Åh fy fan så jag sprang. Snabbast i hela världen. Med ett lätt, rent och purt löpsteg närmade jag mig målet. Precis som Ben Johnson vid OS i Seoul 1988, lika äkta var jag. Och jag hann.
Men segerns sötma ger oftast en fadd eftersmak. Det är ett helvete det där när man hunnit till tåget genom ett snabbstegande utav bara fan. Man måste verka oberörd när man satt sig. Man måste svälja varenda andetag.
Även om hela tåget sett en komma kutandes som ett skadeskjutet rådjur är det bara att förneka allting genom att försöka andas normalt och inte vara varm i hela kroppen efter de där 15 meterna.
Nåväl.
Dagen kan sammanfattas genom att det är en sådan dag då man bara vill sitta på en stubbe på en finsk myr resten av livet. Gnola på en dyster tango, dricka Koskenkorva och dra kniv mot förbipasserande mygg.
Det är fan bättre än inget det. Hej då.
2 kommentarer:
Fan, det här är en så bra och kul blogg tänker jag varje gång jag hittar hit. Undrar varför jag inte har den på min bloggroll, tänker jag sen.
Och så hajar jag varför när jag läst ett inlägg och ser persienner framför ögonen i en kvart efteråt.
Det är nog bra. Eller inte. Jag vet inte.
Skicka en kommentar