Death goes to the disco

Jag vägrar blogga idag. Det är teknikens fel, den är mig övermäktig. Allt som har med sladdar och chips och nåt skit som heter typ proxy gör mig extremt misslynt. Proxy, det är ju för fan inte ens ett riktigt ord. Vilket jävla, jävla hittepå allt sånt där är.

Dessutom har jag fortfarande känningar i ätmunnen efter tandborstens illdåd. Jag tycker att det har börjat sticka i fingrarna. Vill minnas att jag läst att fingerstickningar är ett symptom på rabies. Utan att vara hypokondrisk av mig så är det väl ändå själva fan det också.

Att stryka med i rabies en maudag i januari är inte riktigt lika stiligt som att få en kula i bröstet på öppen gata i Paris iklädd mörk och tjusig kostym när man kliver ur en limousine i sällskap av en vacker dam.

Lustans Lakejer sjöng aldrig om rabies.

Därför blir det ingen blogg.

Istället tar vi och lyssnar på en låt. En låt som får oss att tänka på annat. En låt som får oss att tänka på hur man stod på ett mellanstadiedisco och vägde 13 kg med jeansen uppdragna till bröstkorgen för att visa de där fräsiga mockakilarna. Samtidigt sög man på en butelj med sockerdricka och grävde med handen i en liten påse med dillchips och kanske hoppades på att de välutvecklade kvinnorna i sexan skulle notera den omsorgsfullt geléstylade stubbfrisyren.

Sen hade väl någon hört en crosscykel sladda utanför skolmatsalen och ryktet eskalerade till att det var ett helt jävla våldsamt moppegäng från högstadiet utanför. Som rökte cigaretter. När discot var slut vid halv nio stod hela klass 4B och trängdes i tamburen och spejade med gråten i halsen och vägrade gå ut eftersom det påstådda moppegänget möjligtvis kunde ha gömt sig bakom flaggstången.

Det var det närmsta vi svenska villaområdesmedelklassbarn kom ett krigstrauma. I Jugoslavien föll samtidigt bomberna. Det tänker vi på nu. God natt.

Open up and bleed

Igår var jag på skivmässa. Eftersom den var på Södermalm var det utöver det vanliga skivmässoklientelet med ensamma män med dålig hållning som sprider en odör av sorg och svett och sprit och möjligtvis sädrester även unga fräscha människor med tatueringar och fräcka frisyrer.

Jag tror att sådana kallas hipsters. Alltså inte underkläder, men det har med klädstil att göra och så tror jag. Jag är ingen hipster, för jag har aldrig varit i New York, minst tre vistelser där är nog grundläggande för en sån där hipster.

Skivutbudet var inte så jämrans mycket att hänga i julgranen. Men nu vet jag att nästan alla som läser det här har svårt att sitta still och klappar händerna av förväntan och skriker Va köpte han då? Va köpte han då? Va köpte han då? Va köpte han då?

Okej, jag köpte:

Grave – As rapture comes

Grave – Anatomia Corporus Humani

Slayer – Show no mercy

Nile – Those whom the gods detest

På vinyl dårå. CD är ett förlegat format, LP är framtiden.

Ni vet prästens lilla kråka, hon som skulle ut och åka, men som slant så fasligt hela tiden och det blev dike och skit av allting. Prästen blev väl säkert arg efter det kan tänkas, fick smutsa ner prästkragen där i diket.

Egentligen är det lite orättvist att prästen har en kråka. Prästen har redan så mycket med Gud och Jesus och kollekten och så. Samtidigt finns det vissa som inte har något alls, det är dumt och den där kråkan borde bli kompis med någon som är ensam. Dessutom, om det är en katolsk präst, så har ju den en hel rös med korgossar att värma sig hos när det är kallt om natten.

Nu tycker jag att ni två och två ägnar några minuter åt diskutera katolska pedofilskämt.

Men just ja, angående kråkan som slant, eller slank som man kanske gnolar. Inatt slant jag med tandborsten nåt så överjävligt att blodvite uppstod i ätmunnen. Höll på att börja grina då jag insåg att det inte fanns några första hjälpen-tamponger att stoppa blödningen med. Ont gjorde det också.

Det är andra gången det sker, och måste jag snusa på fel sida. Det är borgarnas fel.

Jag ser nu på min tandborste med lika stor kärlek som en hundvalp gör på det där elstängslet som kysst den riktigt jävla ordentligt.

Nu måste jag göra saker. Hej då.

Blues for Bulgaria

Jag har skrivit ett sånt där meddelande på Facebook. Facebook är så himla bra för där kan man hålla kontakt med gamla vänner och så.

Det är så bra för man kan hålla kontakt med, eller koll på, folk från mellanstadiet som man knappast brydde sig om då och ännu mindre bryr sig om idag. Himla bra är det. På Facebook blir alla som en enda stor familj. Jättebra.

Nåväl, det här mailet är inte till för allmänheten, därför mörkar vi allt:

”Hej Sofia och Sofia, era bulgariska huvudstäder

Nu är det så här att jag skriver detta elektroniska brev i förtroende. Jag vill inte att ni printar ut det och har högläsning eller ramar in det för allmän visning.

Det finns ett problem i min tillvaro som tynger min vardag. Och nej, det stavas inte inkontinens. Däremot stavas det jag-vet-för-fan-inte-vad-som-är-skillnaden-mellan-var-och-vart!

Så är det.

Jag kan inte minnas att jag fick lära mig det under skolgången (förmodligen fick jag det men det är alltid behagligt att förneka allt i efterhandskonstruktionen). Visserligen vet jag inte riktigt vad som är skillnaden mellan substantiv och adjektiv heller, nåt av dem beskriver saker, det vet jag. Och pluskvamperfekt och sån där skit, ja det är alldeles för avlägset för att ens bry sig om att fundera på.

Ett verb vet jag dock vad det är, ett verb sätter man att framför. Till exempel – att hoppa.

Men det här med var och vart. Ovetskapen tvingar mig till en massa omformuleringar för att inte verka eftersatt rent mentalt. Jag måste exempelvis säga – Ursäkta, hur hittar jag till toaletten? Istället för att bara börja bräka om var/vart muggen ligger.

Nedan följer några uppgifter som ni får lösa och därefter pedagogiskt förklara vad som är rätt och fel och varför.

- Var/vart är din lillebror?

- Han ligger på altanen och sover, kråkorna börjar snart äta på honom.

- Louvren, var/vart ligger det?

- Det ligger i Paris. Paris bor i Frankrike. Frankrike är ett land.

- Var/vart flyger häxfanskapen på påskafton?

- De flyger med sina fina kvastar till Blåkulla. På kvastarna sitter det en liten svart katt och en gullig kittel. På häxorna sitter det ett huckle och en vårta.

Nu kan jag tänka mig att Sofia som hamnar före den andra i alfabetet, med tanke på efternamn, suckar mitt i sitt multitaskande med att se The Wire eller nån vampyrserie samtidigt som hon läser Syliva Plath och väser – Men googla skiten ditt jävla mongo.

Den andra Sofia fyller nog i de elaka orden när hon sitter med en mustig kopp te och kastar citat från Oscar Wilde omkring sig samtidigt som det skrivs en kritisk essä om hur Dostojevskij EGENTLIGEN borde uppfattas.

Eller så är det tvärtom.

