Sometimes it hurts

Det ligger en apelsinkärna på golvet. Jag inte hur länge den legat där. Eller hur den kom dit. Fast jag kan ju i och för sig tänka mig hur det gick till. Tidigare fanns det storslagna planer för apelsinkärnans framtid. Det var tankar om plantering och kommande liv. Inte i något ekologiskt eller närodlat syfte, det kollektiva dåliga samvetet får någon annan sköta. Det finns så mycket annat att känna skuld över så bönderna och miljön får som sagt någon annan bry sig om. Idén var i alla fall att odla kärnan och i slutändan så skulle det finnas en hel apelsinlundlund i lägenheten. Där skulle jag knalla omkring i bara paradisdräkten och vara nöjd och tacksam över alla apelsiner som fanns inom räckhåll. Med lite fågelkvitter och så kanske det skulle leda till lite simpel sinnesfrid. Inte för mycket begärt. Inte alls. Och det kändes ganska bra allt det där med apelsinlunden i lägenheten. Som en liten oas för att uttrycka sig klyschigt. Kanske skulle de lokala medierna vara intresserade också. Ett grådaskigt rampljus skulle det bli, men ändå ett rampljus.

Men sen kom verkligheten ikapp mig. Den gör ju oftast det, oavsett om man vill eller inte. Ruset lägger sig och allt det där som kändes naturligt och självklart blir bara olustigt. Man kanske inte alls vill fly landet med den där polskan från kvarterskrogen längre. Det var liksom ingen strålande idé. Nu var det visserligen inget rus inblandat men verkligheten kom smygande ändå. Det skulle bli en väldans massa vattnande för att hålla efter en apelsinlund och nu när hyran har höjts med etthundratrettio kronor så skulle det inte vara ekonomiskt hållbart. Och klarar man inte av att hålla reda på två klena krukväxter i fönstret så vore det väl naivt att tro att en apelsinlund skulle vara något som sköts om slentrianmässigt. Och alla skadedjur som en apelsinlund förmodligen drar till sig dessutom, jag skulle ju vara tvungen att gå runt och bespruta mest hela tiden. Om någon skulle råka ringa på fel dörr och jag skulle öppna i bara paradisdräkten (jag är övertygad om att alla apelsinlundsinnehavare går runt nakna) och gasmask så skulle det ge ett väldigt perverst intryck som jag inte riktigt kan stå för.

Det blir ingen apelsinlund. Den hade varit vacker och rogivande men det tog slut innan det började. Så kan det vara ibland. Det måste man stå ut med i det här som kallas livet. Även om det gör ont.

Och apelsinkärnan ligger där den ligger. Och ensam är jag som får plocka upp den.

Vaka över mig.