Blown out of the sky

Om ungefär två månader lämnas kommungränsen för Tyskland och min plan är att aldrig komma tillbaks. Tyskland är bra, för där det finns det genuin inhemsk mat som kebab som smakar fint och öl kan de också med, de där tyskarna. De brygger ofta enligt ”tyska renlighetslagar” och just det där med Tyskland i kombination med renlighetslagar kan ju klinga lite illa. Men ändå. Något som dock oroar mig lite är resan dit. Det värsta med att resa är just själva resandet och särskilt om det sker med flyg. Jag tror att jag var 15 år när jag första gången äntrade en flygmaskin. Då tyckte jag att det var spännande, speciellt starten. Efter det blev jag mindre begeistrad över flygande. Inte så att jag var rädd, det var bara så jävla trångt och tråkigt. Att spendera tid på flygplatser gjorde mig dock inget, det gav en liten känsla av att verka internationell och kanske viktig på något sätt och välklädda damer fanns det också att titta på.

Nu har det ändrats helt och hållet. Det finns inget positivt med att flyga. Först ska man sitta och häcka på en flygplats i flera timmar och vara nervös och försöka avnjuta en kall öl men eftersom den jäveln kostar 72 kronor så är det svårt tänka på annat än just priset och att döden väntar bland molnen. Är det en riktigt dålig dag så kommer det ett möhippegäng från Mjölby som förpestar tillvaron. Åh, nu ska äntligen knubbiga Marielle gifta sig, tänk att hon fick tag på någon, det kunde vi aldrig tro, låt oss göra något roligt för henne, ja hon får sälja kyssar på flygplatsen iklädd något skojigt och kanske lite förnedrande, som en kycklingdräkt. Och när gänget fått i sig ett halvt glas cider per skalle är det som att ytterligare ett världskrig startats med tanke på ljudnivån. Ack ve, ack ve.

När man senare kommit igenom alla kontroller av olika slag och får sätta sig på sin plats hamnar man i elva fall av tio bredvid någon som inte värdesätter personlig hygien speciellt mycket. Det är trist. Och flygvärdinnorna som man tidigare haft ett gott öga till har numera en krackelerad yta. Tjugo år av intensivt sminkande och solariebesök och sugande på mentolcigaretter har satt sina spår och den där bekräftelsen de tidigare fick framme i cockpit med lite vardagliga komplimanger om håruppsättning och sånt där har nu bytts ut mot stadiga grepp om skinkorna och viskningar med fula ord och flås i öronen och det är ju såklart påfrestande i längden. Men de försöker le ändå och det är ju ärofullt gjort av dem. Och sedan lyfter planet och det vänder sig i magen och svetten börjar rinna längs ryggraden och det är ju visserligen skönt att ryggraden finns kvar rent fysiskt men den psykiska ryggraden kastades åt helvete någon gång under 2001 och det var ju helt klart ett misstag men det är försent att ändra på det nu. Och med krampaktigt grepp kramas armstöden om och med uppspärrade ögon betraktas medpassagerarna som glädjefullt går igenom taxfreekatalogen och prickar för olika parfymer som ska köpas och de tycks vara helt bekymmerslösa inför det faktum att vi tillsammans lyfter mot döden och det är frustrerande att ingen förstår allvaret i situationen och att de aldrig kommer att få se Louvren eller det där lutande jävla tornet eller vart man nu ska.

Och dricka hejdlösa mängder med öl fungerar inte heller eftersom det leder till kissnödighet och då måste man besvära de andra resenärerna genom att de får flytta på sig och det vill man ju inte. Inte ens på väg mot Hades vill man störa. Kuken. Och sedan börjar alfahannen till pilot börja yra om väder och höjd och andra saker som inte spelar någon som helst jävla roll i sammanhanget. Visserligen kan väder spela roll. Med vindar och oväder och skit. Fel av mig. Men det är ändå ingen garanti för att det är en reko snubbe som styr maskinen, det kan lika gärna vara han den där med bockfot och svans och horn och en varm högaffel som sitter vid spakarna och det vore väl inte för mycket begärt att den jäveln kunde komma ut innan start och presentera sig så att man får bekräftat att han ska sköta sitt jobb ordentligt och inte ägna sig åt aktiviteter som vissa piloter håller på med i vuxenfilmer för det borde helt klart påverka koncentrationen.

Och när man trots allt har landat efter några vändor till helvetet och det där som kallas livet har passerat revy minst åtta gånger återstår inte mer än att börja oroa sig för hemresan.
Jag ser fram emot att åka bort. Men inte att åka dit.