Men det bryr jag mig inte om. Jag vill bara ha hjälp.

Nåväl, tack på förhand.”

Nu sover vi och njuter av att det alldeles strax är lördag, men att det snart är spöktimmen, ja det föraktar vi förstås. Gonatt.

Girls, girls, girls

Okej, alla tjejer och moderna killar. Nu tycker jag att vi gör så här att vi sjunger Kumbaya. Kumbaya my lord sjunger vi och tar i från tårna.

Nej, det gör vi inte.

Men istället tar vi och bestämmer oss för att antingen har vi nagellack eller så har vi det inte. Och med det menar vi naturligtvis att om vi ska ha nagellack på de där förhårdnaderna ute på fingertopparna så har vi det fullt ut, det vill säga att vi sköter det snyggt och täcker hela nageln.

Eller så har vi inte nagellack alls och låter bakterieskoporna vara någorlunda transparenta.

För just det, om vi har nagellack men att det ser ut som om vi varit ute och jobbat med bara händerna i en rysk grusgrop i 72 timmar, ja då kommer folk i kollektivtrafiken sitta och störa sig på oss.

Så det där med flagnande naglar tycker jag att vi besparar oss. Det ser ju så tråkigt ut, jomen det gör det ju.

Alltså - om vi har varit i den där grusgropen utanför Murmansk och rotat runt med radium och rost bland all småsten och skit så tar vi helt enkelt och använder lite nagellacksborttagningsmedel efteråt. Och en stadig rotborste kanske. Det kostar så lite, men gör så mycket.

Och när vi ändå är igång, vi skippar det där med läppstift i ljusröda nyanser också. Vi har ju faktiskt lite mer klass än de där barlärkorna med stövlar som slutar där kjolen börjar vid ljumskarna.

Håhå jaja, tillsammans kan vi, håhå jaja. Vi kan börja kommunicera på andra sätt nu.

The economy is suffering, let it die

Det pratas ekonomi på föreläsningarna och jag undrar varje gång vad jag egentligen gör där. Ekonomiska termer och TV4 är ett resultat av Guds vrede sedan det där fruntimret fick oss utkastade ur Lustgården. Hej då härliga tillvaro.

Jävla Eva, jag är mycket långsint i det där fallet.

På hemvägen kom jag fram till att ekonomi borde förbjudas. Eller i alla fall alla valutor. Att gå tillbaka till jägar- och samlarsamhället vore något. Fast det där med att jaga kan vi skippa. Det verkar jobbigt att kuta omkring i skogen och få barr i stövlarna och allt det där.

Och så själva dödandet då, det känns inte som någon hit. Det ska skjutas och flås och styckas och det är nog kladdigt och luktar konstigt och sen ska man släpa hem den där grävlingen i en kasse från Ica som handtagen går sönder på.

Men att samla saker, det lägger jag min röst på. Nötter och bär kan man samla på och sen byta med varandra, nötter och bär mot tjänster och varor.

Hasselnötter skulle nog vara det vanligaste att samla på tror jag. Frid och fröjd i en värld utan ondska och orättvisor. Så skulle det vara.

Fast då är det säkert någon jävel från bourgeoisien som lyckas roffa åt sig, säg 100 valnötter, från någon stackare, en proletär såklart, och bestämmer att en valnöt är värd 10 000 hasselnötter.

Jaha. Men va fan!

Och så bestämmer bourgeoisien att hjortron är värda mer än alla andra bär oavsett antal och så. Då får vi genast en ojämn maktbalans mellan Norrland och resten av Sverige.

Och sen vill nån jävla globetrotter börja byta hasselnötter mot jordnötter som bara finns i utlandet och då är vi igång med nationsöverskridande nöttransaktioner och då blir det ett jävla virrvarr. Helter skelter blir det.

Sen vill italienarna börja skapa speciella bärutbyten så att de kan göra sina förbannade Frutti Di Bosco-tårtor som vi sedan måste skicka en hel busslast med nötter för att få smaka av.

Och efter det är vi igång med nöt- och bärinstitutioner som bara gynnar de starka aktörerna.

Sen kommer italienarna på att det finns massa nötter i landet Afrika att lägga beslag på, men de byter inte nötter för italienarna bara tar så Afrika blir utan.

Jag glömde visst lägga till Italien över listan med resultatet över Guds vrede.

Fan också. Nötter och bär och en vacker värld håller inte. Det här inget jag kan bygga en hemtenta runt. Argumentationen är inte bra.

På föreläsningarna brukar farbrorn som lär oss saker säga – det här borde ni förstå nu när jag förklarat så länge. Då nickar alla och hummar nåt positivt. - Annars säger ni till, säger han sen.

Men då har jag redan nickat ivrigt och hummat bekräftande men ännu inte förstått hur mycket 100 procent är.

Det är bättre att fortsätta vara dum, än att framstå som dum. Så jävla smart.

Like a friend

Det kom in två svar i skivomslagstävlingen. Båda svarade DAF. Det första svaret började bra, men sen började det skrytas. Det andra svaret var bättre, men nu var det skivan det frågades efter och den var Alles ist gut.

Men nog om skivomslag och annat skit, låt oss tala om det som verkligen betyder något, nämligen att det varit maudag (efter Maud Olofsson) idag, veckans sämsta jävla dag.

Det börjar med att man vaknar upp efter en lång natts färd mot dag, där man vridit sig och tittat på konturerna i ett grått rum. Och så lyckas man sova i tio minuter, och under den tiden har man sölat ner kudden med sensuella floder av nattsaliv.

Vaken i en halvtimme igen, sova tio, hålla på att få våtskador på kinden. Repeat cycle. Klockan ringer vid 05.30.

Och så ligger man och snoozar och torrjuckar lite drömskt mot täcket ett tag. Funderar på att sjukskriva sig från livet, men går upp ändå på grund av att det lutherska arvet gnager i bakhuvudet.

Duscha, vrida på för mycket varmvatten, bli skållad som en söt liten gödgris på väg till slakten. Äta frukost, titta på bilder i morgontidningen. Fundera på att dra en tristessrunk men efter moget övervägande ge fan i det.

Åka kollektivt till jobbet med en känsla av oro i magen, med KSMB-syndromet i form av att vara trött på att leva och vara rädd för att dö. En maudag som alla andra.

Komma till akademiska Samhall och le lite stelt. Dricka kaffe igen, bara därför att man fan gör så. Sitta och glo på en datamaskinsapparat. Försöka vara lite kreativ. Ge upp och ägna sig åt statiskt rutinarbete istället.

Titta ut genom fönstret och hoppas på att något oväntat ska hända. Som att våningsplanet stormas av ninjor kanske, trots att man egentligen inte är speciellt imponerad över sånt där judofolk. Men bara få komma bort från vardagen lite.

OCH DET ÄR DET DÅ DET HÄNDER!

Man får sms från Telia.

Det fick i alla fall jag idag. Telia skrev att jag får gå på Melodifestivalens fredagsgenrep för halva priset!

Det är ju helt fantastiskt bra och jag blev himla glad. Jag fick en kod och allt, det gör att jag känner mig utvald. Det gör att jag känner mig som en del av något stort. Som en del av Melodifestivalen, världens bästa underhållning och intressantaste tävling.

Telia ligger överst på min bästa kompis-lista nu. Telia och jag, våren 2011. Telia är bäst!

