The hammer song

Det löste sig ganska snabbt, det där med annat att göra. Jag har på något sätt lyckas ordna så att fönstret inte går att stänga. Pinnen som liksom reglerar det hela har hoppat ur led. Nu har jag något att pilla med i några timmar innan jag tröttnar och svär och förfryser. Nåväl, det är bara att hämta bolagspåsen som fungerar som verktygslåda och börja banka lite på måfå på rutan med något som känns passande. Jävla amatörer till hantverkare som inte kan göra rätt från början.

The ghosts you draw on my back

Bakgrundsinfo: http://waynenilsson.blogspot.com/2009/02/letter-from-home.html

Jag får hem en studenttidning i brevlådan med jämna mellanrum. Det är inget jag bett om. Och de borde sänka utgivningstakten. Ett nummer vartannat år borde de satsa på istället och försöka ha som målsättning att göra det bra. Och så får jag räkningar. Och annat trams.

Men jag får inget svar från Siouxsie.

Det gör mig en aning besviken eftersom jag tyckte att jag utformade brevet på ett sätt som bjöd in till dialog med en allmän inledning för att sedan gå in på direkta frågor. Det var för att underlätta för henne, ett fint sätt att bryta lite solid is, och hon skulle inte behöva skicka ett tomt brev i retur. Men visst, avslutningen kanske inte var helt genomtänkt om jag nu ska försöka analysera situationen objektivt. Jag drogs med av bara farten och mina intentioner som jag egentligen hade med brevväxlandet lös väl igenom. För jag vill ju att vi ska tycka om varandra och att vi ska vakna upp under samma täcke och åka på semester eller bara glo på tv och när vi lagar mat så ska jag envist hävda att i min släkt så har vi kokat pasta utan att blanda i olja under flera hundra generationer och att det aldrig kommer att hända i framtiden heller. Det gäller att aldrig kompromissa i ett förhållande. Men det är ju onödigt att ens tänka på det där eftersom det inte kommer att bli av. Hon har ju uppenbarligen gjort sitt val och då får det väl vara så oavsett om det känns trist för stunden. Hon läste väl brevet och fnös och slängde skiten, ungefär som jag gör när studenttidningen kommer.

Eller så är hon fortfarande stum av förundran och hon vet inte hur hon ska svara för att det ska bli så där riktigt bra på papper som det blir i hennes tankar. Det är nog inte omöjligt. Inte alls. Eller så är hon upptagen med en man som inte gör henne något gott egentligen men av olika praktiska anledningar så är det svårt att bryta upp och det hämmar henne och försenar svaret förstås. Och han har också läst brevet, för han kan tydligen inte respektera hennes privatliv och ge henne det utrymme hon behöver, och eftersom han kanske är grafolog så tolkar han min handstil som att jag skulle vara en riktig hårding som äter stål och skiter kätting. Och det kan han ju få tro. Den jävla fittan. Och han är säkert elak mot henne eftersom han känner sig hotad så nu åker jag utlandet och bringar lite jävla ordning. Jag tar tunneln från Frankrike så att jag slipper flyga och sedan kommer Siouxsie vara i min famn och hennes kropp kommer att sjunga. Som på film.

Nu drogs jag med igen. Ett uteblivet svar är fortfarande ett uteblivet svar och orkar hon inte med att replikera så får det vara. Dumheter. Hon får väl skylla sig själv. Jag har annat att göra. Ska bara lista ut vad.

Blown out of the sky

Om ungefär två månader lämnas kommungränsen för Tyskland och min plan är att aldrig komma tillbaks. Tyskland är bra, för där det finns det genuin inhemsk mat som kebab som smakar fint och öl kan de också med, de där tyskarna. De brygger ofta enligt ”tyska renlighetslagar” och just det där med Tyskland i kombination med renlighetslagar kan ju klinga lite illa. Men ändå. Något som dock oroar mig lite är resan dit. Det värsta med att resa är just själva resandet och särskilt om det sker med flyg. Jag tror att jag var 15 år när jag första gången äntrade en flygmaskin. Då tyckte jag att det var spännande, speciellt starten. Efter det blev jag mindre begeistrad över flygande. Inte så att jag var rädd, det var bara så jävla trångt och tråkigt. Att spendera tid på flygplatser gjorde mig dock inget, det gav en liten känsla av att verka internationell och kanske viktig på något sätt och välklädda damer fanns det också att titta på.

