit förvirrade människor och ta ut ockerpriser och ge dem lite rådgivning och plocka vatten från den intilliggande bäcken och buteljera och marknadsföra blasket som helande källvatten. Kanske måla ett rum vitt och kalla det ljusenergirummet och smälla upp några industristrålkastare som får blända skocken i tron om att de mår bättre av det. Man skulle kunna ha ett rum med maritimt tema också, gästerna får ligga på varsin livboj och lyssna på mediterande ljud såsom vågor och valsång men också med inslag av delfiners ångestfyllda skrik efter att de fastnat i tonfisknät och går en säker och plågsam död till mötes och även ljudet av Ariels snyftningar hörs när hon låter sin sjöjungfruliga slidkrans töjas i maskinrummet på en rysk oljetanker eftersom hon är desperat efter att bli accepterad som en i tjejgänget och också vill kunna hänga med i vad kvinnorna i Sex and the city pratar om och att sjömannen som ligger och rotar i henne filmar akten för att sedan lägga upp på internet orkar hon inte bry sig om för snart är det över tänker hon och när hans äckliga tungspets forcerar hennes gomsegel vill hon bara kräkas.
Det är viktigt att inte vaggas in i någon falsk trygghet bara för att man är på kursgård. Det är mitt koncept det.
Nu ska jag packa. Målet är som vanligt när kommungränsen lämnas att aldrig återvända. Hej då på ett tag. Eat my fuck.
Technology is gay
Nu har det beställts en sån där modern liten musikmaskin – jag är en man av 2000-talet. Tålamodet när det gäller teknisk apparatur är dock ungefär lika långt som könet och förstår jag mig inte på den moderna lilla musikmaskinen direkt så riskerar den att hamna i papperskorgen, den stackaren. Och läsa instruktionsboken är det bara kärringar som gör. Nu ska jag göra något viktigt.
Don't go to sleep without me
Nu tar vi ut sommaren i förskott igen.
Nej, gör inte det, gå inte till sängs utan mig. Jag vill verkligen inte att du gör det, men något säger mig att du gör det ändå. Det gör ont. Här och där. Jag ligger naken på golvet i tron om att din frånvaro förverkligar mig. Det har inte börjat bra. Inte bra. Inte bra. Siouxsie sjunger - don't be afraid med ljuv stämma. Jag kryper bort mot högtalarna, det är grus på golvet och jag funderar kort på vart fan allt grus kommer ifrån för gruset gör ont. Jag viskar till Siouxsie som bor i högtalarna att inte fan vågar jag vara rädd. Sedan reser jag på mig, sveper in mig i en filt och tänker att det här är ju för fan patetiskt. Vill du ge bort ditt hjärta och din kropp och allt det där andra till en annan, så visst, gör det, jag kan inte ändra på något. Men du är ju dum i huvet som väljer bort mig. Efter det så sätter jag mig på balkongen och tjuvröker inför mig själv och konstaterar återigen att det har varit en skitsommar. Jag har bara sett en igelkott, världens roligaste djur. Och den var död.
Kuken.
Nej, gör inte det, gå inte till sängs utan mig. Jag vill verkligen inte att du gör det, men något säger mig att du gör det ändå. Det gör ont. Här och där. Jag ligger naken på golvet i tron om att din frånvaro förverkligar mig. Det har inte börjat bra. Inte bra. Inte bra. Siouxsie sjunger - don't be afraid med ljuv stämma. Jag kryper bort mot högtalarna, det är grus på golvet och jag funderar kort på vart fan allt grus kommer ifrån för gruset gör ont. Jag viskar till Siouxsie som bor i högtalarna att inte fan vågar jag vara rädd. Sedan reser jag på mig, sveper in mig i en filt och tänker att det här är ju för fan patetiskt. Vill du ge bort ditt hjärta och din kropp och allt det där andra till en annan, så visst, gör det, jag kan inte ändra på något. Men du är ju dum i huvet som väljer bort mig. Efter det så sätter jag mig på balkongen och tjuvröker inför mig själv och konstaterar återigen att det har varit en skitsommar. Jag har bara sett en igelkott, världens roligaste djur. Och den var död.
Kuken.
onsdag, maj 13, 2009
Reach out, I'll be there
– När du är anständig så säger du till, jag väntar precis utanför, okej?
– Mm...
Och där fick jag stå, alldeles ensam och utelämnad bland speglar och ett litet skynke och starkt påtaglig lysrörsarmatur. I helvetet. Jag fick av mig skorna och strumpornas snabba avtryck på golvet vittnade om att nu var jävlar i mig på allvar. Om jag dör nu så gör jag det som en ängslig människa tänkte jag. Efter mycket slit med den överjävligt stela träningsvärkskroppen fick jag till slut i alla fall av mig byxorna och på med de nya tilltänkta. Jag snurrade runt lite, sådär som man ska göra.
– Peachy!
Inget svar. Bara en massa tonårsfnitter hördes. När jag var ung gick man minsann fan i skolan vid den här tiden, tänkte jag. Jag försökte mig på ännu ett diskret litet lockrop, tänkte att det skulle vara onödigt att ställa till en scen nykter mitt på blanka dagen.
– Peeeaachy!
Fortfarande inget svar och jag var tvungen att lämna kuvösen och möta omvärlden. Synen som mötte mig fick mig att känna mig som Rödluvan inför mormor. Men varför har du förvandlats till en liten farbror i rullstol med märkligt ansiktsuttryck och varför i helvete låter du så konstigt? Sedan såg jag henne några meter bort kvittrandes i telefon.
– KOM HIT NU FÖR FAN!!
Och hon kom. Och hon granskade. Och jag kände mig som ett museiföremål.
– Det ser jättebra ut, de sitter ju perfekt. Men du, vi passar nog på att köpa nya strumpor också.
Och i övrigt flöt allt på. Jag lyckades hålla humöret uppe, det har vi gårdagens mentala träning att tacka för, och resan till helvetet tur och retur var över på 65 minuter. Nu behöver jag inte handla kläder på nio månader. Men skulle jag köpa ett linne, så skulle jag köpa det här: http://www.yourmoda.se/linnen/Show.aspx?id=779
Nu vill jag bara handla skivor. Och böcker. Absolut böcker, det kom jag fram till igår kväll när jag vände sida i min nuvarande bok och läste: Kap. 7 Den vitryska nationsuppbyggnadsprocessen i ljuset av W. Blooms identifikationsteori . Och det här ligger jag och läser frivilligt, tänkte jag och släckte lampan. Nej, att läsa böcker om Vitryssland fäller man inga kvinnostammar med och handlar det i slutändan om en bok om Vitryssland i frågan om sängen ska delas eller inte så är förmodligen tjejen i fråga dum i huvudet ändå. Jag behöver med andra ord boktips. Det var det jag ville säga.
Nu ska jag gå till Soda och planera semester. Ni andra får titta på kortfilm (fast ni behöver inte, jag hade aldrig gjort det). Men den här är fin. Hon skulle behöva en kram. Hon skulle behöva någon som väntade på henne någonstans. Åh. Det känns bekant. Hej då.
Kiss kiss bang bang
Jag drömde om dig inatt och det där tillfället för inte allt så längesedan när jag böjde fram mitt ansikte eftersom jag trodde att du ville ge mig en kyss på kinden men istället gav mig en stadig och lång rap i örat. Alltid så charmig. Det är du.
tisdag, maj 12, 2009
Don't believe the hype
Det ska campas i en gympasal till helgen, grilla korv vid en ribbstol och berätta historier och allt annat som man gör vid friluftsliv. Så därför inhandlades det ett liggunderlag idag. Sisådär 45 cm på bredden. Kan lika gärna sova på golvet för bättre svängrum. Men jag bär med mig min fars visdomsord – Du är ju axelbred som en huggorm.
Ett vardagligt mantra från barndomen, så det löser sig nog. Köpte också en sovsäck. En väldigt liten och smidig sak. Men efter att jag provantastat den så var den inte lika liten längre. Det går inte att få tillbaks den in i det där korvskinnet till förpackning. Jag tycker att det är dåligt att det inte står i bruksanvisningen att materialet expanderar till det dubbla i kontakt med luft.
Just nu förbereder jag mig mentalt inför morgondagens prövningar. Det ska köpas kläder. Inte till campandet, utan till livet. Skor, jeans som inte går sönder i grenen efter två dagar och något att skyla överkroppen med. Är det något jag skyr mer än TV4 så är det just klädköp och hade det inte förväntats av mig som relativt god samhällsmedborgare så hade jag nog knallat runt naken.