Nu ska jag fixa en fräsch greksallad. Kram

Answer in one of the bottles

Eftersom det är söndag är ambitionsnivån låg. Så ska det vara. Roligt kan vi ha andra dagar.

Anna Nio har en tävling med filmcitat. Eftersom Anna verkar vara en klok människa så är tävlingen skitsvår och väldigt exkluderande och elitistisk.

Därför har vi andra en egen tävling här istället där alla är bra och där alla får vara med.

Nu vet jag egentligen inte riktigt vad vi ska tävla om, inget sånt där om vem som har längst kuk eller nåt, det är faktiskt 2011 nu och det är dags att mogna.

Jo, nu vet jag. Vi gissar vad det är för skivomslag nedan.

Nu känner jag mig lite som Thomas tyska mamma i En komikers uppväxt som försöker hitta på aktiviteter åt alla som inte får vara med i Annas tävling, men någon måste ju ta lite jävla ansvar för trivseln på internet.

Das leben ist langweilig. Es macht keinen spass. Das leben ist flach.

Fuck yeah, fuck no

Jaha. På jobbet har jag sånt där telefonset.

Help the aged

Häromdagen hjälpte jag en äldre dam med rollator runt en krök, en sväng alltså och inte två flaskor Marinella, och sedan uppför en liten backe.

En halvtimma senare log jag fryntligt åt en äldre herre och utbytte några ord om underlaget.

Idag satt jag så bekvämt man kan göra i kollektivtrafiken och läste en bok för att verka intlektäll, världsvan och spänstig i sinnet och så där. En äldre dam med en pinne, eller kanske käpp, klev på. Då lät jag henne ta min plats och ställde mig bland den Metro-läsande pöbeln.
- Det var mycket snällt av er, sa damen. Det kändes väldigt stort att hon erade mig.

Nu är det säkert många som läser med en tår i ögat och tänker – Ååh, vilken fin kille. Och så vill ni att jag ska få priser och att PRO ska skicka ut ett diplom och/eller ett pressmeddelande om att det finns hopp om mänskligheten.

Vi ska dock se sobert på det hela och inse att handlingarna drevs av egoism, och för att Gud ser allt man gör.

Eftersom jag var den ende i närheten hade det blivit jag som fått rycka in om tanten med rollatorn ramlat. Läkekonst är inget jag behärskar och att börja bryta rätt en lårbenshals eller kasta till henne några Alvedon hade inte varit rätt. Jag hjälpte henne alltså för att underlätta för mig själv.

Det var den äldre herren som tilltalade mig först om underlaget. Hade jag inte svarat hade jag framstått som dum i huvudet.

Hade jag inte rest på mig idag och lämnat plats hade det för det första känts genant. Hade hon dessutom ramlat hade jag säkerligen blivit indragen i nåt intermezzo och tåget hade kanske fått stanna för att invänta en ambulans och då hade jag blivit ännu hungrigare.

Jaha. Nu vet ni det.

Det är dags att sova. Med händerna på täcket och Tulo mellan knäna. Gonatt.

Dark wings over Finland

Åh fy fan så jag sprang. Snabbast i hela världen. Med ett lätt, rent och purt löpsteg närmade jag mig målet. Precis som Ben Johnson vid OS i Seoul 1988, lika äkta var jag. Och jag hann.

Men segerns sötma ger oftast en fadd eftersmak. Det är ett helvete det där när man hunnit till tåget genom ett snabbstegande utav bara fan. Man måste verka oberörd när man satt sig. Man måste svälja varenda andetag.

Även om hela tåget sett en komma kutandes som ett skadeskjutet rådjur är det bara att förneka allting genom att försöka andas normalt och inte vara varm i hela kroppen efter de där 15 meterna.

Nåväl.

Dagen kan sammanfattas genom att det är en sådan dag då man bara vill sitta på en stubbe på en finsk myr resten av livet. Gnola på en dyster tango, dricka Koskenkorva och dra kniv mot förbipasserande mygg.

Det är fan bättre än inget det. Hej då.

Meat is murder

Dagens middagstips: bearnaisesås och fläskfilé och lite skivad lök och tomat med exempelvis salt och peppar och basilika och olivolja på. För en (1) person.

Du känner att du vill laga mat som folk gjorde förr, från grunden och utan onödiga tillsatser. Precis som grekerna, romarna, berberna och hunnerna. Men du orkar/kan/vågar inte slakta en gris och sedan leta upp stället där fläskfilén sitter. Därför har du redan ett halvt kilo död gris i frysen som du tinar på valfritt och smart sätt.

Kanske är det inte riktigt att laga från grunden tänker du, men resonerar samtidigt som så att om de där grekerna eller romarna kunde uppfinna avloppssystem och massa filosofiskt skit som skulle plåga studenter en miljon år framöver så hade de säkert lite fläskfilé från Konsum i frysen också.

Du börjar med att skära bort fettet från filén. Det tar en kvart ungefär innan du hittar ordet du söker, och det är putsa. Du putsar den döda lilla grisen och får dåligt samvete och tänker på låten Meat is murder med The Smiths. Samtidigt dog han den där Jesus för våra synders skull, så va fan liksom tänker du och rycker tonårsnonchalant på axlarna. Du don't give a fuck liksom.

Nu är det dags för såsen. Du ska även göra den från grunden. Inget skabbigt skit som bott i en påse. Men eftersom du är en jävla rookie på att göra såser får du börja med att använda internet för ett recept. Du hittar en sida utan en logotyp från TV4, det glädjer dig ty den kanalen gör dig mycket vresig och nästintill aggressiv.

Av någon okänd anledning börjar du tänka på tv-programmet Sköna söndag från 1986. Där fanns det en kock som hette Puck och det tyckte du var roligt när du som femåring satt på heltäckningsmattan och dumglodde med en salivsträng från haka till knä.

Bestäm dig för att alla dina barn också ska heta Puck, oavsett kön. Till och med dina nuvarande barn ska du döpa om.

- Men det kanske inte är läge att byta namn på William just nu när han precis har börjat att trivas på den nya skolan, tänker du högt för dig själv, det kanske inte är bra.

Men sedan bestämmer du ändå att William ska få heta Puck. Likaså Astrid eller Greta eller vad nu dina andra barn heter.

Åter till såsen. Du börjar inse att det är jobbigt att laga från grunden. Man ska ha schalottenlök och dragon och smöret ska skiras och så ska allt vattenbadas och det verkar komplicerat. Och så kan såsen skära sig och det innebär i princip inom matlagningsvärlden att himlen rasar ner samtidigt som helvetets eldar börjar penetrera jordytan underifrån.

Därför plockar du fram den där påsen ur skafferiet. Så som du inte skulle göra.

MEN DEN DÄR JESUS DOG JU FÖR VÅRA JÄVLA SYNDERS SKULL!

Så låter det i ditt huvud nu, det ska bli ditt försvarstal för resten av livet och därför behöver du inte heller ta något ansvar. Det bedrövar dig dock att du inte ens försökte. Don't try står det på Bukowskis gravsten, men du behöver inte ta allt så bokstavligt.

Utan någon större glädje steker du filén som du skivat. Och så smälter du smör i en kastrull och häller sedan på pulvret som sedan ihop med lite mjölk blir till en sås. Tomaterna och löken har du fixat tidigare.

Ät. Bara ät.

