The upstairs room

Hon hette Monique och var mörk och kom från Toulouse och var en jävel på att kramas. Tyvärr så försvann hon omgående när jag öppnade ögonen imorse.

Nåväl.

Jag har blivit väl omhändertagen av kvinnan som utger sig för att vara min mor. Hon har insett att jag är mycket svårt sjuk och kommer genast med vatten eller the eller en smörgås när jag ger ifrån mig okontrollerade primalskrik för att inte fjärrkontrollen hittas. Hon har skött sig bra. Ända tills nu.

För nu har jag fått konkurrens om uppmärksamheten av ett jävla barnbarn. Det ogillas mycket starkt från min sida. Vet inte hur gammalt barnbarnet är, men det är oerhört infantilt och omoget som fan, så uppskattningsvis tre eller fyra år. Det går inte att föra en normal konversation med ungen om inslagen på CNN som bara far omkring som en jordfräs med en jävla plasttrumpet i handen. Han har fått saft också! Röd saft och sugrör! Jag har fan inte fått någon saft. Nu sitter jag på övervåningen och surar. Nu vet jag hur Askungen kände sig. Kanske rusar jag snart ner och hotar med att rymma hemifrån om jag inte också får hjälp med att klä mig. Men eftersom jag inte bor här så skulle väl mitt utspel få minimal effekt. Hoppas att mössen kommer fram och tar barnbarnet så att allt blir som vanligt igen. Men i väntan på mössen ska jag som sagt sitta här uppe och sura. Allt är så jävla orättvist, så fort man vänder ryggen till så ändras de hierarkiska ställningarna.

Jag bävar inför julen, fortsätter det så här så kommer väl förmodligen lillasystern få fler klappar än mig. Vilket inte är rätt med anledningen att modern har haft mig längre och då borde per automatik mitt affektionsvärde vara högre. Men så är det väl ingen som tänker längre. Jag känner mig försummad och kränkt. Hej då.