Men vid min sida kommer jag ha Peachy, och trots hennes perversa läggning gällande kläder så är det en god människa. Och jag måste andas lugnt. Och inte irritera mig på att flickstackaren i kassan tror att ett nitarmband och en nyproducerad t-shirt med retroinslag gör henne till rock. Och inte irritera mig på Peachy för att hon tar initiativ, hon är där för min skull. Inte glömma det. Andas lugnt. Och inte gnälla om att jag fan har det värre än judarna hade det i Auschwitz när jag måste in i ett provrum. Andas lugnt. Inte bli varm om kinderna. Såja.
Men med den träningsvärken jag förmodligen kommer att ha imorgon så lär hon få leda mig och folk kommer tro att hon är min skötare av något slag. Fan. Nu blev jag irriterad i förskott. God natt.
Ett vardagligt mantra från barndomen, så det löser sig nog. Köpte också en sovsäck. En väldigt liten och smidig sak. Men efter att jag provantastat den så var den inte lika liten längre. Det går inte att få tillbaks den in i det där korvskinnet till förpackning. Jag tycker att det är dåligt att det inte står i bruksanvisningen att materialet expanderar till det dubbla i kontakt med luft.
Just nu förbereder jag mig mentalt inför morgondagens prövningar. Det ska köpas kläder. Inte till campandet, utan till livet. Skor, jeans som inte går sönder i grenen efter två dagar och något att skyla överkroppen med. Är det något jag skyr mer än TV4 så är det just klädköp och hade det inte förväntats av mig som relativt god samhällsmedborgare så hade jag nog knallat runt naken.
Men vid min sida kommer jag ha Peachy, och trots hennes perversa läggning gällande kläder så är det en god människa. Och jag måste andas lugnt. Och inte irritera mig på att flickstackaren i kassan tror att ett nitarmband och en nyproducerad t-shirt med retroinslag gör henne till rock. Och inte irritera mig på Peachy för att hon tar initiativ, hon är där för min skull. Inte glömma det. Andas lugnt. Och inte gnälla om att jag fan har det värre än judarna hade det i Auschwitz när jag måste in i ett provrum. Andas lugnt. Inte bli varm om kinderna. Såja.
Men med den träningsvärken jag förmodligen kommer att ha imorgon så lär hon få leda mig och folk kommer tro att hon är min skötare av något slag. Fan. Nu blev jag irriterad i förskott. God natt.
Worst comes to worst
Någon eller något stelopererade min kropp under natten. Jag råmar som en brunstig älgko så fort jag försöker röra mig. Tror jag, vet inte hur en brunstig älg låter egentligen, men jag kan tänka mig. Och imorgon blir det värre. Hur ska jag nu kunna heja på Malena Ernman på ett engagerat och inlevelsefullt sätt ikväll? Huuuuuuur? Årets höjdpunkt, semifinal, och jag kan inte delta som jag vill. Trist. Allt är så orättvist.
måndag, maj 11, 2009
Waving my arms
Jag har nog aldrig, det var åtminstone väldigt längesedan, känt mig så efterbliven och bortgjord i ett icke kärleksrelaterat sammanhang som jag gjort ikväll. Givetvis fanns det inte platser kvar längst bak i ena hörnet som var min plan, nej fan, längst fram och nästan i mitten fick jag stå med min lilla bänk, och därmed inte kunna spana på kvinnornas skinkor som också det var en del av planen. Jag hade även räknat med att passet skulle hålla på i max 45 minuter. 90 minuter var det tydligen. 90 minuters omänskligt lidande.
Och sedan började det. Jogga lite på stället, det hängde jag med på. Var ganska duktig till och med. Graciös som Olga Korbut, Sparven från Minsk ni vet. Men efter det skulle bänken blandas in, man skulle upp på den där jäveln. Och precis när jag lyckats lära mig att få upp vänsterfoten, ja då jävlar skulle det upp med högern istället. Och så där höll det på. Så fort jag lyckats få ett litet hum om hur stegen skulle vara så skulle det bytas. Och taktkänsla skulle man ha. Och är det något jag saknar så är det just takt.
Ville man så kunde man vara lite avancerad och slå i luften och sånt. Resolut skulle det slås. Jag försökte lite och fäktade som en värnlös skolflicka innan jag höll på att tappa balansen och ramla in i kvinnan bredvid. Det var mycket vevande med armarna också, men jag kände mig bara som en felkonstruerad väderkvarn så jag koncentrerade mig på fotarbetet istället och hittade ganska ofta på egna övningar. Det skulle också göras lite piruetter då och då, jag försökte en gång men blev yr och svetten sved i ögonen så jag gav upp det.
Ungefär mitt i passet, när jag börjat känna mig någorlunda bekväm med situationen, ja då ville den ena lilla testikeln leta sig ut genom ett hål i grenen på kalsongerna. Det störde mig och jag försökte ytterst diskret åtgärda problemet. Men vindruvskärnan till testikel skulle ta mig fan prompt ligga och skava i hålet och eftersom jag hade front row i ett rum med 97 % kvinnor och en massa speglar så kände jag liksom inte att det var läge att börja gräva ordentligt.
När det drog sig mot slutet var det en kombinerad avslappning och stretchning. Det var lite mysigt, ungefär som på dagis vid vilostunderna. Att Into my arms med Nick Cave spelades gjorde inte saken sämre och jag var jävligt sugen på att krypa bort och skeda med en söt tjej. Men jag fick inget ordentligt gensvar på mina sensuella svettblickar. Spela märkvärdig och svårflirtad, gör det bara.
Förutom vissa svårigheter och att det var jobbigt, så måste jag nog ändå säga att det var en positiv upplevelse.
Nu ska jag bruka nikotin för att återfå lite balans och sedan dö ett tag. Hej då.
Och sedan började det. Jogga lite på stället, det hängde jag med på. Var ganska duktig till och med. Graciös som Olga Korbut, Sparven från Minsk ni vet. Men efter det skulle bänken blandas in, man skulle upp på den där jäveln. Och precis när jag lyckats lära mig att få upp vänsterfoten, ja då jävlar skulle det upp med högern istället. Och så där höll det på. Så fort jag lyckats få ett litet hum om hur stegen skulle vara så skulle det bytas. Och taktkänsla skulle man ha. Och är det något jag saknar så är det just takt.
Ville man så kunde man vara lite avancerad och slå i luften och sånt. Resolut skulle det slås. Jag försökte lite och fäktade som en värnlös skolflicka innan jag höll på att tappa balansen och ramla in i kvinnan bredvid. Det var mycket vevande med armarna också, men jag kände mig bara som en felkonstruerad väderkvarn så jag koncentrerade mig på fotarbetet istället och hittade ganska ofta på egna övningar. Det skulle också göras lite piruetter då och då, jag försökte en gång men blev yr och svetten sved i ögonen så jag gav upp det.
Ungefär mitt i passet, när jag börjat känna mig någorlunda bekväm med situationen, ja då ville den ena lilla testikeln leta sig ut genom ett hål i grenen på kalsongerna. Det störde mig och jag försökte ytterst diskret åtgärda problemet. Men vindruvskärnan till testikel skulle ta mig fan prompt ligga och skava i hålet och eftersom jag hade front row i ett rum med 97 % kvinnor och en massa speglar så kände jag liksom inte att det var läge att börja gräva ordentligt.
När det drog sig mot slutet var det en kombinerad avslappning och stretchning. Det var lite mysigt, ungefär som på dagis vid vilostunderna. Att Into my arms med Nick Cave spelades gjorde inte saken sämre och jag var jävligt sugen på att krypa bort och skeda med en söt tjej. Men jag fick inget ordentligt gensvar på mina sensuella svettblickar. Spela märkvärdig och svårflirtad, gör det bara.
Förutom vissa svårigheter och att det var jobbigt, så måste jag nog ändå säga att det var en positiv upplevelse.
Nu ska jag bruka nikotin för att återfå lite balans och sedan dö ett tag. Hej då.
Step by step
För åtta år sedan var jag på ett spinningpass. Min röv tog skada av det. Inga bestående svårigheter, men för tillfället gjorde det ont. Och när uppvärmningen var slut så var även jag det. Sedan dess har jag inte ägnat mig åt masspsykotiska gruppaktiviteter.
Men ikväll ska jag på sån där step up. Jag vet inte riktigt hur det gick till när jag gick med på det, men det kan ha varit alkohol inblandat och allt kändes nog självklart och naturligt. Det gör det inte nu. Min koordinationsförmåga är ungefär lika utvecklad som hos en mentalt eftersatt grävling och jag är lite rädd. Men om jag blundar riktigt hårt så syns jag nog inte. Nu ska jag ställa mig trampa lite här så att jag verkar världsvan om en timme.