Punk in park zoo's

Jo, den där lilla krabaten som återfinns några inlägg söderut. Den hittade jag på Skansenakvariet.

Om det besöket kan ni läsa här. Och var inte så mesiga nu som ni brukar vara. Klicka på länken, ni får varken virus eller borgare i datorn av den.

Nu tar vi helg. Hej då.

They all call me crazee II

Jag vet att det är många som har oroat sig över min skjorta idag. Ett flertal har hört av sig om att de sjukanmält sig. En del ful-vabbar, det vill säga att man tvingar ungarna att ligga i sängen hela dagen så att man själv får vara hemma. Själv ska jag nog ful-vabba mig genom en hel eventuell barnuppfostran.

Nåväl. Det gick bra med skjortan. Den åkte in vit, och kom ut vit. Jävla förlegat apartheidtänk det där att man inte får blanda färger.

Har dock insett att kragen är ful som fan, kommer aldrig använda skjortan. Därför får den åka i en sån där ge-mig-lite-gott-samvete-så-att-jag-kan-fortsätta-att-inte-bry-mig-ett-tag-container.

Av Bangladesh är du kommen. Bangladesh skall du åter bli.

Herren Jesus Kristus skall uppväcka dig

på den yttersta dagen.

They all call me crazee

Det är torsdag och endast Tomten är vaken eftersom klockan är 07.26. Och så jag då förstås, jag är väldigt vaken. Kaffet smakar huggorm och kroppen är likstel eftersom jag sprang i förrgår. Eller lunkade. Definitionen är egentligen helt oväsentlig, det viktigaste är att jag tog mig runt. Ja, det är det fan.

Anledningen till att jag är vaken tidigast i hela världen när jag är ledig är att jag tvättar. En fyrtiotvätt och sextiotvätt kör jag. Och så hade jag tänkt att köra en vit skjorta separat. Men vet ni vad jag gjorde? Nej, det vet ni inte eftersom jag var själv där i lortstugan och då kan ingen se mig.

Jag kastade i alla fall in skjortan i fyrtiotvätten. Jag bara gjorde det liksom – tänkte att det går som det går. Fy fan så adrenalinet pumpar runt, det var längesen jag kände mig så här levande.

Alltså, det här är heeeelt jävla galet.

Det kan gå precis hur som helst med skjortan. Kanske klarar den sig. Kanske inte. Nu förstår både jag och skjortan precis hur gossarna kände sig i filmen Deer Hunter när det spelades rysk roulette.

Jag ska springa ut i snålblåsten och kolla nu. Den likstela kroppen har börjat skaka.

En sån här liten krabat träffade jag idag. Mer om det vid annat tillfälle. Nattifnatti.

The number of the beast

Idag är det maudag. Igår var det söndag, de tunga suckarnas afton där oron för allt och ingenting äter upp det mesta inifrån.

Under en resa med kollektivtrafiken igår satt jag mittemot en gubbe som väldigt ogenerat rev runt innanför kalsongerna, hade väl bagg eller dröppel eller nåt och blottade samtidigt en blek och fet mage.

I ett sånt läge kan man antingen byta plats eller bita ihop och tänka på nåt annat. Jag glömde helt bort det första alternativet och började tänka på annat. Av någon dum anledning började jag tänka på siffror och tal.

Siffror och sånt där är egentligen ganska otäckt eftersom de oftast helt saknar logik och rationellt tänkande. Jag började tänka på 10, 20, 30, 40 och så vidare.

Man lägger ju bara till tio till tre för att få exempelvis trettio. Tre och tio blir trettio, fast med ett extra jävla t, ska vara så himla fancy och så där.

Förmodligen är jag den förste som kommit med denna insikt, för resten av världen är det bara ord som symboliserar olika tal och ingen tänker på det. Så tror jag att det är.

Och så där rullar det på, trettio och femtio och nittio och så. Men med ett undantag! 20! Hur skriver vi det? Jo, tjugo. Och det heter tjugo.

Det borde ju naturligtvis heta tvåtio. Men det har ingen tänkt på, vi rusar bara vidare i blindo utan att stanna upp och reflektera över viktiga saker som det här.

Nu finns det säkert nån smartskalle som vill hävda att det finns en vettig etymologisk förklaring till att det heter just tjugo och inte tvåtio, men alla eventuella argument vägrar jag lyssna på.

Nu är det som jag säger, och jag säger att 20 är odjurets tal precis lika mycket som 666. Bibeln är inte helt oväntat alldeles för trångsynt.

Siffror och tal och x och y och roten ur och pi och multifittation och algebra och all annan skit som inte fört med sig annat än elände och misär saknar som nämnts logik och borde förbjudas.

Vi har blivit vilseledda alldeles för länge, låt oss leva i harmoni utan siffror och tal – revolutionen har börjat!

Scatman (ski-ba-bop-ba-dop-bop)

När jag promenerade tidigare under dagen mötte jag en skidlöpare (jävla bra ord det där, skidlöpare). Det verkar vara en trevlig hobby tycker jag. Ja hobby, inte sport.

Skidlöpning är ingen sport eftersom det inte finns någon boll och man är inget lag som får kramas efter mål och därför får man inte brottas nakna med varandra i duschen efteråt. Tre grundregler för att något ska kallas sport är: a) det måste vara en boll inblandad b) man ska tävla i lag c) det måste finnas starka homoerotiska undertoner.

Nu är det säkert någon som gafflar om att det finns stafetter i skidlöpning och då tävlas det i lag. Det är sant, men det är fortfarande ingen sport eftersom det inte innehåller någon boll. Det gäller även alpin skidlöpning.

Det är dock populärt med skidlöpning och varenda dag sitter någon jävel i ylletröja i en vinterstudio och gnuggar händerna av lycka när det stavas omkring i ett töigt spår någonstans i Polen. Och sen är det någon norrman som jag glömt namnet på som är kaxig. Jag tycker att man helt saknar självdistans om man är uppkäftig som skidlöpare, det är för fan en fritidssyssla vi pratar om.

(Nu kom jag att tänka på när min far under Stenmarks storhetstid ringde farmor och drog en vals om att han var bög, Stenmark alltså. Herregud, tanten måste ha fått en hjärtattack när det kom så hemska nyheter om bygdens hjälte)

Men i alla fall. Jag mötte alltså en skidlöpare idag och blev lite sugen på att börja skidlöpa själv. Susa omkring, eller ja, susa är väl fel ord kanske, i skogen och lyssna på fåglarna och nicka glatt åt andra skidlöpare och annat oknytt och kanske hetsa upp sig själv och bli rädd genom att börja tänka på skogsrået och eventuella troll och stava på som bara fan och huvudet snurrar som en propeller.

Och så kan man tända en brasa. Det finns nog få dofter jag romantiserar så mycket som en skogsbrasa. Och så har man med sig mackor med stekt ägg på och varm choklad med skinn så att tungspetsen domnar bort. Man skulle kunna ha med en apelsin också, men det blir så jävla kladdigt – kladd orkar vi inte med när vi skidlöper.

Choklad kan man ha med sig också. Mjölkchoklad, inte sån där modern mörk hittepåchoklad som är bra för hjärtat. Förr var det typ aluminium på insidan av omslagspappret, då gick man runt och var glad för att man hade hittat en skatt. Och så var det aluminium runt kexchokladen. Det var som sagt bättre förr när Raider hette Raider och sossarna styrde.