Nu har det ändrats helt och hållet. Det finns inget positivt med att flyga. Först ska man sitta och häcka på en flygplats i flera timmar och vara nervös och försöka avnjuta en kall öl men eftersom den jäveln kostar 72 kronor så är det svårt tänka på annat än just priset och att döden väntar bland molnen. Är det en riktigt dålig dag så kommer det ett möhippegäng från Mjölby som förpestar tillvaron. Åh, nu ska äntligen knubbiga Marielle gifta sig, tänk att hon fick tag på någon, det kunde vi aldrig tro, låt oss göra något roligt för henne, ja hon får sälja kyssar på flygplatsen iklädd något skojigt och kanske lite förnedrande, som en kycklingdräkt. Och när gänget fått i sig ett halvt glas cider per skalle är det som att ytterligare ett världskrig startats med tanke på ljudnivån. Ack ve, ack ve.

När man senare kommit igenom alla kontroller av olika slag och får sätta sig på sin plats hamnar man i elva fall av tio bredvid någon som inte värdesätter personlig hygien speciellt mycket. Det är trist. Och flygvärdinnorna som man tidigare haft ett gott öga till har numera en krackelerad yta. Tjugo år av intensivt sminkande och solariebesök och sugande på mentolcigaretter har satt sina spår och den där bekräftelsen de tidigare fick framme i cockpit med lite vardagliga komplimanger om håruppsättning och sånt där har nu bytts ut mot stadiga grepp om skinkorna och viskningar med fula ord och flås i öronen och det är ju såklart påfrestande i längden. Men de försöker le ändå och det är ju ärofullt gjort av dem. Och sedan lyfter planet och det vänder sig i magen och svetten börjar rinna längs ryggraden och det är ju visserligen skönt att ryggraden finns kvar rent fysiskt men den psykiska ryggraden kastades åt helvete någon gång under 2001 och det var ju helt klart ett misstag men det är försent att ändra på det nu. Och med krampaktigt grepp kramas armstöden om och med uppspärrade ögon betraktas medpassagerarna som glädjefullt går igenom taxfreekatalogen och prickar för olika parfymer som ska köpas och de tycks vara helt bekymmerslösa inför det faktum att vi tillsammans lyfter mot döden och det är frustrerande att ingen förstår allvaret i situationen och att de aldrig kommer att få se Louvren eller det där lutande jävla tornet eller vart man nu ska.

Och dricka hejdlösa mängder med öl fungerar inte heller eftersom det leder till kissnödighet och då måste man besvära de andra resenärerna genom att de får flytta på sig och det vill man ju inte. Inte ens på väg mot Hades vill man störa. Kuken. Och sedan börjar alfahannen till pilot börja yra om väder och höjd och andra saker som inte spelar någon som helst jävla roll i sammanhanget. Visserligen kan väder spela roll. Med vindar och oväder och skit. Fel av mig. Men det är ändå ingen garanti för att det är en reko snubbe som styr maskinen, det kan lika gärna vara han den där med bockfot och svans och horn och en varm högaffel som sitter vid spakarna och det vore väl inte för mycket begärt att den jäveln kunde komma ut innan start och presentera sig så att man får bekräftat att han ska sköta sitt jobb ordentligt och inte ägna sig åt aktiviteter som vissa piloter håller på med i vuxenfilmer för det borde helt klart påverka koncentrationen.

Och när man trots allt har landat efter några vändor till helvetet och det där som kallas livet har passerat revy minst åtta gånger återstår inte mer än att börja oroa sig för hemresan.
Jag ser fram emot att åka bort. Men inte att åka dit.

Untitled

Veckans djur: ekorre

Ekorren är ett bra djur. Ett väldigt bra djur till och med. Kritiker menar att det bara är en råttjävel med stor svans som inte förstår något. Den har även anklagats för att vara falsk och opålitlig. Det stämmer givetvis inte och vandrar man genom livet med den inställningen till ekorrens existens så borde man tänka om.

Ekorren finns på väldigt många ställen i världen, en riktig liten globetrotter är vad den är. I Sverige vill den oftast bo i skogsområden och parker. Fjällbjörkskogen flyr den dock som pesten. Det är klokt eftersom fjällbjörk antagligen finns mest i Norrland och det området har ta mig fan aldrig bidragit till något vettigt i det här landet. Sälj skiten till Finland. En ekorre blir ungefär 30 cm lång och väger oftast under ett halvkilo. Den fina svansen hjälper ekorren att hålla balansen och värmer om natten. Det är mycket fint. Att svansen värmer.

