The next voice you hear

Jag försöker skriva något som ska likna ett tal, det går sådär. Men va fan.

Soda säger att jag inte får stå i baren och servera på lördag. Han motiverar inte varför. Det är synd. Jag blir lätt rastlös på festliga tillställningar och då är väl lite barservering det ultimata. Jag får väl hänga i köket och diska i smyg. Det gillar jag efter ett par tre nio öl. Tror Sodas fientliga inställning till mitt barjobb har något att göra med Ababs trettioårsskiva förra året. Till mitt försvar kan jag säga att jag aldrig ens försökte något med brunetten till halländska. Jag konverserade bara för fan. Mein gott för helvete!

Nåväl.

Jag planerar i alla fall en överraskning i kyrkan på lördag. Jag ska sjunga. Det kommer bli min personliga revansch mot musikkärringen i ettan på gymnasiet som gav mig betyget G med motiveringen ”Jomen du försökte ju i alla fall”. Musik är för övrigt ett jävla hittepåämne, ungefär som matte, fysik, kemi och slöjd. Det ska jag ta upp med Janne Björklund nästa gång jag hotar den jäveln.

För ni vet, man satt där på lektionerna och i varje klass fanns det alltid någon klåpare som aldrig haft en kompis utan bara övat på gitarrspel och resten av klassen fick med döda ögon och trötta öron sitta och försöka hålla takten med en jävla ärtpåse eller nåt och ville bara ut och tjyvröka bakom aulan när stackaren rev av en sextonminuters gitarronani.

Och musikkärringen applåderade med fittan för att någon visade på lite engagemang. Och sen skulle det väl sättas ihop en skolorkester till avslutningen med någon tjej som spenderat alldeles för lång tid i kyrkans barntimmar på sång och varje jävla år blev väl låtar som Proud Mary och I love Rock n’ Roll som huvudnummer och det var metal.

Jag har valt, efter mina vokala förutsättningar, att sjunga Amazing Grace i samma tonart och stil som Sarah Brightman. Eller Eva Cassidys version av Over the Rainbow kanske. Förmodligen så passar akustiken i kyrkan mitt framförande.

Jag sätter mig under fläkten och övar nu. Hej då.