Det är ganska dyrt med skidlöparskidor har jag insett efter lite snabbt och kvalitativt gågglande. Och det är ganska tomt i plånboken. Det är väl själva fan att man inte är mer händig egentligen, då hade det bara varit att rycka loss golvlisterna och börja snida sig ett skidlöparskidor.

Då hade jag skidlöpt mig ända till Tunisien och lokaltidningarna hade skrivit om mig och varje by hade lagt ut palmblad inför min ankomst.

- Det är verkligen en utmaning att skidlöpa sig till Tunisien, hade jag sagt till tidningarna och dumstirrat in i kameran med halvöppen mun.

Men nu har jag inga skidlöparskidor. Och Polisskolan 2 missade jag på tv. Ha en god lördag.

I just don't know what to do with myself

Jag är ledig. Därför har jag lediga kläder som långkalsonger och en bandtröja från 90-talet på mig. Och en finne på halsen har jag också. Det är sånt man får ha på sig när man är ledig.

En sak som jag är bra på är att aldrig vara riktigt nöjd. Antingen är det för varmt eller så är det för kallt eller så är man för lite ledig eller vad som helst. Nu är jag lite för mycket ledig. I hela tio dagar eller nåt, det är svårt att räkna ibland.

Vad ledigheten har i sitt fuktiga sköte vet jag inte riktigt. Jag vet dock att jag redan fallit in i gubbpensionärstempot – det vill att man inte kan eller hinner göra mer än en sak per dag.

Igår var jag vaken och redo för dagen runt halv nio. Funderade på om jag skulle gå och hämta ett paket, en tur- och returpromenad på uppskattningsvis tolv minuter, men insåg genast att jag inte skulle hinna eftersom jag möta Cramp-Jocke och stadsvandra med vinflaskor vid 13-tiden.

Så, hur ska jag slå ihjäl all denna ledighet? Att dricka vin är ett förslag, men inte så klokt i längden. Att runka en jävla massa är inte heller en vettig heltidshobby. Det jag kommit fram till än så länge är:

- Läsa böcker jag vill läsa och inte för att jag måste
- Titta på olika undervattensdjur på Skansenakvariet. Men det får bli nästa vecka när alla barn tjyvröker utanför gymnastiksalarna igen.
- Laga mat
- Promenera
- Kolla på fräsiga filmer
- Gå på museum
- Pilla i skivbackarna (och leta upp en ny back)
- Dumåka kollektivtrafik
- Mata och titta på fåglarna och fortsätta oroa mig för Kolis
- Runka, ja det fick vara med på listan ändå eftersom den hade blivit för kort annars.

Så. Nu ska jag duscha. Ge mig vettiga aktivitetsförslag och vinn en resa.

Those whom Gods detest

Nile är ett utrikiskt ord och betyder ”skitstor flod i typ Egypten och där simmar det mumier och faraoner och hajar”.

Nile är även en pop- och rockorkester som uppträder på Klubben i februari. Jag har precis alldeles nyss i detta nu köpt en biljett till den föreställningen. Kommer förmodligen bli ett riktigt fittös.

Men nu måste jag tentaplugga, lära mig om liberaler och att skriva mitt personnummer och annat påhitt. Därför får ni lyssna på, just det, precis – Nile. Se det som en barnvakt eller nåt. Hej då.

Hanging on the telephone

Jag fick ett paket postledes från Den labila. Som en julklapp nästan. Det var fint inslaget så jag antar att hon haltat iväg till ett köpcenter och betalat för paketeringen.

I paketet låg det en telefon. Det visste jag visserligen. Jag trodde dock att den skulle vara begagnad, att det skulle finnas tre centimeter med hudavlagringar som ett skyddande lager på knapparna.

Jag trodde kanske också att jag skulle vara tvungen att köpa upp halva världslagret av bomull och tillverka en jääättestor skämskudde av eftersom det säkert skulle vara kvar pinsamma sms.

Men icke. Den var ny.

Den korpaktiga lilla kärringen har väl snattat den. Eller tjatat hål i huvudet på nån stackars säljare, dragit hela valsen om att hon minsann är småbarnsförälder och därför bara har rättigheter och inga skyldigheter och då fått den.

Anledningen till att jag fick den är förmodligen för att hon ska ha nån hållhake på mig. Den som är satt i skuld är icke fri, som landsfadern sa, tänkte hon nog.

I alla fall så tog det en kvart att få upp batteriluckan. Och så fick jag pilla ett tag för att få in SIM-kortet. Sedan tog det ytterligare en kvart att hitta hålet där laddningssladden skulle in.

Men jag gav inte upp, det är det viktigaste, och jag lyckades tillslut få in små, små bitar av elektronik och det började lysa och låta och det regnade säkert konfetti.

Med glada tillrop och en jobbansökan som telefoninschenjör till Ericsson eller Nokia i tankebanan möttes jag dock av ett rejält bakslag i form av texten: Sätt i rätt USIM-kort.

Nu är det nån jävla bugg här tänkte jag, det heter SIM utan u.

Alltså, jag har säkert haft tre mobiltelefoner på drygt tolv år och vet att det inte heter USIM, dessutom är jag kille och kan minsann ett och annat om teknik av naturen. Jag lyssnade även på AC/DC när jag var liten, det är själva grunden för elcertifikat eller vad det heter.

Men nu känner jag mig maktlös. Ska jag använda en lödkolv och liksom programmera bort U:et så att mitt kort funkar? Ska jag sitta och gråta så att telefonen går att använda? Skruvmejsel? Vad?

Silvester anfang

Idag är det nyårsafton. Eller sylvester som vi med en förkärlek till Tyskland säger.

Det var ganska kul när man var liten för då fick man eventuellt sitta vid vuxenbordet och dricka Pommac eller Champis och gnaga på en salt pinne. Och så var alla glada och det var silver och lobster och advokado och annat som man inte fattade något av.

Men det bästa med hela nyårsafton var nog ändå att man slapp gå och lägga sig efter Kvart i fem-ekot. En gång fick jag vara uppe ända till två, det var nog mitt största ögonblick mellan födseln och åtta års ålder kanske.

Jävlar så morsk jag var dagen efter, att jag säkerligen grinade av trötthet där vid tvåslaget förträngde jag nog. Jag var hög på segerns sötma och framgång resten av jullovet och förväntade mig nog att bli hyllad som klassens hjälte i skolan.

Men. Nej, då var det nån jävel med extremt oansvariga föräldrar som hade fått vara uppe till tio över två och blev buren i kungastol. Och så var det med det.

Nåväl.

Vi har slutat med asbest. Det är inte längre socialt accepterat att röka och sänka en sjuttis om man har en bebis i magen. Miljöbilar är häftigt och om man inte sopsorterar hamnar man inte hos gud. Man kan därmed tycka att utvecklingen går framåt.

Förutom på fyrverkeri- och bombfronten förstås. Håhåjaja. Det är klart att vi ska skita ner miljön och de där ungarna som vi tvingar på bilbälte och cykelhjälm skickar vi ut på gatan med en laddning Tigerskott (som det i alla fall hette förr) och dåligt omdöme.

Eftersom staten har våldsmonopol genom polis- och militärverksamhet är mitt förslag att staten även får ansvara för idiotin. Ett fyrverkeri per kommun med ett säkerhetsavstånd på tre kilometer är rimligt. Bara staten får inneha skräpet, alltså ingen jävla gårdsförsäljning som det är nu.