Ekorren tycker om att kila omkring på mornar och sent på kvällen. Då samlar den nötter, ollon och bladlöss. Den äter också fågelägg vilket bidrar till en mycket god balans inom fågelvärlden. Det är tack vare ekorren som kråkjävlarna inte sprids mer och mer. Men på grund av det frekventa äggätandet så tillhör fåglar en kategori av djur som ekorren måste akta sig för. Även katter (katter kommer för övrigt aldrig att uppmärksammans som Veckans djur eftersom de är Lucifers hejdukar) och hermeliner hör till ekorrens antagonister.

Ekorren har social funktion. När jag och Apa bodde i Edinburgh kom hon hem en dag och hade en date på gång. Hon hade suttit i parken och tittat på ekorrar när en man som gjorde samma kom fram och tycke uppstod. Det var en fin början tyckte jag. Lite som på film. Samtidigt surade jag lite givetvis eftersom det enda jag träffade på i parken var sprutnarkomaner och transor. Men utan att avslöja för mycket så är det ju alltid bra med nya erfarenheter. By the way så är Apa en väldigt god människa. Hon är en fin vapendragare att ha när det blåser hårt och sådana vänner ska man vårda ömt.

Nåväl, grattis till ekorren för utmärkelsen Veckans djur. Det förtjänar du.

The times they are a-changin'

Okej, vi tar det ytterligare en gång, det verkar behövas när man hör samtal på offentliga platser. Sommartid innebär att du ska dra fram klockan en timma. Är din klocka ungefär fyra just nu så ska den alltså bli fem. Förstått? En del människor kommer ihåg detta genom att tänka på utemöbler. När det blir sommartid så ska utemöblerna plockas fram och när det blir vintertid så ställs de tillbaka i förrådet där de får stå och samla damm i några månader bland tummade vuxentidningar och konstiga verktyg som bygger den individuella välfärden och tryggar familjelivet och resterna av bersåbusken ligger fortfarande kvar i en sopsäck för det blev liksom aldrig av att den komposterades men det gör inget för äppelträdet kommer att bära frukt även den här sommaren och det är ju fantastiskt för det sticker nog lite i grannarnas ögon och de borde förresten inte låta katten springa löst i villaområdet för den kan ju faktiskt sprida sjukdomar och lillan blir rädd. Men det där är en mycket dum metod för att komma ihåg åt vilket håll klockan ska ställas. Och måste man blanda in utemöbler så borde man fan inte få ta del av tiden överhuvudtaget. Lite hårt kan tyckas men någonstans måste man dra en gräns. Varför vi använder oss av sommar- och vintertid behöver man inte veta egentligen. Man måste inte förstå allt hela tiden. Vissa saker bara är och det får man ta och acceptera. Saker är. Glöm inte det. Gud är. Kikki Danielsson är. Dörren som slogs igen är. Och den som gick kommer aldrig åter. Så är det. Nu ska jag längta efter vintertid igen. För då blir det mörkt fort och då syns man inte och syns man inte så behöver man inte göra sig till.

Long way back from hell

Ibland vet man att saker och ting kommer att gå åt helvete. Som till exempel om man är på date och sällskapet förklarar att utseendet inte spelar någon som helst roll egentligen, utan att all vikt fästs vid fin personlighet och god karaktär. Då är det bara att säga tack och adjö eftersom man vet att det ändå bara är en jävla tidsfråga innan avslöjandet kommer.

Och nu vet jag att det inte är någon idé att försöka svetsa fast det trasiga handtaget på grytan igen. Det var tanken tidigare under dagen. Men eftersom svetsutrustning och kunnande saknas så är det nog lika bra att låta bli. Det skulle inte bli bra. Det skulle gå åt helvete. Och fula märken i lägenheten skulle det förmodligen också bli, med de där svetsgnistorna som yr omkring. Märken som det tar lång tid att få bort. För utomhus kan man ju inte vara för då kan någon se och då blir man nervös eftersom man inte kan och lyckas placera den där svetslågan i ögat och det gör förmodligen ont. Jag köper en ny gryta istället. Med ett handtag som håller i längden.

