Stand for the fire demon

Här kan man få hjälp med julklappsrim. Alltså få en liten spark i bakstjärten för att kunna plita ner några fumliga rader på något man ska ge bort i julklapp till någon man tycker om eller till någon man känner att man måste ge en gåva till. Det är en gräns lika tunn som det berömda fitthåret det där.

Jag skulle vilja ge bort Eva Funck till mig själv.

Och ja, jag vet att Evas efternamn kan rimmas på det där som gör att man får en enkelbiljett till det varmaste jävla helvete som finns. Men att jag vill ha Eva Funck har inget med sex att göra.

Jag skulle ha Eva i fickan och plocka fram henne ibland. Hon skulle berätta viktiga saker och så skulle vi pyssla och så skulle hon lära mig om nyckellås och sånt. Och så skulle hon skratta sådär som bara Eva kan.

Är det något som jag ställer mig skeptisk till så är det människor som är jävligt glada och positiva hela tiden. Jag går inte på det där, det är de där jävlarna som ballar ur och slår hårdast i marken när allt rämnar. För det gör det oftast, på ett eller annat sätt.

Men att Eva är glad och skrattar, det gillar jag. Eva har säkert dåliga dagar och svär och spiller kaffe på tröjan och hytter med näven åt småbarn på bussen och allt annat som vi dödliga drabbas av, men det skiter jag i.

Nu ska jag skriva ett personligt brev för att söka ett jobb. Det är ett jävla hittepå det också. Att framhäva mig själv på ett attraktivt och vettigt sätt har jag underkänt i. Jag har svårt att hitta orden.

I samband med en rekryteringsprocess läste jag en del ansökningsbrev. 90 % hävdade att de brann för yrket. Jag blev skeptisk. De andra var positiva till det.

Jag brinner inte. Jag vill ha ett jobb. Och efter jobbet vill jag gå hem. Däremot gör jag alltid mitt bästa och kan jobba åtta eller tolv eller femton timmar om så behövs.

Men jag brinner inte. För det där är som sagt bara ett jävla hittepå och ljug och falskspel. Hos mig är det lite aska och brännmärken och skit, dock ingen brand, och så får det vara.