Jaja, nu ska jag gå till tvättstugan och sen skala räkor. Och låta Bacchus förlösa mig.

Ha en trevlig sylvester! Och slå inte din partner. Ligg inte med din partners bror eller syster eller vän. Få inte en raket i ansiktet. Kram.

Smells like ... shit

Jag vann en öldrickartävling en gång. Som segrare fick jag en keps. Alla som bär keps borde ha stryk. Om man inte har vunnit den i en öldrickartävling förstås, då får man ha på sig den ibland och tänka på hur duktig man lyckades vara en gång.

Det är många som vinner saker, för olika saker. Man kan vara årets svensk eller duktig på kemi eller fred eller sjunga sådär bra i Melodifestivalen eller dansa jättebra på TV4 eller stava sig fram i ett skidspår med snor över hela anletet.

Att inte jag blev årets svensk för att jag gav plats åt ett russin på tunnelbanan gör mig inte arg, kränkt eller besviken. Och inte heller att jag bara vunnit den där öldrickartävlingen. Istället visar jag på storsinthet och inrättar ett eget pris.

Priset ska alltid delas ut den 29 december och gå till den som jag tycker under det gångna året visat på stor omtanke och gjort insatser för viktiga att glömma bort.

Jag har legat vaken på nätterna i flera veckor och tänkt och tänkt på vad priset ska kallas. Nu har jag äntligen enats med mig själv om att priset ska heta Wayne Nilssons Pris.

Wayne Nilssons Pris 2010 går till:

*lufttrumvirvel*

Carola Häggkvist!

Efter den hemska jordbävningen på Haiti visade Carola på medmänsklighet och reste dit. Med sobert omdöme berättade Carola att det fanns stöd i bibeln och en film vid namn 2012 för att undergången var på väg. Sedan gav hon bort en parfym till sitt fadderbarn, det var fint gjort av Carola.

Grattis Carola Häggkvist till Wayne Nilssons Pris 2010. Du har vunnit 900 kr och en stor ära.

Stuff the turkey

Eftersom jag har fullt upp med att ligga och vara mätt och glo på South Park kör vi en repris. Och så får ni den enda jullåten ni behöver nedan (två gånger till och med. Tekniken - Wayne 1-0).

Juldagen. Finns det något bättre? Stå i kö i två timmar för att sedan mötas av en grymtandes anabolatjur till dörrvakt och sen få betala inträde på 350 kronor till en artonårig tjej med större bröst än Dolly Parton och efter det väntar ytterligare en halvtimmes köande för att komma fram till bardisken och när man väl är där så blir man ifrågasatt av bartendern med nån häftig frisyr och nitarmband när man bara beställer en ”enkel jävla stor stark” och inte något mer spännande och sedan spills halva öljäveln ut på grund av trängseln och efter det får man stå och småprata med nån idiot från gymnasiet och båda låtsas som att det finns intresse och den avdankade discjockeyn vill vara modern och spelar E-type men det är ingen idé att fråga om något annat för det finns inte och sedan blir man packad som fan och råkar ramla över nån handikappad typ som sitter i rullstol och det ser ju givetvis anabolatjuren till vakt och man försöker förklara läget men den fittan vill ju bara ha något att bråka med så vaktfan tar några snabba tjyvgrepp och sedan ligger man på trottoaren med ansiktet vilandes mot grus och glassplitter och sedan är det bara att gå hem och lägga sig allena i sängen och vänta på att bakfyllan och ångesten ska väcka en imorgon.

God fortsättning.

The songs that we sing

Jag pluggar. Därför bloggar jag, har redan torkat köksgolvet med hushållspapper. Och funderat på att dra igång ett stambyte med min egna expertis och händighet som utgångspunkt.

Det ser ut att vara kallt idag, som blinda Sara sa till döve Niklas. Men snart är det sommar.

Och då får man sjunga allsång, det är jätteroligt. Man kan sjunga både på Skansen och Liseberg. Och tänka att Lotta Engberg är en himla härlig människa. Och så kan man ligga sömnlös och fundera på om Anders eller Måns eller bäst lämpad att leda.

Och i fikarummet kan man prata om alla galna kupper som tokfransarna håller på med. Eller blogga om upptågen, det är modernt. Eller twittra om det, det är ännu mer modernt.

Guud, ha ha ha, jag döör. Nordman e ju bara för sköön som heilar och snortar ladd på scen <3

Så kan man skriva på Twitter.

Men man behöver inte gå till Liseberg eller Skansen. Har man tatuerat en biljardboll och en svaljävel eller två och några stjärnor och kanske en pinuppa och har en Ramones-t-shirt från H&M eller Carlings kan man gå till Debaser och sjunga också. Det är tufft.

Fast det bästa med allt det moderna är att man inte behöver gå nånjävlastans. Man kan ha allsång på internet. Och det ska vi ha nu. Idag sjunger vi Hej tomtegubbar, fast på danska:

Hej, tomme gamle mænd, ramt i glassene, og lad os være lystige!

Hej, tomme gamle mænd, ramt i glassene, og lad os være lystige!

En lille mens vi bor her, med stor indsats og stor gene.

Hej, tomme gamle mænd, ramt i glassene, og lad os være lystige!

Ja, jag kan hålla med om att direktöversättningen gör att flowet i melodin får sig en käftsmäll. Men nu har Google bestämt att det är så, och då är det så. Och att vi sjunger om mens kanske gör att nån förälder får ägna helgen åt prat om blommor och bin eller nåt.

Ikväll lämnar jag mitt liv i SJ:s våld. Resan tar normalt ungefär tre timmar. Jag räknar med cirka tio den här gången.

Kanske får jag fira jul. Kanske fryser jag ihjäl i kupén med en Mariestad för 55 kr krampaktigt i famnen då tåget stannat innan vi kommit till Flemingsberg. Living on the edge.

Kram.

Hey Santa Claus, you fucking cunt

They sentenced me to twenty years of boredom.

Så sjunger Leonard Cohen. Och så sjöng jag tyst inombords på akademiska Samhall och klickade på olika saker för att verka viktig.

På vanliga Samhall lyfter man olika saker upp och ner eller petar sig i näsan för att se upptagen ut. På akademiska Samhall klickar man och kanske går till skrivaren eller expressomaskinen eller börjar prata högt om nåt jävla surdegsbröd eller nån fräsig utställning på Fotografiska för att visa att man minsann duger. Eller nån fräsch fransk minimalistisk electro.

Okej, nu överdrev jag, musik pratar vi inte om.

Efter akademiska Samhall gick jag hem. Eller gick och gick. SL skulle ta mig hem, men jag fick mest vänta. Och frysa. Ty det var nåt fel på nån växel. Och fan så jag frös. Min kropp, och särskilt mina rara fötter, var kallare än borgarnas politik när jag väl kom hem.

Men det lönar sig inte så mycket till att skälla på SL, det finns det så många andra som gör. Det som är mest irriterande är egentligen alla jävla medresenärer som har det förbannat bra eftersom de inte har nåt förstånd att dras med.

Det är intressant att alla med våld ska brotta sig ur en ersättningsbuss för att springa och ställa sig och glo på en perrong i 18 minusgrader för att vara först in på tåget som kommer om en kvart.