Men när man vet att allt kommer gå åt helvete och haverera så kan det vara bra att ha någon att vända sig till. Dock ska man ha i åtanke att det är sällan som det bokstavligen går åt helvete. Att allting egentligen är ganska bra för det finns nära och kära och saknas mänsklig värme så kan man ligga och skava mot elementet i den bostad man har och förutom lite förkylningar då och då så är den fysiska hälsan som den ska och det är den psykiska också överlag och det finns nakna tjejer på internet i överflöd. Det måste man tänka på. Men ibland infinner sig en känsla av ensamhet som socialt sällskap inte kan bota och en längtan efter något annat och något bättre växer sig så stark att det leder till en mental håglöshet som i längden inte är speciellt utvecklande.

I sådana lägen kan det vara skönt att ha någon att vända sig till. Gud är ganska populär på den fronten, men den jäveln är ju sämre än U2 så det är liksom inget koncept jag köper. Istället vänder jag mig till myskoxen. Detta menar jag på fullt allvar och är fullständigt seriös och väljer du som läsare att tro att det är skitsnack så får du göra det. Fuck you. Myskoxen har kommit för mig att symbolisera det starka, kloka och trygga i livet under de senaste månaderna. Myskoxen skulle till exempel aldrig älta en simpel gryta utan istället rationellt konstatera att grytan inte ville vara med längre och bara skaffa en ny. Fungerar inte relationen till grytan är det lika bra att den ändå avslutas. Gå vidare och glöm. Så skulle myskoxen tänka. Inga konstigheter. I vissa vardagliga situationer rådfrågar jag mig själv hur myskoxen skulle ha agerat. Som vid uppstigning ur sängen vissa mornar när tröttheten är så påtaglig att kräkreflexer uppstår. Myskoxen skulle ha tagit sig i kragen och klivit upp ändå och rakryggat konfronterat dagen. Därför försöker jag göra likadant. Och är det snöoväder och motvind så travar myskoxen ändå på utan gnälla. Därför försöker jag göra likadant. Man måste ta fram myskoxen inom sig när livet är motigt. Så tänker jag. Jag offrar inga oskulder för att hedra myskoxen eller bygger hus med höga torn och klockor i myskoxens ära. Vi har ett sunt och kravlöst förhållande till varandra. Det är bra.

Men, det finns alltid ett stort MEN när något är bra för helt bra kommer det aldrig att vara, jag har börjat tvivla. Tvivel upptar numera större delen av min tankeverksamhet. Det finns ingen grund för de egenskaper hos myskoxen som jag föreställer mig. Det är ju bara uppdiktat från min sida, så där finns en viss likhet mellan mina tankar om myskoxen och de andras om den där Gud. Hur kan jag veta att den bild jag har av myskoxen verkligen stämmer? Att den är stark i alla situationer och förstår vad som är bäst och biter ihop när det känns besvärligt och går stärkt och levande ur det hela. Jag har nekat till att något annat skulle vara möjligt. Förnekelsen inför myskoxens eventuella känsloliv har gjort mig blind och jag känner skuld över att ha tagit myskoxen för givet vilket befläckar min själ och inte ens det renaste vigvatten kan tvätta bort det onda. Kanske är det så att myskoxen i detta nu står ensam på fjället istället för att målinriktat och nöjt plöja igenom de fyra meter höga snödrivorna är ledsen för att partnern är med någon annan och det vackra i kärleken därmed har gått förlorat eller för att våren verkar utebli och den tänker att på sossarnas tid hade tussilagon slagit ut vid det här laget och mat fanns att äta eller vad det nu än kan vara som bekymrar en myskoxe. Kanske vill den bara stanna upp och självdö och det gör mig uppriktigt dyster när jag tänker på att myskoxen är ledsen och behöver någon att vända sig till och få en klapp på axeln och några uppmuntrande ord och lite framtidstro igen. För om inte ens myskoxen är stark hur ska då jag som endast är en lågsinnad jävla människa orka med att vara det?

Dead in the head

Givetvis lyckades jag hamna precis bakom en pastasallad, yoghurt och sju sorters småkakor på tentan. Men jag ägarinnan till allt det där har god musiksmak så hon kom undan med det. Däremot satt det en okänd exhibitionist snett framför mig. Hon verkade tro att allt skulle gå bättre utan trosor och nedhasade mjukisbyxor. Kanske hjälpte det henne. Men inte mig. Hon var inte snygg med andra ord. Hade jag inte varit så civiliserad som jag faktiskt är nykter så hade jag givit efter för impulsen att kasta min flaska hårt som fan i ryggen på henne. Som en vänlig, men bestämd, markering. För övrigt kom jag ihop mig lite snabbt med ett av de där russinen till vakter. Hon påpekade när hon kontrollerade Mecenatkortet att det snart skulle vara ogiltigt. Ja? Och? 31/3 står det ju? Det är 27 idag. Lämna mig ifred och låt mig skriva nu jävla människa.

