Down in the park

För att verka intellektuell hade jag Dostojevskijs ”Brott och straff” under armen när jag slog mig ned på bänken i den där parken idag. Men Raskolnikov lyckades inte fånga mitt intresse. Att slå ihjäl en gammal kärring för några ynka kopek är inte min grej. En ekorre skuttade förbi bänken där jag satt och jag försökte inleda en konversation. Men eftersom jag inte hade något ätbart att erbjuda så skuttade den vidare.

Jag börjar bli van det där, att levande ting bara passerar, för att jag aldrig har något att erbjuda som människa.

Började lite lojt titta mig omkring i parken och hittade med blicken ett par på en filt ett tjugotal meter bort. De såg kära och lätt erotiska ut. Intressant! Började hoppas på att de skulle fumla av varandra kläderna, hennes kläder i alla fall.
Tog upp Dostojevskij igen för att inte framstå som pervers, men höll hela tiden ett mycket skarpt och vakande öga mot filten. Det gick en halvtimme. Sedan två. Efter tre timmar låg de fortfarande bara och gullade. Det började blåsa och mitt tålamod hade tagit slut så jag skrek
”Ta för fan och pulla upp henne i brygga så det blir lite action”

Killen reste sig upp och började gå mot mig. En riktig jävla skogshuggare med tatueringar på halsen. Fan, det hade jag inte räknat med.
”Stick härifrån ditt lilla äckel innan jag bryter av dig på mitten och skiter dig i bröstkorgen” ropade han.
Då blev jag rädd och det knöt sig i magen. Jag kastade Dostojevskij mot snubben och sprang sedan. När jag märkte att han inte sprang efter så skrek jag på tryggt avstånd ”Käften på dig bögjävel”.

Såhär i efterhand kan det väl tyckas att det var jag som gjorde fel. Och att kalla någon för bögjävel är ju väldigt fantasilöst och omoget. Men va fan, jag blir så trött på all denna egoism som genomsyrar samhället.
Kan vi inte bara värna om varandra?
Kan inte alla bara släppa till?
Det behöver inte ta så lång tid.
Jaja, nu ska jag hetsäta popcorn och dricka läsk.