Men ikväll ska jag på sån där step up. Jag vet inte riktigt hur det gick till när jag gick med på det, men det kan ha varit alkohol inblandat och allt kändes nog självklart och naturligt. Det gör det inte nu. Min koordinationsförmåga är ungefär lika utvecklad som hos en mentalt eftersatt grävling och jag är lite rädd. Men om jag blundar riktigt hårt så syns jag nog inte. Nu ska jag ställa mig trampa lite här så att jag verkar världsvan om en timme.
Fixing a hole
Förra veckan läste jag om att ett UFO-arkiv skulle öppnas för allmänheten, något i den stilen i alla fall, och så var det en bild på någon som inte verkade ha alla minkar i pälsuppfödarburen. Om människor bara medicinerades på rätt sätt, eller gav fan i knark, så skulle det inte behövas några UFO-arkiv, tänkte jag. Är det något som jag har svårt att ta på allvar så är det Ufon, fruntimmer med keps och Paolo Roberto. Så nu vet ni det.
Jag städade igår. När jag gör det så brukar jag vara ganska ostrukturerad, jag river av de platser där det behövs eller de jag känner för. Att planenligt arbeta sig genom lägenheten från hörn till hörn tycker jag är en mesig metod. Igår tyckte jag att det var rimligt att dammtorka lite i taket. Så det gjorde jag. Och i taket simmade jag omkring och torkade. Sedan stötte jag på en ö. Den försökte jag också torka lite på. Då föll den i golvet och kvar i taket blev ett hål.
Väldigt svart och otäckt hål
Nu är jag lite orolig, det går inte att få tillbaka det flygande föremålet till hålet igen. Det går fan inte. Och från hålet blåser det luft rakt ner på golvet och om jag står under det tillräckligt länge så kommer jag säkert dra på mig nackspärr eller ischias. Minns ni Ioan Ursut? Nej, det gör ni förstås inte, han har ju aldrig varit med i Baren eller Melodifestivalen. Ursut blev i alla fall lite känd på 90-talet när han rymde från Hallanstalten genom ett hål på 17x49 cm (http://sv.wikipedia.org/wiki/Ioan_Ursut). Nu är mitt ögonmått undermåligt, men hålet är nog fan inte 49 cm åt något håll, men jag är ändå lite rädd för att Ursut ska komma ålandes genom hålet om natten. Vad skulle vi prata om? Jag och Ioan Ursut.
Jag borde kanske ringa en hantverkare av något slag som kommer hit och stänger igen hålet med det flygande objektet. Men jag vet hur sånt där går till. Jag måste öppna dörren och vara nyduschad och invirad i ett badlakan och ha lite skum över axlarna och sen förväntas jag bli imponerad av hantverkarens stora verktyg och hans smutsiga starka armar och skitiga blåställ ska få mig att flämta till av vällust och sedan ska han få ta mig stumt och hårt mot diskbänken och helt ärligt så vet jag fan inte om jag är redo för sånt där.
Det är i sådana här lägen man skulle vara polare med MacGyver. Han hade kommit hit direkt och ordnat det hela med en jävligt smart lösning. Problemet är väl att han förmodligen är ganska ensam och skulle därför tjata hål i huvudet på en vid första bästa tillfälle. Ska vi gå ut och ta några öl ikväll? skulle han nog fråga. Nej tyvärr, jag är lite krasslig så jag ska bara vara hemma, skulle jag få ljuga för inte kan man vara kompis med en kille som har en sån skinnjacka. Och sen skulle väl jag gå ut med mina kompisar och vem sitter ensam vid bardisken om inte MacGyver, läppjandes på en flasköl. Han skulle bara titta på mig med sorgsen blick och skaka lite huvudet och sedan bara gå. Snälla, låt mig förklara skulle jag ropa och försöka ta tag i hans arm. Rör mig inte, rör mig inte, du har sårat mig skulle MacGyver med sprucken och grumlig röst skrika tillbaka och ensam skulle jag få stå kvar med skuld i bröstkorgen.
Jag städade igår. När jag gör det så brukar jag vara ganska ostrukturerad, jag river av de platser där det behövs eller de jag känner för. Att planenligt arbeta sig genom lägenheten från hörn till hörn tycker jag är en mesig metod. Igår tyckte jag att det var rimligt att dammtorka lite i taket. Så det gjorde jag. Och i taket simmade jag omkring och torkade. Sedan stötte jag på en ö. Den försökte jag också torka lite på. Då föll den i golvet och kvar i taket blev ett hål.
Oidentifierat flygande föremål
Väldigt svart och otäckt hål
Nu är jag lite orolig, det går inte att få tillbaka det flygande föremålet till hålet igen. Det går fan inte. Och från hålet blåser det luft rakt ner på golvet och om jag står under det tillräckligt länge så kommer jag säkert dra på mig nackspärr eller ischias. Minns ni Ioan Ursut? Nej, det gör ni förstås inte, han har ju aldrig varit med i Baren eller Melodifestivalen. Ursut blev i alla fall lite känd på 90-talet när han rymde från Hallanstalten genom ett hål på 17x49 cm (http://sv.wikipedia.org/wiki/Ioan_Ursut). Nu är mitt ögonmått undermåligt, men hålet är nog fan inte 49 cm åt något håll, men jag är ändå lite rädd för att Ursut ska komma ålandes genom hålet om natten. Vad skulle vi prata om? Jag och Ioan Ursut.
Jag borde kanske ringa en hantverkare av något slag som kommer hit och stänger igen hålet med det flygande objektet. Men jag vet hur sånt där går till. Jag måste öppna dörren och vara nyduschad och invirad i ett badlakan och ha lite skum över axlarna och sen förväntas jag bli imponerad av hantverkarens stora verktyg och hans smutsiga starka armar och skitiga blåställ ska få mig att flämta till av vällust och sedan ska han få ta mig stumt och hårt mot diskbänken och helt ärligt så vet jag fan inte om jag är redo för sånt där.
Det är i sådana här lägen man skulle vara polare med MacGyver. Han hade kommit hit direkt och ordnat det hela med en jävligt smart lösning. Problemet är väl att han förmodligen är ganska ensam och skulle därför tjata hål i huvudet på en vid första bästa tillfälle. Ska vi gå ut och ta några öl ikväll? skulle han nog fråga. Nej tyvärr, jag är lite krasslig så jag ska bara vara hemma, skulle jag få ljuga för inte kan man vara kompis med en kille som har en sån skinnjacka. Och sen skulle väl jag gå ut med mina kompisar och vem sitter ensam vid bardisken om inte MacGyver, läppjandes på en flasköl. Han skulle bara titta på mig med sorgsen blick och skaka lite huvudet och sedan bara gå. Snälla, låt mig förklara skulle jag ropa och försöka ta tag i hans arm. Rör mig inte, rör mig inte, du har sårat mig skulle MacGyver med sprucken och grumlig röst skrika tillbaka och ensam skulle jag få stå kvar med skuld i bröstkorgen.
Nej, det svarta hålet får vara där det är och det oidentifierade flygande föremålet lägger jag väl i garderoben så länge.
söndag, maj 10, 2009
The lovecats
Veckans djur: lodjurLynx lynx på latin, döpt av den gamle rasbiologen Linné. Det finns tydligen lodjur och europeiskt lodjur, men det verkar onödigt att hålla på och klassificera så där. Ett lodjur är ett lodjur och svårare än så behöver det inte vara. Lodjuret är i alla fall Europas största kattdjur, och bara för att ett kattdjur blir veckans djur så innebär inte det att en vanlig svensk dumkatt kommer få utmärkelsen. Lodjuret kom till Skandinavien för 9000 år sedan, det är väldigt längesedan det och sedan dess har det smugit omkring och varit lite slugt. I Sverige tycker djuret om att vara i Hälsingland. Hälsingland är ett landskap. Ett landskap är ett geografiskt område.
Ett lodjur blir vanligtvis upp till 110 cm långt och kan ha en mankhöjd på 70 cm. Matchvikten brukar ligga mellan 20 och 30 kg. Pälsen är ljust brun med mörka fläckar och lodjurets trampdynor är mycket stora. Att trampdynorna är mycket stora är väldigt bra, dock lite osäkert varför. På öronen har lodjuret tofsar. Om lodjuret vill jobba på tivoli eller som hovnarr skulle den kunna fästa bjällror i tofsarna, det hade nog varit uppskattat. Möjligheterna är oändliga.
Lodjuret tycker om att äta harar, skogsfågel och klövvilt. Klövvilt innebär älgar och dovhjortar och andra djur med klövar. Klövvilt är ett väldigt bra ord förresten, det använder man alldeles för lite i vardagen. På något möte i veckan ska jag ta upp det under punkten övriga frågor. – Klövvilt, jag skulle vilja att vi pratade lite avslappnat om klövvilt.
