Long way back from hell

Ibland vet man att saker och ting kommer att gå åt helvete. Som till exempel om man är på date och sällskapet förklarar att utseendet inte spelar någon som helst roll egentligen, utan att all vikt fästs vid fin personlighet och god karaktär. Då är det bara att säga tack och adjö eftersom man vet att det ändå bara är en jävla tidsfråga innan avslöjandet kommer.

Och nu vet jag att det inte är någon idé att försöka svetsa fast det trasiga handtaget på grytan igen. Det var tanken tidigare under dagen. Men eftersom svetsutrustning och kunnande saknas så är det nog lika bra att låta bli. Det skulle inte bli bra. Det skulle gå åt helvete. Och fula märken i lägenheten skulle det förmodligen också bli, med de där svetsgnistorna som yr omkring. Märken som det tar lång tid att få bort. För utomhus kan man ju inte vara för då kan någon se och då blir man nervös eftersom man inte kan och lyckas placera den där svetslågan i ögat och det gör förmodligen ont. Jag köper en ny gryta istället. Med ett handtag som håller i längden.

Men när man vet att allt kommer gå åt helvete och haverera så kan det vara bra att ha någon att vända sig till. Dock ska man ha i åtanke att det är sällan som det bokstavligen går åt helvete. Att allting egentligen är ganska bra för det finns nära och kära och saknas mänsklig värme så kan man ligga och skava mot elementet i den bostad man har och förutom lite förkylningar då och då så är den fysiska hälsan som den ska och det är den psykiska också överlag och det finns nakna tjejer på internet i överflöd. Det måste man tänka på. Men ibland infinner sig en känsla av ensamhet som socialt sällskap inte kan bota och en längtan efter något annat och något bättre växer sig så stark att det leder till en mental håglöshet som i längden inte är speciellt utvecklande.

I sådana lägen kan det vara skönt att ha någon att vända sig till. Gud är ganska populär på den fronten, men den jäveln är ju sämre än U2 så det är liksom inget koncept jag köper. Istället vänder jag mig till myskoxen. Detta menar jag på fullt allvar och är fullständigt seriös och väljer du som läsare att tro att det är skitsnack så får du göra det. Fuck you. Myskoxen har kommit för mig att symbolisera det starka, kloka och trygga i livet under de senaste månaderna. Myskoxen skulle till exempel aldrig älta en simpel gryta utan istället rationellt konstatera att grytan inte ville vara med längre och bara skaffa en ny. Fungerar inte relationen till grytan är det lika bra att den ändå avslutas. Gå vidare och glöm. Så skulle myskoxen tänka. Inga konstigheter. I vissa vardagliga situationer rådfrågar jag mig själv hur myskoxen skulle ha agerat. Som vid uppstigning ur sängen vissa mornar när tröttheten är så påtaglig att kräkreflexer uppstår. Myskoxen skulle ha tagit sig i kragen och klivit upp ändå och rakryggat konfronterat dagen. Därför försöker jag göra likadant. Och är det snöoväder och motvind så travar myskoxen ändå på utan gnälla. Därför försöker jag göra likadant. Man måste ta fram myskoxen inom sig när livet är motigt. Så tänker jag. Jag offrar inga oskulder för att hedra myskoxen eller bygger hus med höga torn och klockor i myskoxens ära. Vi har ett sunt och kravlöst förhållande till varandra. Det är bra.

Men, det finns alltid ett stort MEN när något är bra för helt bra kommer det aldrig att vara, jag har börjat tvivla. Tvivel upptar numera större delen av min tankeverksamhet. Det finns ingen grund för de egenskaper hos myskoxen som jag föreställer mig. Det är ju bara uppdiktat från min sida, så där finns en viss likhet mellan mina tankar om myskoxen och de andras om den där Gud. Hur kan jag veta att den bild jag har av myskoxen verkligen stämmer? Att den är stark i alla situationer och förstår vad som är bäst och biter ihop när det känns besvärligt och går stärkt och levande ur det hela. Jag har nekat till att något annat skulle vara möjligt. Förnekelsen inför myskoxens eventuella känsloliv har gjort mig blind och jag känner skuld över att ha tagit myskoxen för givet vilket befläckar min själ och inte ens det renaste vigvatten kan tvätta bort det onda. Kanske är det så att myskoxen i detta nu står ensam på fjället istället för att målinriktat och nöjt plöja igenom de fyra meter höga snödrivorna är ledsen för att partnern är med någon annan och det vackra i kärleken därmed har gått förlorat eller för att våren verkar utebli och den tänker att på sossarnas tid hade tussilagon slagit ut vid det här laget och mat fanns att äta eller vad det nu än kan vara som bekymrar en myskoxe. Kanske vill den bara stanna upp och självdö och det gör mig uppriktigt dyster när jag tänker på att myskoxen är ledsen och behöver någon att vända sig till och få en klapp på axeln och några uppmuntrande ord och lite framtidstro igen. För om inte ens myskoxen är stark hur ska då jag som endast är en lågsinnad jävla människa orka med att vara det?