Det är synd om människorna, som absintdrickaren sa.

Men jaja, det är ingen idé att gnälla på det just nu. Jag har ju faktiskt två liter lådglögg att värma mig med (går ner fort som fan det där). Och så ska jag lyssna på fräcka vinyler och damma och glömma livet och skrikcitera KSMB – Tänk om man vore långt, långt borta – långt, långt borta och på väg.

Istället säger jag god jul med ett återanvänt julkort. Fortfarande fräsch, inte sådär tummat och kladdigt ett vanligt blir efter några år. Lev väl, och skärp till er bland folk! God jul!

Cuckoo for caca

Veckans djur: gök

En gök är en fågel som kan flyga. Precis som den globaliserade moderna människan tycker göken om att röra på sig, den har insett att man inte blir profet i sin egen hemstad eller att man inte får några ryggdunkningar för att man modigt hängt utanför grillen i grannbyn en helgafton.

Med hjälp av en yuppienalle behöver man inte sitta inlåst på ett kontor i Hallstahammar utan kan ha hela världen som arbetsplats.

Göken tänker precis likadant och härjar runt i Europa, Nordafrika, Indien och Indokina. Den kallas därmed för flyttfågel, i Sverige väljer den att vara mellan slutet av april och början på september. Ungefär som pursvenskarna med hus i Spanien alltså.

Göken är en medelstor fågel med slank kropp och kan bli upptill 36 cm lång. Hanen är lite större än honan. Det är bra för bevarandet av könsmaktsordningen tycker nog göken. Vingspannet ligger mellan 50 och 60 cm och vikten landar runt 150 gr, som en skön burgare från Sibylla.

Jaha, göken verkar ju vara som vilken jävla fågeljävel som helst kan man tycka och börja pilla sig i naveln. Det kan man.

Men, det som är intressant med göken är att den sysslar med så kallad häckningsparasitism. Det går till som så att gökhonan lägger sina ägg i andra fågelfamiljers bon än i sitt eget, exempelvis hos en rörsångare eller en dopping.

Gökhanen är med och hjälper till genom att jiddra med den andra fågelfamiljen så att honan kan placera äggen i lugn och ro. Sedan får fostermamman, som inte har har förstått tillskottet, ruva ägget åt göken.

Gökbarn får mat av rörsångare.

När gökungen kläcks efter ungefär tolv dagar knuffar den helt sonika ut de andra äggen eller sina fostersyskon ur boet. Genom att anpassa sitt läte till hur exempelvis rörsångaren låter lurar den fosterfamiljen att mata den, den låter dessutom som ungefär ett helt fotbollslag och mamma och pappa rörsångare får flyga röven av sig för att mata oäktingen.

Vad gökföräldrarna gör under tiden är oklart, kanske lever de livets glada dagar i Rio när ungarna äntligen är utflugna.

Inom populärkulturen har göken gett namn åt den tyska filmen Gökboet. The Cramps har en låt som heter Nest of the cuckoo bird och Belle and Sebastian har en som heter I'm a cuckoo.

Att göka är även en synonym till att nuppa, eller blåställsknulla som det heter på ren svenska. Det finns också klockor som heter gökur.

Grattis göken till titeln Veckans djur. Du får den för att du är så slug med häckningen, det är smart. Samtidigt måste du ju för fan lägga av med det där, det är omoraliskt och oacceptabelt. Dags att börja ta lite jävla ansvar nu – kondom kan vara en bra start om ingen känner sig redo för föräldraskap.

The good, the bad and the ugly

Vet ni vad det finns för likhet mellan mig, Ingvar Kamprad och Bert Karlsson? Nej, inte politiska åsikter, de där två går runt med ridstövlar och äppelknyckarbyxor och brunskjortor och i min kropp är blodet rött, det såg jag senast i morse.

Den gemensamma nämnaren är alltså att vi alla är framstående entreprenörer. Det ska erkännas att de där två högertyperna ligger lite mer i framkant, det ska det. Men ändå.

Jag fick i alla fall en idé imorse. Jag ska starta en hemsida, eller homepage som de säger i Danmark. www.findthegoodiebag.com kommer adressen att vara.

Den snabbtänkta läsaren har redan insett att sidan kommer att handla om goodiebags. För er som inte vet så är en goodiebag en påse innehållandes olika slags produkter och brukar delas ut vid konferenser, mässor, premiärer och andra tillställningar.

Det är alltså beroende på vad för sorts evenemang det är som bestämmer innehållet. Det kan vara en tidning eller en parfym eller en pennjävel eller allt och vad som helst.

Goodiebag kan översättas till snålpåse på svenska.

Många människor tycker att goodiebags är det bästa i hela världen, kan lätt byta bort mellanbarnet för en påse eller två. Det tror jag främst beror på:
- Folk tycker om att få saker gratis
- Folk tycker om att få saker gratis
- Folk tycker om att få saker gratis
- Det är ofta en papperspåse och det är lite lyxigare än den där plastskiten man släpar hem från Ica en snömoddig tisdagseftermiddag i januari.

Själv tycker jag inte att det är så överdrivet kul med goodiebags, mest jobbigt att släpa på och de innehåller sällan något som är speciellt kul.

Det kan bero på ett trauma från dagis. Ni vet julgransplundringen, man kutade runt den där granen hela förmiddagen och sen fick man en påse som man trodde innehöll ett halvt lösgodislager och en Bamsetidning.

Men nej, det var en skrumpnat litet äpple och en trist clementin och några russin och kanske nån jävla reflex från kommunen.

Sen låg man i fosterställning i kuddrummet och grinade av besvikelse resten av dagen med barr innanför strumporna och Barbro kunde inte trösta en (alla vuxna på dagis hette Barbro).

Men att inte jag är ett fan av goodiebags gör ju inte att jag inte tänker tjäna pengar på dem. Min affärsidé är att allt snålfolk får höra av sig och meddela på vilken plats det delas ut goodiebags under dagen. Exempelvis:
Louise: Wella delar ut produkter i receptionen på Statt i Luleå idag.

Balle Tällberg: Det verkar vara ett evenemang på WTC i Sthlm, jag har inte en aning vad det handlar om, men jag sjukskriver mig från jobbet och drar direkt!

Maggan: De handikappades riksförbund delar ut sådana där blindpinnar på en kursgård i Småland hela helgen. Funkar dom som gångstavar? Kan det vara nåt för Beach 2011? Knulla?

Ja, ni fattar principen va? Om ni inte gör det så får det vara. Folk tipsar, folk åker dit. Det blir som en samlingsplats för ornitologer ungefär. Och jag drar in massa annonspengar.

Nu ska jag söka nåt jävla EU-bidrag för att finansiera det hela. Men först ska jag raka mig. Hej då.

Stand for the fire demon

Här kan man få hjälp med julklappsrim. Alltså få en liten spark i bakstjärten för att kunna plita ner några fumliga rader på något man ska ge bort i julklapp till någon man tycker om eller till någon man känner att man måste ge en gåva till. Det är en gräns lika tunn som det berömda fitthåret det där.

Jag skulle vilja ge bort Eva Funck till mig själv.

Och ja, jag vet att Evas efternamn kan rimmas på det där som gör att man får en enkelbiljett till det varmaste jävla helvete som finns. Men att jag vill ha Eva Funck har inget med sex att göra.

