onsdag, september 16, 2009

Sad arse strippa

Jag var på mitt nya arbete idag igen. Arbete ger frihet, som tysksvinen sa. I alla fall i två timmar på krogen efter löning. Fast jag gör inte så mycket känns det som, eller jo det gör jag väl, men jag rör mig inte fysiskt och då känns det inte som att man arbetar. Jag sitter vid en dataapparat och lägger in artiklar (inte tidningsartiklar, think outside the box era jävla våp). Och så säljer jag artiklarna över disk. Det är trevligt, förutom att jag har att göra med studenter. Jo, litet kast med sten i stort glashus är min främsta idrottsgren. Många är dock trevliga. Men många är helt jävla dumma i huvet.
– Kan jag få rabatt på den här?
– Nej, tyvärr, det går inte.
– Men jag måste få det!
– Okej... varför måste du ha rabatt?
– För att jag är student!
– Nu är det så att alla kunder här är studenter, så tyvärr återigen.

Men som sagt, det är en trevlig sysselsättning. Och jag slipper att klä mig i mig någon slags förödmjukande uniform. Det har jag gjort alldeles för ofta i mitt yrkesliv. Som diskare, diskplockare, köksbiträde, vaktmästare (jo, det är sant, men jag behövde inte göra avancerade saker som att låsa dörrar eller byta glödlampor, jag bar mest saker och behövde inte tänka), butiksbiträde och lageridiot.

Men jag har inte alltid haft uniform.

Efter en personalfest inom krogbranschen för sisådär 7-8 år sedan så bestämdes det att det skulle dras vidare på strippklubb. Chefen bjöd på inträdet. Väl därinne så tyckte chefen att det var en god idé att bjuda sällskapet på elva personer på varsin privatshow a´600 kr. (Det visade sig senare att han stulit pengarna så han var inte så jävla tät som han ville utmärka sig för att vara)

Så där fick vi stå på led som en dresserad jävla fårskock och suga på varsin folköl i plastglas för 75 kr och vänta på att gå in till något som inte var rumsrent. Givetvis var jag sist i kön. Och det tog väl en halvtimme eller två innan det var min tur att få gå in. Det var ett litet, litet rum med en stol och en spegel och något som skulle vara en decimeterhög scen. Men åh fy fan så genant att bara sitta här och glo tänkte jag och sa till blondinen med mindre naturliga bröst:
– Sätt dig du, så kör jag istället.
– Hur menar du? Är du ett jävla pervo?
– Nej, inte alls, men du är säkert trött och så där...

Så jag började rota igenom den sorliga samlingen med skivor och hittade tillslut en Mr Music med Eurythmics Sweet dreams och körde sedan igång. Antagligen mindre graciöst fick jag av mig tröjan i otakt till musiken och sen rullade det vidare och när jag stod där i bara kalsongerna och åmade mig och när jag funderade på om det var olagligt att slita av allt så skrek hon att jag var tvungen att köra hela vägen. Jag minns inte exakt min koreografi men på något förmodligen mycket erotiskt vis fick jag av mig underbyxorna och sen stod jag där och dinglade lite med myggbettet mellan ljumskarna och sen var låten slut.

Det var prat om att det skulle börja köras på gaykvällar, och glad i hågen kastade jag iväg mitt telefonnummer. Dagarna efter var det dock ganska skönt att ingen hörde av sig. Men hon var nog nöjd, få betalt för att sitta och glo. Men det var nog inte mer än rätt att hon fick betalt för det där.

Nu lurar månen om hörnet. Och någonstans under takknockarna som jag tittar mot så finns nog livet. God natt. Hej.


4 kommentarer:

MonasUniversum sa...

"underbyxorna"

För helvete Wayne.

Anonym sa...

Du är helt otrolig! :)

Livet finns där ute, det är bara duktigt på att gömma sig.

Wayne sa...

Mona: So? Du vet mycket väl att jag sjunger på sista versen pga förkylning och det enda du kommer med är fula ord. Det märks att du inte är min riktiga mamma. Du är som kärringen i Askungen.

Qvinna: Tack ska du ha. Och du har förmodligen rätt.

stefanmedo sa...

mycket fin anekdot.

föreställer mig att jag var där och stack in huvudet under skynket, och upprepade "WE WANT DOLLY PARTON, WE WANT DOLLY PARTON" när du satte igång.... för att när spektaklet var över ställa mig upp där utanför i mörkret och inse att jag har blivit blind av traumat men ändå inte ångra en sekund