It's just that song

Sammanfattning av dagens föreläsning:

En god överraskning kom med beskedet att jag fick VG på den där fitthemtentan förra veckan. Det var extremt oväntat eftersom jag inte riktigt hade koll på va fan jag gjorde. Vet inte om det säger mest om mig eller läraren som rättade.

Har även hunnit med att gymnastisera, lyckades med att se ljuset i den beryktade tunneln ett flertal gånger då några veckors långdragen förkylning och ett par hårda helger gjort att jag inte kunde prestera som den toppatlet jag visade prov på att vara för ett tag sedan. När jag kände dödens kallsvettiga smekningar längs med min panna och när den heta (och trevliga) instruktörskan skrek att det skulle tas i mer så väcktes det patriarkala odjuret inom mig och jag ville instinktivt skrika tillbaks att inget jävla fruntimmer berättar för mig vad jag ska göra och inte göra. Men det gjorde jag inte, dels för att jag skulle ha svårt att stå för det och dels för att det kanske skulle bli lite pinsamt efteråt. Så jag fuskade lite lojt istället.

På bussen på väg hem efteråt när jag fortfarande hade svårt att andas och funderade på att ringa 112 och be någon installera en respirator i lägenheten innan jag kom dit så satt jag mittemot en kvinna. Sisådär 44 år kanske och såg väl mest ut som kvinnor gör i den åldern, varken mer eller mindre, förutom ett inslag av sorgsenhet i hennes ansiktsutryck som hon försökt dölja med smink och glömma bort med ett inslag av alkohol av något slag. Hon lyssnade högt på Midnight Oils låt Beds are burning om och om igen och jag tänkte att tro fan på att hon är ledsen om den ska köras på repeat.

Men sen förstod jag att det var ju deras låt hon lyssnade på, den där låten som hade spelats på det där utestället i slutet av 80-talet när de träffats och euforin var total trots att båda var i stadiet där de kunde dansa men inte gå och sedan dess hade de varit ett par och allt hade rullat på med giftermål och kottar och varje år när de firat årsdagen av bröllopet hade de lyssnat på den där låten som de efter ett tag insett var jävligt kass men det var ju alltjämt deras låt och lycka frambringade den ändå fortfarande så va fan liksom.

Och lyckligt ovetande hade hon varit den där kvällen för några veckor sedan när årsdagen skulle firas igen och för att piffa till det hela hade hon tagit till vara på tipset om matsex från någon väninna och väntat på maken i sängen med Beds are burning i högtalarna då han berättat att det fanns någon annan och hon hade väl aldrig känt sig så förbannat förödmjukad där hon låg med särade ben som en jävla lunchbuffé med klibbig lönnsirap och kantareller över skötet och nu satt hon på en jävla stadsbuss med en svettig yngling mittemot som flåsade och granskade henne och hon lyssnade på låtfan om och om igen som någon slags bestraffning när det stabila och vackra i hennes tillvaro ryckts bort till förmån för något jävla våp där tryggheten nu huserade och byggde framtidsdrömmar och kanske lyssnade på en låt som skulle bli deras.

Tro fan att hon är ledsen, tänkte jag igen och steg av bussen för att köpa en liter mjölk och gå hem.