The ghosts you draw on my back

Bakgrundsinfo: http://waynenilsson.blogspot.com/2009/02/letter-from-home.html

Jag får hem en studenttidning i brevlådan med jämna mellanrum. Det är inget jag bett om. Och de borde sänka utgivningstakten. Ett nummer vartannat år borde de satsa på istället och försöka ha som målsättning att göra det bra. Och så får jag räkningar. Och annat trams.

Men jag får inget svar från Siouxsie.

Det gör mig en aning besviken eftersom jag tyckte att jag utformade brevet på ett sätt som bjöd in till dialog med en allmän inledning för att sedan gå in på direkta frågor. Det var för att underlätta för henne, ett fint sätt att bryta lite solid is, och hon skulle inte behöva skicka ett tomt brev i retur. Men visst, avslutningen kanske inte var helt genomtänkt om jag nu ska försöka analysera situationen objektivt. Jag drogs med av bara farten och mina intentioner som jag egentligen hade med brevväxlandet lös väl igenom. För jag vill ju att vi ska tycka om varandra och att vi ska vakna upp under samma täcke och åka på semester eller bara glo på tv och när vi lagar mat så ska jag envist hävda att i min släkt så har vi kokat pasta utan att blanda i olja under flera hundra generationer och att det aldrig kommer att hända i framtiden heller. Det gäller att aldrig kompromissa i ett förhållande. Men det är ju onödigt att ens tänka på det där eftersom det inte kommer att bli av. Hon har ju uppenbarligen gjort sitt val och då får det väl vara så oavsett om det känns trist för stunden. Hon läste väl brevet och fnös och slängde skiten, ungefär som jag gör när studenttidningen kommer.

Eller så är hon fortfarande stum av förundran och hon vet inte hur hon ska svara för att det ska bli så där riktigt bra på papper som det blir i hennes tankar. Det är nog inte omöjligt. Inte alls. Eller så är hon upptagen med en man som inte gör henne något gott egentligen men av olika praktiska anledningar så är det svårt att bryta upp och det hämmar henne och försenar svaret förstås. Och han har också läst brevet, för han kan tydligen inte respektera hennes privatliv och ge henne det utrymme hon behöver, och eftersom han kanske är grafolog så tolkar han min handstil som att jag skulle vara en riktig hårding som äter stål och skiter kätting. Och det kan han ju få tro. Den jävla fittan. Och han är säkert elak mot henne eftersom han känner sig hotad så nu åker jag utlandet och bringar lite jävla ordning. Jag tar tunneln från Frankrike så att jag slipper flyga och sedan kommer Siouxsie vara i min famn och hennes kropp kommer att sjunga. Som på film.

Nu drogs jag med igen. Ett uteblivet svar är fortfarande ett uteblivet svar och orkar hon inte med att replikera så får det vara. Dumheter. Hon får väl skylla sig själv. Jag har annat att göra. Ska bara lista ut vad.