Sing me to sleep

Det huvudsakliga målet med butiksbesöket var att inhandla tandkräm. Tandkräm ska man ha i sitt hushåll. Så har det alltid varit. Punkt slut. Men det var en jävla massa saker som distraherade mig där i butiken.
Först var det snygg tjej som gled omkring. Väldigt snygg faktiskt. Men hon såg ut att ta sig genom livet på en hög häst. Och eftersom man själv skumpar runt på en liten ponny på väg mot nödslakt så kändes det onödigt att ens försöka med något. Så därför stirrade jag bara lite diskret.

Sedan kom det ett överviktigt barn som for fram som en jävla jordfräs och ryckte i chipspåsar och annat som barn inte ska äta mitt i veckan. Och särskilt inte om de går en fysiskt stadig framtid till mötes. Men som tur var kom barnets ägare och tyglade fanskapet. Dock var ägaren klädd i kamouflagebyxor. Och det irriterade mig. Ligger man inte vid frontlinjen eller har någon militär befattning så har man fan ingen anledning till att gå runt och vara hemlig. Dumheter.

Och allt det är gjorde att jag glömde bort att köpa tandkrämen. Så nu sitter jag här utan tandkräm och hela veckan är förstörd. På ett ungefär. Det är samhällets fel. Att skylla på samhället känns rimligt. Det är så skönt vagt tycker jag. Allt kan skyllas på samhället utan någon som helst grund. Eget ansvar är så jävla överskattat. Fy fan.

Men det är klart, allt kan inte skyllas på samhället. Om man till exempel får för sig att sätta eld på en transport med dagisbarn, eller kniva någon lite sådär härligt spontant på stan en solig eftermiddag. Ja, då kan man ju inte skylla på samhället. Då är det de där rösterna man hörde i huvudet innan som får ta smällen.

Nu ska jag sova. Och fan ta John Blund om han inte söver mig inom kort. Då blir det insändare till lokaltidningen och krav på avgång.
God natt.
Förhoppningsvis.