Lodjuret tassar först sakta fram när det jagar för att sedan attackera väldigt snabbt, som en kobra på amfetamin kan man tänka. Ett stort hot mot lodjuret är tjuvjakt, och då främst i trakter där det åks mycket snöskoter, alltså i Norrland. Och det kunde man ju ge sig fan på, att det är en massa sinnesslöa norrlänningar som fördriver tiden med bestialiska nöjen. – Vi flytt int, är det enda de säger och sedan skjuter de ett lodjur av ren tristess för att sedan spöa på kärringen när palten inte står på bordet i tid. Jodå, jag har minsann sett både Jägarna och Så som i himmelen, så jag vet nog hur det går till där uppe bland mygg och manlighet. För övrigt två skitfilmer.
Lon kan ibland anklagas för att vara en sur jävla bakåtsträvare eftersom den bara knallar omkring på sina gamla vanliga stigar i sitt hemområde och vägrar hitta nya vägar. Det är en löjlig anklagelse, att vara konsekvent är bra och inget att skämmas för och lodjuret har säkert goda skäl till sitt agerande som vi människodjur aldrig kommer att förstå oss på.
Lodjur är skygga, ensamlevande skogsdjur som trivs särskilt bra i bergig och brant terräng. Och på grund av sin eremitiska livsstil, där lodjuret visar prov på omvärldsanalytisk förmåga och mod, gör att det får utmärkelsen Veckans djur. Nästan lika bra som myskoxen, fast bara nästan.
Grattis lois!
lördag, maj 09, 2009
Vet for the insane
Gjorde comeback på Samhall idag.
– Hur är det Wayne?
Jo tack, för fan, jag är lite ledsen och väldigt trött eftersom jag låg klarvaken mellan 02 och 05.30 och lider av en släng bakfylla och skulle behöva björna som fan och har cyklat i motvind med dåligt pumpade däck så nu rinner det svett längs ryggen och jag är torr i munnen så in i helvete och apropå helvete så verkar det vara åt den riktningen det mesta går för tillfället.
– Det är bra.
Vandra genom livet genom och ljug om ditt hälsotillstånd. Det är mitt motto det. Samt att orkar man inte diska så ska man fan inte heller äta.
Och angående diskning så fick jag en lång utläggning om att ett schema införts i lunchrummet.
– Det är så att om jag sköter diskmaskinen en vecka så sköter X den nästa vecka.
– Aha, okej, ja men det låter ju...
- Alltså, så här liksom, förra veckan hade Y ansvaret för diskmaskinen och nu i veckan som kommer så diskar jag.
– Ja, jag tror att jag förstod första gången du förklarade. Men så kul att det verkar fungera bra!
Förändringens vind blåser hårt ibland. Men på vissa fronter blåser inga förändrande vindar. Någon hade tydligen brutit upp en förpackning med rakhyvlar och sedan tagit med sig innehållet häromdagen.
- En jävla blatte såklart.
- Men är det inte så att den enda som väktarna tagit för snatteri var en Svensson med Volvo från Motala, eller har jag missat något?
- Det måste fan ha varit en jävla blatte ändå.
Och det är "blatte" hit och "blatte" dit och fan och hans skrevande moster och det förbannat tröttsamt att lyssna på, men det är tyvärr ingen idé att försöka förändra något. Det har gjorts otaliga försök men det är svårt att lära gamla idioter som tar del av omvärlden genom kvällstidningarna och inte lämnat kommungränsen på 15 år att sitta. Och har kommungränsen lämnats för en all inclusive till Turkiet så klagas det ändå för att det var så jävla många "svartingar" där. Och är det inte invandrarnas fel så är alltid de förbannade bögarna tacksamma att gnälla på. – Bögar ska fan inte få adoptera eller skaffa barn, det tycker jag inte, för det är onaturligt och man vet ju liksom vad bögar gör med småpojkar.
Skönt resonemang, då är det ganska självklart hur du som förmodat heterosexuell man behandlar dina två döttrar. Idiot. Men nog om medarbetarna (jag tycker medarbetare är ett mer passande ordval än arbetskamrat).
Jag öppnade entrédörrarna 07.59.
08.03 ville jag gå hem.
Idag har jag lärt mig att tiden inte går fortare bara för att man stirrar på klockan. Sedan kom första kunden. Och jag kände likadant inför honom idag som jag gjorde för över två år sedan. Bakar in en repris här:
Han står framför mig på jobbet.
Ser ut som en idiot.
Skryter högt om hur många prostituerade han låg med i Thailand. Att han bara lämnade hotellrummet när han skulle fixa mer sprit och kondomer. Men att han ändå lyckades vara på stranden när det hände. Hur han sprang när vågen kom. Jag funderar på hur Gud resonerade den där jävla annandagen när han valde offer. Tänker på L som inte kan le åt mig längre, men förhoppningsvis ligger på ett mjukt moln och sörplar vin. Han fortsätter tjata om vilken tur han hade den dagen. Jag vill skrika att det inte finns någon som helst jävla rättvisa i världen och sedan slå ihjäl fanskapet med en klubba. Som norrmännen gör med sälarna. Men eftersom jag inte är våldsam av mig ger jag honom ett dött leende och önskar honom rutinmässigt en fortsatt trevlig dag.
Slut på repris.
Skillnaden var dock att jag inte ens försökte mig på ett leende idag eller några falskheter om fina dagar. Ta ditt kvitto men rör inte vid mig med dina såriga och äckliga händer och försvinn sedan. Jag vill inte döda dig, bara plåga dig. Sedan kom mitt andra hatobjekt till kund, dagen började bra. Jag är säker på att hon fintade bort mig en gång och gav fan i att betala för en stock snus. Det måste ha varit hennes abnormt stora jutesäckar till bröst som förvirrade mig. Och då inte på ett positivt sätt. Hennes kropp och person äcklar mig och det är en skam för manssläktet att kärringen fått yngla av sig. Hennes make måste vara folkpartist eller efterbliven, någon defekt lider han säkerligen av i alla fall av. Hade jag varit en sådan där övernaturlig människa så hade jag nog sett en rabiessmittad aura runt den familjen.
Jag skulle nog inte kalla mig själv för otrevlig i min yrkesutövning, kort i tonen kanske, men inte direkt otrevlig. Jag kommer aldrig med verbala oförskämdheter eftersom det bara är onödigt även om kundjäveln är dum i huvudet. Ögonkontakt och ett klart och tydligt och starkt Hej, det hör till allmänt hyfs, men sedan får det fan vara bra med konverserandet. Men mentalt är det mycket ”för helvete” som pågår. Ofta med ett nej eller men innan.
– Nej för helvete, vi har nog inte ekologiskt kaffe, jag vet inte och orkar inte kolla efter heller, och vad är det för jävla nymodigheter du efterfrågar? Åk till Stockholm istället, där kan du nog få en personlig barista också som ritar små hjärtan i skummet, men här säljer vi bara enkelt bonnkaffe som ska drickas på bit, eller fat i värsta fall.
- Men för helvete, du kände att du var tvungen att betala 5000 kr med skrynkliga tjugolappar när det är 19 meter lång kö och jag är ensam i kassan? Tack, det här kommer dessutom ta mig en halvtimme extra vid sedelräknaren.
Jag kommer nog aldrig bli veckans anställd eller bli ihågkommen som det där lilla charmtrollet i kassan av kunderna. Men det gör mig inget. Ambitionsnivån på det där stället är inte speciellt hög.
Innan stängning kom chefen och sa att vi gjort ett bra jobb, han och jag. Vi? Va fan har du gjort? Jag ville fråga om det fanns några möjligheter att få ligga med hans fru som en liten lönebonus, men det lät jag bero. På vägen hem såg jag en död råtta, jag skvatt till så att jag nästan ramlade in i ett broräcke och dog. Det hade varit pinsamt, om jag ramlade och dog alltså. En trist död orsakad av en avliden råtta. Inte som att bli skjuten på öppen gata i Paris iklädd finkostym och med en skön brunett i släptåg. Det hade varit något det.
Nåväl, nu ska jag ägna kvällen åt tvättstugan och öl. Lyssna på maskulin och primitiv synth och bara må, kanske riva av ett lufttrumsolo om den andan faller på. Och sedan bli lite känslosam och lyssna på Tindersticks och romantisera kärleken och tråna, precis som ett mycket överviktigt barn gör efter en påse med smördoppade praliner och nio liter sockerdricka.
Eat my fuck så länge.
– Hur är det Wayne?
Jo tack, för fan, jag är lite ledsen och väldigt trött eftersom jag låg klarvaken mellan 02 och 05.30 och lider av en släng bakfylla och skulle behöva björna som fan och har cyklat i motvind med dåligt pumpade däck så nu rinner det svett längs ryggen och jag är torr i munnen så in i helvete och apropå helvete så verkar det vara åt den riktningen det mesta går för tillfället.
