I hate people

Jag är en omodern man när det gäller en massa saker. Jag har aldrig backpackat i Asien. Jag är dålig på att ge bort upplevelser i present. Min tv tar mer plats än Anna Book. Jag äger inga jeans med två decimeter hög midja som slutar under brösten (ska vi göra som så tjejer, att vi slutar med det helt och hållet? Det är ju fan inte snyggt, det förstår vi alla egentligen. Helt bedrövligt för helvete). Jag har heller ingen bakmaskin.

Jag äter inga mediciner för att bli glad. Jag äter inga piller alls. Jag orkar inte heller oroa mig för svininfluensan. Det gör mig omodern. Jag saknar även en diagnos av något slag, det är ju lite på tapeten att slänga ihop lite siffror och bokstäver och vips så har man en identitet. Jag saknar själ med andra ord och känner mig utanför.

Så därför har jag på ett mycket amatörmässigt vis gett mig en egen diagnos. När fan bli gammal så blir han en kvacksalvare som Strindberg sa.
Jag är folkilsk.
Det är min diagnos.

Graden av folkilska är olika för varje dag. Ibland märker jag inte av min krankhet alls, andra dagar är den mer påtaglig. Ofta dagar när det ska åkas tåg. Jag gillar egentligen att åka tåg. När det sker utomlands där det talas ett språk jag inte förstår vilket leder till att jag slipper bli irriterad. Men när det ska åkas med SJ, de jävla fittorna, så kommer folkilskheten gärna fram. För i Sverige talar man svenska och det förstår jag tyvärr alldeles utmärkt. Och därför får jag ta del av saker jag skiter fullständigt i. För jo, jag är utrustad med öron också. Kanske borde göra en Van Gogh.

Kärringar med ungdomliga ringsignaler och barn som borde fjättras och munkavlas och tonåringar utan kontroll på kroppsrörelser och machomän som ser ut att vara vid frontlinjen på ett slagfält som drar fram som orkaner genom gångarna och småflickor som inte lärt sig hantera mascara och Lasse och Maggan som varit på weekendsemester och alla andra jävlar som återfinns på ett tåg väcker folkilskan i mig.

Vackra kvinnor att vila ögonen på är tammefan helt obefintliga, det är något som aldrig slår fel. Hamnade givetvis mittemot en äldre dam, runt 65 kanske. Bredvid mig satt en typ i min ålder. Den jäveln hade tydligen missat ljudlösfunktionen på telefonen (och alla andra jävlar utan vett). Två enkla regler för allas trevnad:
1: Stäng av ljudhelvetet.
2: För ditt samtal kortfattat. Krävs en längre samtalstid sitt då för inte och skrik som om du vore helt jävla efterbliven.

Idioten bredvid pratade med någon som jag antar var en flickvän ungefär var femte minut. Dumfan ojade sig över att han glömt vatten(?). Gå då till restaurangvagnen och lös problemet och sluta grina! Men det var tydligen ingen katastrof ändå, för han hade köpt juice istället förklarade han för flickvännen. Funderade på att slita till mig telefonen och klargöra för brudfan att han antingen ljög eller var outvecklad i sinnet eftersom han satt och sög på en jävla Fanta och det kategoriseras inte som juice. Vet man inte skillnad på Fanta och juice så ska man fan inte dricka någonting alls. Efter nån timme somnade han i alla fall. Självklart flåsandes med ansiktet åt mitt håll. Hans andedräkt innehöll partiklar av gammal ost och något oidentifierbart. Och där satt jag och försökte tänka på annat.

Då började damen mittemot låta lite konstigt med andningen och jag tänkte att ta för fan inte och dö här nu. Det kändes ungefär som när Abab och jag skulle flyga till Kenya. Fem minuter innan vi skulle på det där planet och jag funderade på om självmord var en vettig lösning för att slippa flyga så berättar hon att hon är så jävla allergisk så att om någon äter en enda liten förbannad jordnöt på planet så kan hon stryka med. Jaha. Tack för det. Som om jag inte hade nog med orosmoln utan också skulle behöva visualisera hur hon blir blå i ansiktet och hur jag förtvivlat måste hugga henne med en adrenalinspruta i gommen eller vart fan den ska in. Men jag klarade mig undan allt det där. Abab överlevde.

Men damen mittemot lät oroväckande konstigt och jag tänkte att jag fan inte orkar spela hjälte. För något måste man väl göra antar jag, det vore ju genant att bara sitta och titta på om hon vore på väg till pärleporten eller ner till honom med hornen för att skyffla kol. Samtidigt besitter jag inte kapacitet för att spela hjälte heller i livräddarsituationer. Jag kommer aldrig få en hjältegloria skinandes över döskallen. Hon hade två stadiga pukor vilket gjorde att det skulle vara rent omöjligt att hitta blodpumpen för en eventuell massage. Den där mun-mot-mun-metoden vet jag väl på ett ungefär hur den går till. Man ska hålla för antingen näsan eller öronen och samtidigt blåsa in luft i gapet. Och visst, ett hångel är alltid ett hångel, men hon hade så nariga läppar så jag var inte direkt sugen på att lapa gomsegel. Jag blev mycket lättad när hon gick av. Hon var inte längre mitt ansvar.

Men helgen har varit god. Med bra människor. Man får inte glömma att det finns sådana också. Skönt att få komma bort och dricka öl och prata vinylskivor och ingående diskutera ljudnivån på Raw Power med The Stooges och glömma allt annat. Även om det finns saker som vägrar flytta ut från huvudet och inte glöms och som skickar brännässelpiskande signaler till hjärtat. Snart är väl det där hjärtat sönderpiskat. Kanske är det lika bra. Fan vet.

.