Save me

Sitter i mitt torn och blickar ut över takknockar, trädkronor och vatten. Ser även något som torde vara en alkoholiserad man i parken. Jag gör väl mest ingenting som vanligt förutom att vänta på en att riddare ska komma och rädda mig från denna tristess. Rädda mig från det pittoreska mörkret. Den stolta riddaren på sin ståtliga vita springare måste komma snart. Fast den vita springaren får gärna vara svart istället, känns mindre bögigt då. Riddaren skulle se mig genom fönstret sitta med sorgsen blick och börja klättra uppför fasaden för att rädda mig. Men för min del så får han gärna ta hissen, behöver inte spela macho bara för sakens skull. Sak samma hur han tar sig upp egentligen. Bara han räddar mig. Han skulle lyfta upp mig i sin famn och jag skulle fråga om han tyckte att jag var tjock. Nej, skulle svara lugnt och kyssa min panna. Sedan skulle vi i skymningen rida mot horisonten och allt skulle bli bra. Åhh.

Men den fan kommer väl inte antar jag. Men det skulle behövas en riktig karl i hushållet känner jag. Någon som skulle kunna ta död på spindlarna som vaknat till liv. Jag räds spindlar. Inte räds i den mening att jag tror att de kan ta död på mig, men det är ena obehagliga jävlar det där. Lömska och oberäkneliga. Ungefär som kvinnor. De låter sig betäckas för att sedan äta upp en. Uhuh.

Spindlarna som jag skådat finns i sovrummet och i badrummet. Jag kan alltså inte sova eller skita eller tvätta mig. De har tagit över mitt liv. Hade jag varit full hade jag lätt kunnat gå in och ge de jävlarna en riktig omgång. Men nu är jag nykter och oskuldsfull som en kattunge så det är uteslutet. När jag var barn, sisådär 23 år, berättade någon för mig att spindlar gärna och ofta kryper in i stjärten och bygger bo där. Spindelbarnen vandrar sedan genom tarmsystemet för att tillslut komma ut genom öronen. Låter en smula osannolikt , men det sa jag om Carolina Klüft som fotomodell också.

Fan, att man i Sverige år 2007 inte ska kunna skita utan att vara rädd gör mig irriterad. Det måste vara borgarnas fel.