– Det är bra.
Vandra genom livet genom och ljug om ditt hälsotillstånd. Det är mitt motto det. Samt att orkar man inte diska så ska man fan inte heller äta.
Och angående diskning så fick jag en lång utläggning om att ett schema införts i lunchrummet.
– Det är så att om jag sköter diskmaskinen en vecka så sköter X den nästa vecka.
– Aha, okej, ja men det låter ju...
- Alltså, så här liksom, förra veckan hade Y ansvaret för diskmaskinen och nu i veckan som kommer så diskar jag.
– Ja, jag tror att jag förstod första gången du förklarade. Men så kul att det verkar fungera bra!
Förändringens vind blåser hårt ibland. Men på vissa fronter blåser inga förändrande vindar. Någon hade tydligen brutit upp en förpackning med rakhyvlar och sedan tagit med sig innehållet häromdagen.
- En jävla blatte såklart.
- Men är det inte så att den enda som väktarna tagit för snatteri var en Svensson med Volvo från Motala, eller har jag missat något?
- Det måste fan ha varit en jävla blatte ändå.
Och det är "blatte" hit och "blatte" dit och fan och hans skrevande moster och det förbannat tröttsamt att lyssna på, men det är tyvärr ingen idé att försöka förändra något. Det har gjorts otaliga försök men det är svårt att lära gamla idioter som tar del av omvärlden genom kvällstidningarna och inte lämnat kommungränsen på 15 år att sitta. Och har kommungränsen lämnats för en all inclusive till Turkiet så klagas det ändå för att det var så jävla många "svartingar" där. Och är det inte invandrarnas fel så är alltid de förbannade bögarna tacksamma att gnälla på. – Bögar ska fan inte få adoptera eller skaffa barn, det tycker jag inte, för det är onaturligt och man vet ju liksom vad bögar gör med småpojkar.
Skönt resonemang, då är det ganska självklart hur du som förmodat heterosexuell man behandlar dina två döttrar. Idiot. Men nog om medarbetarna (jag tycker medarbetare är ett mer passande ordval än arbetskamrat).
Jag öppnade entrédörrarna 07.59.
08.03 ville jag gå hem.
Idag har jag lärt mig att tiden inte går fortare bara för att man stirrar på klockan. Sedan kom första kunden. Och jag kände likadant inför honom idag som jag gjorde för över två år sedan. Bakar in en repris här:
Han står framför mig på jobbet.
Ser ut som en idiot.
Skryter högt om hur många prostituerade han låg med i Thailand. Att han bara lämnade hotellrummet när han skulle fixa mer sprit och kondomer. Men att han ändå lyckades vara på stranden när det hände. Hur han sprang när vågen kom. Jag funderar på hur Gud resonerade den där jävla annandagen när han valde offer. Tänker på L som inte kan le åt mig längre, men förhoppningsvis ligger på ett mjukt moln och sörplar vin. Han fortsätter tjata om vilken tur han hade den dagen. Jag vill skrika att det inte finns någon som helst jävla rättvisa i världen och sedan slå ihjäl fanskapet med en klubba. Som norrmännen gör med sälarna. Men eftersom jag inte är våldsam av mig ger jag honom ett dött leende och önskar honom rutinmässigt en fortsatt trevlig dag.
Slut på repris.
Skillnaden var dock att jag inte ens försökte mig på ett leende idag eller några falskheter om fina dagar. Ta ditt kvitto men rör inte vid mig med dina såriga och äckliga händer och försvinn sedan. Jag vill inte döda dig, bara plåga dig. Sedan kom mitt andra hatobjekt till kund, dagen började bra. Jag är säker på att hon fintade bort mig en gång och gav fan i att betala för en stock snus. Det måste ha varit hennes abnormt stora jutesäckar till bröst som förvirrade mig. Och då inte på ett positivt sätt. Hennes kropp och person äcklar mig och det är en skam för manssläktet att kärringen fått yngla av sig. Hennes make måste vara folkpartist eller efterbliven, någon defekt lider han säkerligen av i alla fall av. Hade jag varit en sådan där övernaturlig människa så hade jag nog sett en rabiessmittad aura runt den familjen.
Jag skulle nog inte kalla mig själv för otrevlig i min yrkesutövning, kort i tonen kanske, men inte direkt otrevlig. Jag kommer aldrig med verbala oförskämdheter eftersom det bara är onödigt även om kundjäveln är dum i huvudet. Ögonkontakt och ett klart och tydligt och starkt Hej, det hör till allmänt hyfs, men sedan får det fan vara bra med konverserandet. Men mentalt är det mycket ”för helvete” som pågår. Ofta med ett nej eller men innan.
– Nej för helvete, vi har nog inte ekologiskt kaffe, jag vet inte och orkar inte kolla efter heller, och vad är det för jävla nymodigheter du efterfrågar? Åk till Stockholm istället, där kan du nog få en personlig barista också som ritar små hjärtan i skummet, men här säljer vi bara enkelt bonnkaffe som ska drickas på bit, eller fat i värsta fall.
- Men för helvete, du kände att du var tvungen att betala 5000 kr med skrynkliga tjugolappar när det är 19 meter lång kö och jag är ensam i kassan? Tack, det här kommer dessutom ta mig en halvtimme extra vid sedelräknaren.
Jag kommer nog aldrig bli veckans anställd eller bli ihågkommen som det där lilla charmtrollet i kassan av kunderna. Men det gör mig inget. Ambitionsnivån på det där stället är inte speciellt hög.
Innan stängning kom chefen och sa att vi gjort ett bra jobb, han och jag. Vi? Va fan har du gjort? Jag ville fråga om det fanns några möjligheter att få ligga med hans fru som en liten lönebonus, men det lät jag bero. På vägen hem såg jag en död råtta, jag skvatt till så att jag nästan ramlade in i ett broräcke och dog. Det hade varit pinsamt, om jag ramlade och dog alltså. En trist död orsakad av en avliden råtta. Inte som att bli skjuten på öppen gata i Paris iklädd finkostym och med en skön brunett i släptåg. Det hade varit något det.
Nåväl, nu ska jag ägna kvällen åt tvättstugan och öl. Lyssna på maskulin och primitiv synth och bara må, kanske riva av ett lufttrumsolo om den andan faller på. Och sedan bli lite känslosam och lyssna på Tindersticks och romantisera kärleken och tråna, precis som ett mycket överviktigt barn gör efter en påse med smördoppade praliner och nio liter sockerdricka.
Eat my fuck så länge.
fredag, maj 08, 2009
Alone and forsaken
En falukorvsring, åtta folköl och en ask cigaretter. Det är alltid trevligt att få helghandla.
För övrigt så är jag ensamstående igen. Det tog slut med min nya tjej innan det ens hann börja. Det har blivit ett vanligt fenomen det där, med slut innan start. Och nu menar jag hon som tydligen inte har uppsatt pagefrisyr för det är ju uppenbarligen stört omöjligt och rappad på fingrarna med pekpinnen blev jag direkt för det påståendet. Men att hon hade ögonfransar kan ingen komma och mästra mig för.
Hon satt i alla fall med en man idag och drack kaffe. Aha, hennes bror är här på besök över helgen tänkte jag. Kul. De har nog inte setts på länge. Funderade ett slag på att gå fram och hälsa på nya svågern och brösta upp sig lite. Men då satte hon sig i hans knä. Mycket märkligt beteende tänkte jag, inte riktigt min tekopp men alla familjer är ju olika och visar därför familjär omsorg på olika vis. Men när de började utbyta saliv blev jag dock förbannad på riktigt. Sånt där är ju för fan olagligt! Det finns så jävla mycket sjuka människor överallt.
Så nu är jag ensam igen.
Tillbaka på minusruta tre.
Trevlig helg.
För övrigt så är jag ensamstående igen. Det tog slut med min nya tjej innan det ens hann börja. Det har blivit ett vanligt fenomen det där, med slut innan start. Och nu menar jag hon som tydligen inte har uppsatt pagefrisyr för det är ju uppenbarligen stört omöjligt och rappad på fingrarna med pekpinnen blev jag direkt för det påståendet. Men att hon hade ögonfransar kan ingen komma och mästra mig för.
Hon satt i alla fall med en man idag och drack kaffe. Aha, hennes bror är här på besök över helgen tänkte jag. Kul. De har nog inte setts på länge. Funderade ett slag på att gå fram och hälsa på nya svågern och brösta upp sig lite. Men då satte hon sig i hans knä. Mycket märkligt beteende tänkte jag, inte riktigt min tekopp men alla familjer är ju olika och visar därför familjär omsorg på olika vis. Men när de började utbyta saliv blev jag dock förbannad på riktigt. Sånt där är ju för fan olagligt! Det finns så jävla mycket sjuka människor överallt.