Jag skulle ha Eva i fickan och plocka fram henne ibland. Hon skulle berätta viktiga saker och så skulle vi pyssla och så skulle hon lära mig om nyckellås och sånt. Och så skulle hon skratta sådär som bara Eva kan.

Är det något som jag ställer mig skeptisk till så är det människor som är jävligt glada och positiva hela tiden. Jag går inte på det där, det är de där jävlarna som ballar ur och slår hårdast i marken när allt rämnar. För det gör det oftast, på ett eller annat sätt.

Men att Eva är glad och skrattar, det gillar jag. Eva har säkert dåliga dagar och svär och spiller kaffe på tröjan och hytter med näven åt småbarn på bussen och allt annat som vi dödliga drabbas av, men det skiter jag i.

Nu ska jag skriva ett personligt brev för att söka ett jobb. Det är ett jävla hittepå det också. Att framhäva mig själv på ett attraktivt och vettigt sätt har jag underkänt i. Jag har svårt att hitta orden.

I samband med en rekryteringsprocess läste jag en del ansökningsbrev. 90 % hävdade att de brann för yrket. Jag blev skeptisk. De andra var positiva till det.

Jag brinner inte. Jag vill ha ett jobb. Och efter jobbet vill jag gå hem. Däremot gör jag alltid mitt bästa och kan jobba åtta eller tolv eller femton timmar om så behövs.

Men jag brinner inte. För det där är som sagt bara ett jävla hittepå och ljug och falskspel. Hos mig är det lite aska och brännmärken och skit, dock ingen brand, och så får det vara.

Twist and shout

Jag hade tänkt att skriva om ett djur idag. En koltrast kanske. Jag gillar koltrastar, de är fina. Jag är dock lite bekymrad för min koltrast på uteplatsen, ty den sitter bara på marken och pickar lite snö hit och dit och leker inte med sparvarna eller vad fan det är som myser i busken och kalasar på talgbollar och ger mig sin morgon, ger mig sin dag.

Jag har försökt att placera några talgbollar på stadiga grenar och nära marken så att little baby Kolis – som jag kallar den – också kan få äta. Men den sitter bara på köldmattan av fruset regn och sorg och äter snö.

Om den äter snö kan få i sig mask, det kunde jag få när jag var tonåring i alla fall, och det är dumt eftersom jag värnar om little baby Kolis med sina svarta fjädrar och gula näbb.

Men jag skiter i det där. Jag är trött. Och det enda jag vill är att sprätta omkring i mina nya långkalsonger som jag köpt i Tyskland. Tyskland är för övrigt världens bästa land.

Mina långkalsonger är svartvitrandiga och om jag snurrar snabbt framför spegeln blir jag liksom som hypnotiserad och ser syner. Knark är förjävla billigt ibland.

Det borde jag ringa och påpeka för alla medier på TV4 som letar andar i herrgårdar och miljonprogramsbostäder. Skippa LSD och kör på randiga långisar istället.

Nu ska jag snurra. Hej då.

Don't shake me Lucifer

Sådär ja. Nordlicht hittades. Vi var på fopoll. Det åts döner och wurst och det trängdes på julmarknader.

Och lite löst räknat, mellan tumme och pekfinger som folk gärna räknar, dracks det ungefär 900 öl.

900 öl är väldigt många öl när jag tänker efter. Okej, det kanske inte blev 900, men säkert 500 i alla fall. Det spelar egentligen ingen roll eftersom slutsatsen ändå blir densamma: jag är trött.

Därför pratar vi mer om Hamburg och Nordlicht en annan dag.

För ungefär tio minuter sedan kom jag till insikt om att det är Lucia idag. Det är dock ingen som lussat för mig. Men det är lika bra det, för vet ni vad? Jo, Satan och de där i nattlinne samarbetar, de är i samma lag. Hur kan då en enkel lekman som jag veta det tänker ni.

Så här är det -
Lucifer betyder ljusbringaren
Lucia kommer med ljus
Lucifer och Lucia är nästan samma namn

De där två är alltså syskon eller ihop eller vad som helst, nåt är det sannerligen och det bör finnas en dold agenda.

Jag är så himla, himla smart. Den som tvivlar på min sanning kan väl alltid skvätta lite vigvatten på närmsta lucia för att se om det börjar fräsa och ryka.

Själv ska jag sitta och rulla tummarna i några minuter och vara nöjd med min upptäckt och sedan gå till affären och handla grillad kyckling och nån slags fuktcreme. Hej då.

You're gonna miss me

Jag är förkyld som fan. Ta en riktig karlakarlsförkylning och gångra den med tolv så har ni mitt hälsotillstånd. Men eftersom jag är en hårding som äter stål och björnar kätting tar jag på mig flanellskjortan och kavlar upp ärmarna och lägger en karlaktig portionssus i svalget och åker till Hamburg.

Eftersom ni har minnen som små bebisguldfiskar så tar vi ärendena i Hamburg en gång till:
- Kolla på fopoll
- Leta upp Nordlicht
- Akta sig för hor och kanyler
- Dricka glühwein och öl och äta döner och wurst
- Övriga fritidsaktiviteter, som att kanske dumglo på nån eventuell sevärdhet.

Vi kör Nordlicht för femte gången, övning ger färdighet. Ni får väl ha det så kul. Hej då.

Achtung X-mas

Jag köpte en princett (ja, det heter så) igår. Med den ska jag rycka hårstrån som bor i min näsa. Det mina damer och herrar, det är en sofistikerad form av självspäkning det.

Under tiden jag gråter och skriker i badrummet får ni läsa vad jag skrivit om julsånger, och det gör ni här.

Telefonsladd.

Here cum germs

”Nasa hittade ny livsform” skriver Vasabladet exklusivt. Och då blir man ju genast nyfiken och tror att det handlar om nåt fräsigt från rymden (även om rymden verkar ganska tråkig och alldeles för stor för att kunna skapa sig en uppfattning om utan att ha glasögon).

Men man hoppas ändå på att få se bilder på när en knubbig och jävligt nöjd Nasa-chef står och petar med en pinne på E.T i en bur eller att Chewbacca gått bärsärk inne på Area 51.

Nåt sånt. Eller inte fan vet jag.

Det visar sig i alla fall att den nya livsformen är en bakterie. Och även om jag inte riktigt visste vad jag hade förväntat mig hade jag nog ändå räknat med nåt roligare än en bakteriejävel.

Det finns säkert nån bakterieklubb som sitter och jublar och dricker Champis för att fira, men där är inte jag medlem.

Nasa borde försöka ta kål på de där bakterierna som bosatt sig i min hals istället, göra lite nytta.

Av livets frukt förmår vi oss endast att skörda besvikelsens kärna, som Robert Wells sa. Eller så hittade jag bara på det nu, det blir så förvirrat med alla bakterier och vasablad och ufon och skit.

Nu ska jag diska. Hej då.

Fuck it

Det här julbroderiet som Ninni gjort tycker jag är väldigt fint, fångar den abstrakta julkänslan på ett väldigt konkret sätt.

Nu är det andra advent och då passar jag på att skriva ut broderiet och nåla fast det ovanför köksbordet. Pyntat och klart, alldeles utmärkt. Kanske tar jag på mig en röd jultröja också, som får sitta på till nyår.

Hej då.

Ps – Fuck nyår också förresten, fuck nyår mest.