The sign

Jag noterade att hon hade svart nagellack. Det verkar vara lite på tapeten just nu, utan att man ska behöva se ut som en dödgrävare i övrigt. Det var den fjärde med svart fingerfärg idag. Noterade även att hon var kund hos Swedbank och hade ett MedMera-kort och kontanter. Det gäller att kunna notera saker på ett snyggt sätt. Det är jag och Mossad som kan det. Hon luktade något fruktigt, kanske inte det ultimata men helt okej. Lite hemtrevligt sådär och bättre än skam och gammalt sekret som många andra ger ifrån sig.

Hon bad kassörskan slänga kvittot, där vann hon några pluspoäng hos mig. Fan för folk som ska stå och lusläsa det där jävla kvittot och sedan börja gaffla om tre kr. Efter det var det min tur att pynta, det gjorde jag på ett smidigt sätt och bad kassörskan med tydlig och klar stämma att slänga kvittot för att visa fruktdofterskan att vi hade något stort gemensamt, nästan större än livet och Gud och allt däremellan. Hon spelade dock svår och ville inte ta del av våra påtagliga likheter.

Men mitt i all den förtvivlan och vanmakt jag kände och samtidigt som jag med all kraft försökte trycka ner taggtrådsklumpen i halsen tillbaks till magen igen så upptäckte jag tecknet.

Hon hade lämnat kvar en gurka. Andra människor utan övernaturliga egenskaper hade kanske resonerat som så att hon helt enkelt glömt den. Men inte jag. Hon lämnade den som en invit, det kände jag ända in i undertröjan.

Och jag såg ett starkt ljus och en skimrande aura och jag hörde introt till O Fortuna ur Carmina Burana spelas i mitt huvud och jag kände hur hon kände att hon bara ville att jag skulle rusa efter med gurkan i näven och nästan riva ner henne på golvet av iver för att återlämna den och att det skulle bli början på något vackert med pulsande bland lövhögar i värmande solsken och mysiga tröjor och trevande händer och generade och pulserande kroppsrörelser som tillslut skulle resultera i att läppar möts på ett nyktert och behagligt och fint sätt och att det äntligen skulle infinna lite lugn och ro och trygghet i varandras själar.

Men det blev inte så. Jag började tvivla på tecknet så det blev liksom inte av. Min tro är klen. Jag såg henne skynda vidare med sitt liv. En gurka fattigare. Själv hade jag ingen anledning att skynda någonstans. Hemma möttes jag av ett begynnande mörker och en räkning och ett bränt barn i bokform på golvet.

Nu jävlar Stig Dagerman får du visa vad du går för! Men det får bli en annan dag. Jag har tyvärr annat att läsa som rör vuxendagiset och en jävla middag att laga.