Så nu är jag ensam igen.
Tillbaka på minusruta tre.
Trevlig helg.
From Paris to Rome
Nu ska det snart tentas. Det gillar jag inte riktigt. Kommer nog vara mycket kortfattad, det skyller jag på dålig dagsform som måste hållas efter med Ipren. Åsså borgarna förstås, det är deras fel med. Nu skulle man vara i Frankrike och driva en pittoresk liten boutique och sälja allt förutom falska förhoppningar och skenhelighet istället. Tillsammans med en kokett fransyska då givetvis. Någon slags fasad måste upprätthållas. Hej då era jävlar!
torsdag, maj 07, 2009
Ladies' man
Jag har gjort slut med Zhaleh, den persiska rimfrosten. Hon vet inte om det än, men å andra sidan har hon nog aldrig varit medveten om förhållandet heller. Om jag möter henne ska jag dramatiskt förklara att hon är död för mig och att jag gått vidare och sedan rusa iväg (förvisso lite tjejigt beteende, men va fan). Då kommer hon nog bli förvånad och undra vad som var fel. Antingen med mig eller med förhållandet. Men säkert är att hon gått miste om något bra och det kommer hon förstå i efterhand. Men nu är det för sent eftersom jag skaffat en ny tjej. Så rent teoretiskt har jag för tillfället två flickvänner, att man skulle gå och skaffa sig ett litet harem så här när sötebrödsdagarna verkade vara över kom lite oväntat. Sedan kan man ju ifrågasätta det moraliska i att gå in i ett nytt förhållande innan det gamla är avslutat, men det skiter jag i.
Det lilla problemet är att min nya tjej inte heller vet om att vi är ett par. Och det kanske är ett ganska stort problem inser jag nu när jag tänker efter, utgångsläget är nog inte det bästa. Men det kan nog komma som en glad överraskning för henne när hon får reda på det. Åh, varför har du inte sagt något? kommer hon säga och le och kvittra med de vackra ögonfransarna och sedan blir allt bra.
Hon är ännu namnlös men går under arbetsnamnet ”Hon med väldigt vita tänder och uppsatt pagefrisyr och ögonfransar som såg obehandlade och naturliga ut men man vet ju aldrig eftersom tjejer gärna kör med tjyvtricks och verkar plugga något avancerat som kräver lite hjärnkapacitet”. Nu ska jag dunka mig själv i ryggen och säga grattis och fundera på gardiner till det framtida gemensamma bohaget för mig och ”Hon med väldigt vita tänder och uppsatt pagefrisyr och ögonfransar som såg obehandlade och naturliga ut men man vet ju aldrig eftersom tjejer gärna kör med tjyvtricks och verkar plugga något avancerat som kräver lite hjärnkapacitet”.
Hm... det borde finnas det något smidigare att kalla henne. Jag kör på Okänd så länge.
Och vid eventuell svensexa så vill jag verkligen inte ha massa strippor och paintball och skit och sedan bli släpad naken och bunden bakom en inhyrd pansarvagn på en grusväg med en vodkaflaska lite skönt galet uppkörd i röven. Jag vill inte det. Och det kan ni väl tänka på. Och respektera.
Nu ska jag bota min feber med en tomat.
Det lilla problemet är att min nya tjej inte heller vet om att vi är ett par. Och det kanske är ett ganska stort problem inser jag nu när jag tänker efter, utgångsläget är nog inte det bästa. Men det kan nog komma som en glad överraskning för henne när hon får reda på det. Åh, varför har du inte sagt något? kommer hon säga och le och kvittra med de vackra ögonfransarna och sedan blir allt bra.
Hon är ännu namnlös men går under arbetsnamnet ”Hon med väldigt vita tänder och uppsatt pagefrisyr och ögonfransar som såg obehandlade och naturliga ut men man vet ju aldrig eftersom tjejer gärna kör med tjyvtricks och verkar plugga något avancerat som kräver lite hjärnkapacitet”. Nu ska jag dunka mig själv i ryggen och säga grattis och fundera på gardiner till det framtida gemensamma bohaget för mig och ”Hon med väldigt vita tänder och uppsatt pagefrisyr och ögonfransar som såg obehandlade och naturliga ut men man vet ju aldrig eftersom tjejer gärna kör med tjyvtricks och verkar plugga något avancerat som kräver lite hjärnkapacitet”.
Hm... det borde finnas det något smidigare att kalla henne. Jag kör på Okänd så länge.
Och vid eventuell svensexa så vill jag verkligen inte ha massa strippor och paintball och skit och sedan bli släpad naken och bunden bakom en inhyrd pansarvagn på en grusväg med en vodkaflaska lite skönt galet uppkörd i röven. Jag vill inte det. Och det kan ni väl tänka på. Och respektera.
Nu ska jag bota min feber med en tomat.
onsdag, maj 06, 2009
Secret track
Mitt vänstra öra värker så in i helvete och skickar ut förlamande strålar mot ansiktet. Det vore uppskattat om någon kunde gå till en klåpare i läkarrock och kolla upp det där åt mig. Själv har jag inte tid just nu. Fast brist på tid är nog det sämsta som en människa någonsin kan skylla på. Allt handlar om vilja, inget annat. Oftast i alla fall. Men om det fortsätter så här så går jag snart till kökslådan och snittar lite så att jag ser ut som den där rödfräsen till holländare som målade och levde om.
Om två veckor vid den här tiden sitter jag vid en polsk bardisk och pratar om viktiga, och förmodligen mindre viktiga, saker med Soda. Gott sade konungen och slog svansen i bordet. Bläddrade genom en knapphändig resedagbok förut, alltså en sådan på papper och inget tjafs på internet med bikinibilder, från min första tågluff mol allena och första besöket i Polen. Det var i oktober 2003. Många konstiga formuleringar under påverkan av Zywiec går att återfinna bland bladen. Jag blev en aning sentimental på grund av läsandet, av diverse anledningar. Det var en fin tid.
Men att fjanta runt och vara sentimental får en inte att dansa cancan runt soffbordet en onsdag. Svårare än så är det inte.
Om två veckor vid den här tiden sitter jag vid en polsk bardisk och pratar om viktiga, och förmodligen mindre viktiga, saker med Soda. Gott sade konungen och slog svansen i bordet. Bläddrade genom en knapphändig resedagbok förut, alltså en sådan på papper och inget tjafs på internet med bikinibilder, från min första tågluff mol allena och första besöket i Polen. Det var i oktober 2003. Många konstiga formuleringar under påverkan av Zywiec går att återfinna bland bladen. Jag blev en aning sentimental på grund av läsandet, av diverse anledningar. Det var en fin tid.
Men att fjanta runt och vara sentimental får en inte att dansa cancan runt soffbordet en onsdag. Svårare än så är det inte.
"Warum hast du mich verlassen?"
Can your pussy do the dog?
P1 lät under morgonen meddela att mödomshinnan i fortsättningen ska heta slidkrans. Så poetiskt. Nästan som köttros.
tisdag, maj 05, 2009
Last exit for the lost
Entreprenörskap är ju alltid så jävla på tapeten. Det ska startas bagerier och konsultfirmor och båtuthyrningsverksamheter och Montessoriskolor och produktionsbyråer och internetföretag med inriktning på spel och dobbel i vartenda gathörn.
Så jag startade en sekt idag.
En domedagssekt.
Funderade länge på ett tufft, särskiljande och catchy namn. Wayne Nilssons Domedagssekt & Övrigt blev resultatet (det där med övrigt tog jag med mest för att det skulle kännas tryggt med någon sidoverksamhet). Det är jag mycket nöjd med. Först lurade jag lite om på det skulle rekryteras medlemmar till sekten. Med förmånliga erbjudanden om att säkerställa fortsatt liv efter undergången vid inträde i gemenskapen. Men jag kom fram till att om bara tre eller fyra personer ansluter sig så kan man nog lätt bli uttråkad av att bara sitta och glo på varandra och köra quiz kan man ju inte göra i evighet och skulle det finnas en kvinnlig sektmedlem så skulle hon säkert vara anskrämligt ful och gnälla över att beskrivningen av paradiset i flygbladen inte stämde överens med verkligheten och att jag knappast var den kärleksadonis jag utgett mig för att vara med den där photoshoppade bilden där utrustningen är så stor att den kan slängas över axeln lite nonchalant. Så därför är det lika bra att alla dör när undergången kommer. Det där med att bara ge vissa utvalda företräde är ju dessutom ett skamligt jävla borgartänk.
Så tanken var att apokalypsen skulle komma imorgon. Strax innan lunchtid. Dels för att om det sker redan imorgon så ligger det nära i tiden så att man kan föreställa sig det och har något att se fram emot - att börja tjata om midsommarafton 2064 eller något annat prekärt datum känns avlägset och trist - och dels för att strax innan lunchtid så är man ändå trött och håglös och den där matlådan med hopklibbade snabbmakroner och några ynka köttbullar som är industriproducerade och knappast rullade med kärlek i armhålorna på någon äppelkindad och genuin babusjka känns inte så lockande och då kan det nog bara kännas befriande med en brutal jävla tryckvåg som blåser bort allt och lite till.
Men sen blev jag lite osäker på det här med undergång och skärseld och elände så jag punktade ner några för- och nackdelar.
Fördelar med att domedagen kommer imorgon strax innan lunchtid:
- Jag slipper plugga mer inför den där meningslösa jävla tentan på fredag
- U2 har släppt sin sista skiva
- Badrummet behöver inte städas
- Jag behöver inte raka mig ikväll eftersom det ändå inte spelar någon roll
- En stor del av Sveriges befolkning behöver inte irritera sig på att någon jävla praoelev hos ComHem gnagt av internetsladden
- Kärleksskutan är ändå förlist och omringad av ett förmodat sjöodjur med själslig dräneringsförmåga som specialitet
Nackdelar med att domedagen kommer imorgon strax innan lunchtid:
- Människan som uppfann korv med bröd och räksmörgåsen kommer inte få Nobelpriset i gastronomi
- Jag har ännu inte varit intim med Lena Olin och det är väldigt osäkert om det hinns med innan lunch imorgon
- Alla människor på jorden kanske inte håller med om att det är dags för domedagen och det är ju dumt att tvinga någon till något, det vinner man inget på
- Kanske hamnar man på samma träbänk som Maud Olofsson i väntrummet till helvetet och känner sig tvingad att vara social med kärringen med tanke på att vi stryker med samtidigt
- Jag hinner inte se Kraftwerk i sommar
- Säsong tre av Mad Men har inte kommit än
- Tigern har inte hunnit bli Veckans djur
- Jag kommer aldrig få reda på om Armenien är det förlovade land jag tror det är
Om jag räknar rätt, det är dock ytterst osäkert (men matematik är ändå för sådana med synfel så fuck it), så vann nackdelarna med 8 mot 6 angående morgondagens planerade domedag. Det blir alltså ingen domedag imorgon. Förresten så har jag svårt att tro att jag är kapabel till att iscensätta mänsklighetens undergång. Men det var ändå nära, nästan som vid Kubakrisen. Det kan ni ju tänka på vid läggdags och säga till den ni tycker om – Det var nära att alla skulle dö imorgon, men tänk älskling, det blir inte så, gud vilken tur vi har.
Vi andra får säga det till oss själva och försöka vara nöjda med det. Man får ju för fan vara glad att man lever.
Och vet ni, även om det är visset i detta nu så kanske kommer blomsterrabatterna trots allt att vara prunkande även i år.
Hej då.
PS – Och nej, jag vet väl för fan inte om det är visset i rabatterna just nu, kanske så är det skott och knoppar och vårlökar och maskrosor och krafs. Jag vet inte, jag har annat att göra än att stirra bland jord och grenar och daggmask. Det var bara en metafor. Eller kanske inte, stilistik har aldrig varit min grej. Hej då igen.
Så jag startade en sekt idag.
En domedagssekt.
Funderade länge på ett tufft, särskiljande och catchy namn. Wayne Nilssons Domedagssekt & Övrigt blev resultatet (det där med övrigt tog jag med mest för att det skulle kännas tryggt med någon sidoverksamhet). Det är jag mycket nöjd med. Först lurade jag lite om på det skulle rekryteras medlemmar till sekten. Med förmånliga erbjudanden om att säkerställa fortsatt liv efter undergången vid inträde i gemenskapen. Men jag kom fram till att om bara tre eller fyra personer ansluter sig så kan man nog lätt bli uttråkad av att bara sitta och glo på varandra och köra quiz kan man ju inte göra i evighet och skulle det finnas en kvinnlig sektmedlem så skulle hon säkert vara anskrämligt ful och gnälla över att beskrivningen av paradiset i flygbladen inte stämde överens med verkligheten och att jag knappast var den kärleksadonis jag utgett mig för att vara med den där photoshoppade bilden där utrustningen är så stor att den kan slängas över axeln lite nonchalant. Så därför är det lika bra att alla dör när undergången kommer. Det där med att bara ge vissa utvalda företräde är ju dessutom ett skamligt jävla borgartänk.
Så tanken var att apokalypsen skulle komma imorgon. Strax innan lunchtid. Dels för att om det sker redan imorgon så ligger det nära i tiden så att man kan föreställa sig det och har något att se fram emot - att börja tjata om midsommarafton 2064 eller något annat prekärt datum känns avlägset och trist - och dels för att strax innan lunchtid så är man ändå trött och håglös och den där matlådan med hopklibbade snabbmakroner och några ynka köttbullar som är industriproducerade och knappast rullade med kärlek i armhålorna på någon äppelkindad och genuin babusjka känns inte så lockande och då kan det nog bara kännas befriande med en brutal jävla tryckvåg som blåser bort allt och lite till.
Men sen blev jag lite osäker på det här med undergång och skärseld och elände så jag punktade ner några för- och nackdelar.
Fördelar med att domedagen kommer imorgon strax innan lunchtid:
- Jag slipper plugga mer inför den där meningslösa jävla tentan på fredag
- U2 har släppt sin sista skiva
- Badrummet behöver inte städas
- Jag behöver inte raka mig ikväll eftersom det ändå inte spelar någon roll
- En stor del av Sveriges befolkning behöver inte irritera sig på att någon jävla praoelev hos ComHem gnagt av internetsladden
- Kärleksskutan är ändå förlist och omringad av ett förmodat sjöodjur med själslig dräneringsförmåga som specialitet
Nackdelar med att domedagen kommer imorgon strax innan lunchtid:
- Människan som uppfann korv med bröd och räksmörgåsen kommer inte få Nobelpriset i gastronomi
- Jag har ännu inte varit intim med Lena Olin och det är väldigt osäkert om det hinns med innan lunch imorgon
- Alla människor på jorden kanske inte håller med om att det är dags för domedagen och det är ju dumt att tvinga någon till något, det vinner man inget på
- Kanske hamnar man på samma träbänk som Maud Olofsson i väntrummet till helvetet och känner sig tvingad att vara social med kärringen med tanke på att vi stryker med samtidigt
- Jag hinner inte se Kraftwerk i sommar
- Säsong tre av Mad Men har inte kommit än
- Tigern har inte hunnit bli Veckans djur
- Jag kommer aldrig få reda på om Armenien är det förlovade land jag tror det är
Om jag räknar rätt, det är dock ytterst osäkert (men matematik är ändå för sådana med synfel så fuck it), så vann nackdelarna med 8 mot 6 angående morgondagens planerade domedag. Det blir alltså ingen domedag imorgon. Förresten så har jag svårt att tro att jag är kapabel till att iscensätta mänsklighetens undergång. Men det var ändå nära, nästan som vid Kubakrisen. Det kan ni ju tänka på vid läggdags och säga till den ni tycker om – Det var nära att alla skulle dö imorgon, men tänk älskling, det blir inte så, gud vilken tur vi har.
Vi andra får säga det till oss själva och försöka vara nöjda med det. Man får ju för fan vara glad att man lever.
Och vet ni, även om det är visset i detta nu så kanske kommer blomsterrabatterna trots allt att vara prunkande även i år.
Hej då.
PS – Och nej, jag vet väl för fan inte om det är visset i rabatterna just nu, kanske så är det skott och knoppar och vårlökar och maskrosor och krafs. Jag vet inte, jag har annat att göra än att stirra bland jord och grenar och daggmask. Det var bara en metafor. Eller kanske inte, stilistik har aldrig varit min grej. Hej då igen.
måndag, maj 04, 2009
We're gonna have a real good time together
Vi levererades till världen samtidigt av storken den där majdagen för många år sedan. Eller ja, inte exakt samtidigt får man väl hoppas på. Men samma dag i alla fall. Sedan dess har vi hängt ihop, jag och Åke. Nallebjörnen. Vart namnet härstammar från vet jag inte, men det är fan så mycket bättre att döpa en nalle till Åke än Fredriksson. Det vet jag. Fredriksson, å fy fan så mesigt.
Mein gott, mein gott.
Åke hade förmodligen störst inverkan de första levnadsåren. Sedan fick han bo i en kartong i källaren under några år. Lite Fritzl-varning på det där, det är jag medveten om och har bett om ursäkt. Och vänskapen har spirat sedan dess. Vi delar säng och har det bra. Han ligger på sin sida och jag på min och det försiggår inga konstigheter mellan människa och nallebjörn och sedan sägs det god natt och lampan släcks och sedan vaknas det och jag bäddar och han får ligga kvar och dra sig hela dagen. En slö jävel är vad det är, ligger i ide mest året om.
Imorse hamnade vi dock i konflikt. Jag trodde att vi hade en tyst överenskommelse. Att eftersläckningsarbetet pågår och att vi tillsammans hjälps åt att radera synliga och osynliga spår, att vi med hjälp av mentala klusterbomber eliminerar de överflödiga funderingarna som bor i samma område där det rent teoretiskt borde finnas en hjärna. Men det telepatiska kontraktet hade björnfan tydligen inte varit intresserad av att skriva under eftersom han låg och virade in sig i hennes hår i gryningen. Vad hände med lojaliteten? Jag kallade Åke för fula saker som Judas och jävla nalleluder och hotade att flå honom levande och tillverka en liten förnedrande mössa av den slitna pälsen eller slänga honom i en UFF-container så att han blev skickad till en mörk kolgruva i Baltikum. Sedan var jag tvungen att åka till vuxendagiset och försöka lära mig tråkiga saker och frysa och vara öm och skör och trött.
När jag kom hem för en timme sedan låg han kvar på samma plats. Slö som vanligt tänkte jag först, men sedan såg jag att han var ledsen. Och jag förstod att han inte velat jävlas eller hugga mig i ryggen med en smutsig kniv, nej, han hade bara desperat gripit efter det sista hårstrået eftersom han tyckte att det saknades något i sängen. Så jag bad om ursäkt för allt det elaka jag sagt under morgonen och sedan gav jag honom en lektion i livskunskap och försökte så pedagogiskt jag kunde förklara att det inte alltid blir som man tänkt sig, eller väldigt sällan till och med, och att då får man försöka bita ihop och komma igen men att jag också tyckte att det fattades något under täcket men eftersom att hans mamma är en stork så kommer vi aldrig kunna bilda en konservativ kärnfamilj som åker till Legoland på semester utan att vi får rikta in oss på en modern konstellation med en plastmamma men att det tyvärr inte skulle bli just den här tjejen som skulle inta den rollen och vi enades om att det var tråkigt men va fan liksom...
Nu ska vi äta korv med bröd och dricka mjölk och titta på ishockey.
Såja, allt blir bra, allt blir bra...
Mein gott, mein gott.
Åke hade förmodligen störst inverkan de första levnadsåren. Sedan fick han bo i en kartong i källaren under några år. Lite Fritzl-varning på det där, det är jag medveten om och har bett om ursäkt. Och vänskapen har spirat sedan dess. Vi delar säng och har det bra. Han ligger på sin sida och jag på min och det försiggår inga konstigheter mellan människa och nallebjörn och sedan sägs det god natt och lampan släcks och sedan vaknas det och jag bäddar och han får ligga kvar och dra sig hela dagen. En slö jävel är vad det är, ligger i ide mest året om.
Imorse hamnade vi dock i konflikt. Jag trodde att vi hade en tyst överenskommelse. Att eftersläckningsarbetet pågår och att vi tillsammans hjälps åt att radera synliga och osynliga spår, att vi med hjälp av mentala klusterbomber eliminerar de överflödiga funderingarna som bor i samma område där det rent teoretiskt borde finnas en hjärna. Men det telepatiska kontraktet hade björnfan tydligen inte varit intresserad av att skriva under eftersom han låg och virade in sig i hennes hår i gryningen. Vad hände med lojaliteten? Jag kallade Åke för fula saker som Judas och jävla nalleluder och hotade att flå honom levande och tillverka en liten förnedrande mössa av den slitna pälsen eller slänga honom i en UFF-container så att han blev skickad till en mörk kolgruva i Baltikum. Sedan var jag tvungen att åka till vuxendagiset och försöka lära mig tråkiga saker och frysa och vara öm och skör och trött.
När jag kom hem för en timme sedan låg han kvar på samma plats. Slö som vanligt tänkte jag först, men sedan såg jag att han var ledsen. Och jag förstod att han inte velat jävlas eller hugga mig i ryggen med en smutsig kniv, nej, han hade bara desperat gripit efter det sista hårstrået eftersom han tyckte att det saknades något i sängen. Så jag bad om ursäkt för allt det elaka jag sagt under morgonen och sedan gav jag honom en lektion i livskunskap och försökte så pedagogiskt jag kunde förklara att det inte alltid blir som man tänkt sig, eller väldigt sällan till och med, och att då får man försöka bita ihop och komma igen men att jag också tyckte att det fattades något under täcket men eftersom att hans mamma är en stork så kommer vi aldrig kunna bilda en konservativ kärnfamilj som åker till Legoland på semester utan att vi får rikta in oss på en modern konstellation med en plastmamma men att det tyvärr inte skulle bli just den här tjejen som skulle inta den rollen och vi enades om att det var tråkigt men va fan liksom...
Nu ska vi äta korv med bröd och dricka mjölk och titta på ishockey.
Såja, allt blir bra, allt blir bra...Sing me to sleep
Det har varit en lång natts färd mot dag och jag är så trött att jag vill spy. Ingen frukost finns det heller. Det tycker jag är dåligt. Lite tbc-hosta och stel kropp på det också. Denna morgonstund har avsmak i mund. Ja jävlar, det blir nog en bra dag det här.
söndag, maj 03, 2009
What becomes of the broken hearted?
Veckans djur utgår.
Allt kanske utgår. Allt går ut men inget går in. Det är märkligt hur det kan vara ibland.
Eat my fuck.
Allt kanske utgår. Allt går ut men inget går in. Det är märkligt hur det kan vara ibland.
Eat my fuck.
fredag, maj 01, 2009
Romeo's distress
Det såg ut att vara ett lyckligt par, de där som stod framför mig i kön på butiken som tillhandahåller gammal köttfärs och specialtjänster på lagret. Lite så där skönt fredagsavslappnade till klädseln efter en arbetsam vecka och igår hängde de väl antagligen framför någon brasa och kysstes medans igelkottar väcktes till liv av slickande lågor och gick en säker död till mötes. Men det tänkte de nog inte på i all lust och nu skulle det göras tacos. Men älskling, inte köper vi väl guacamolemix inte, nej vi gör den från grunden, tillsammans med kärlek och avokado som fundament. Aldrig något gräl och gråts det så är det glädjetårar på grund av ödmjukhet inför passionen och alltid med något meningsfullt eller underhållande eller djupt att prata om och med fräscha tandrader och med rakryggad och stolt hållning skulle de inviga helgen och dela på en flaska vin och kanske titta på något mysigt på tv och planera semesterresan till Kroatien med Annica och Jörgen och bygga luftslott som realiseras på riktigt och aldrig jämnas med marken som för en annan och sedan kanske det ska älskas och då handlar det aldrig om någon uppoffring från någons håll utan allt är ömsesidigt och kärlekssafterna som utsöndras luktar aldrig som västkusten utan endast kamomill och annan sommarblomster och kommer ja det gör man ju förstås samtidigt och sedan ställs nog väckarklockan för den gemensamma joggingrundan i vårsolen. Ha en trevlig helg, tänkte jag och betalade för mina fyra folköl och en sorglig paprika och gick sedan utan någon som helst brådska hemåt. Det är ju sällan, förutom vid kissnödighet, som man skyndar till en tyst och kärlekslös lägenhet. Living the dream.
Shout at the devil
Idag har jag gått runt i lägenheten och demonstrerat. Ostrukturerat och improviserat har jag skanderat mina slagord utan någon som helst verklighetsförankring. Det är viktigt att göra sin röst hörd.
Sedan spenderade jag några timmar på en filt i solen med en borgarsympatisör. Jag tyckte att hon kunde visa brösten. Det är ju ändå fredag liksom. Men det resonemanget tyckte hon inte lät bra. Fittan då? Nej, inte det heller. Typiskt egoistiskt borgartänk där profit är det enda som räknas och lite jävla omtanke saknas.
Nu ska jag röka utav bara helvete. Det får man göra när man demonstrerat och levt om.
Upp till kamp!
Sedan spenderade jag några timmar på en filt i solen med en borgarsympatisör. Jag tyckte att hon kunde visa brösten. Det är ju ändå fredag liksom. Men det resonemanget tyckte hon inte lät bra. Fittan då? Nej, inte det heller. Typiskt egoistiskt borgartänk där profit är det enda som räknas och lite jävla omtanke saknas.
Nu ska jag röka utav bara helvete. Det får man göra när man demonstrerat och levt om.
Upp till kamp!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