Men nu är det över. Fem timmars koncentration har gjort mig trött. Huvudet är dött och vänsterhanden är trasig av skrivandet. Om det på något sätt kommer att påverka mina privata kärleksstunder med mig själv under helgen så kan fakulteten vänta sig en polisanmälan. Det ska jag maila och påpeka redan nu. Det kan nog vara viktigt för eventuell framtida bevisning.

Men först ska jag dricka några öl och lyssna på primitiv belgisk synth. För att återfå lite balans efter alla semiintellektuella prövningar under dagen.

One day I will kill you pt.III

Imorgon är det dags för en salstentajävel. Det är inget jag finner speciellt tillfredsställande. Inte alls faktiskt. Min hjärna lyckas alltid per automatik bli blockerad så fort jag måste prestera något på riktigt. En mening tar ungefär fem minuter att skriva. Det finns däremot mycket utrymme till att rita småblommor i marginalen eller att fundera över hur glas uppfanns från första början och plita ner enkla ritningar över hur processen borde ha gått till. Förmodligen genom ett misstag. Det finns ingen naturlig koppling mellan väldigt varm sand och glas. Nej, det var nog någon jävel för många år sedan som hade tråkigt och kände för att bränna ner kusinbarnens sandslott och kakor och plötsligt blev det glas istället. Jodå, de där glasblåsarna i Småland har en misslyckad pyroman att tacka för sin ljusskygga verksamhet.

Men det är inte bara mina inre brister som ställer till det under en salstenta. Det finns många yttre faktorer som spelar in. Som till exempel det jävla frossandet som pågår bland folk. Ett par frukter och vatten kan jag gå med på. Absolut. Eller en chokladbit om det nu ska vara nödvändigt. Men att släpa med sig en halv livsmedelsbutik som vissa människor gör för några timmars skrivande är ofattbart. Och provocerande. - Snälla okända ekonom, eller vad du nu vill vara, det pågår inget krig utanför väggarna. Du kommer inte att bli inlåst och riskera att bli undernärd. Du kommer att komma ut levande och få åka hem till ditt skafferi igen. Försök inför nästa gång att äta en ordentlig frukost eller lunch så behöver du inte en tvåkilos sockerkaka, nio liter läsk och den där lilla griskultingen som du så omsorgsfullt gratinerat med ost från delikatessdisken och rosmarin och lönnsirap. Det luktar förstår du, och det stör mig en aning att se stekflottet rinna nedför din hals och höra ditt smaskande. Jag försöker komma på något vettigt att skriva här borta. Och rita olika saker. Vet du förresten hur en prästkrage ser ut?

En annan yttre faktor som distraherar mig är att jag ofta lyckas hamna bakom en tjej som har dragit upp stringtrosorna till skulderbladen. Det är inte distraherande i sexuell mening. Det är distraherande eftersom det är så oerhört fult och jag förstår inte varför en vuxen kvinna vill se ut som en fjortonåring med attitydproblem. Imorgon ska jag ta med böcker och bygga upp en mur så att jag slipper se eländet. Och om någon av de pensionerade tentavakterna har några invändningar mot att jag har tillgång till kurslitteratur så kommer jag att hota honom och förklara att jag gör precis som jag vill. Men då har jag väl sådan otur att han är gammal mästare i judo eller någon annan mystisk skamgreppskonst så innan jag hunnit hota klart ligger jag på golvet med ett otrevligt gubbknä tryckt mot struphuvudet och sju fingrar inborrade i ögonhålorna och hela situationen känns ytterst obekväm och genant.

Nåväl, det blir som det blir. Jag skiter i vilket just nu.
God natt och allt sånt där som man säger för att verka trevlig.

Blood and tears

Okej, jag går nu. Men jag sa ju att jag skulle till Konsum. Köpa tidningen och snus. Chips? Jaja. Vadå, ska du ha dip också? Va? Nej, jag tycker inte att du är fet. Verkligen inte, du är jättefin. Men va fan... . Men gråt inte. Ja, jag vet att du har det jobbigt när du ska ha mens. Förlåt. Men torka tårarna nu. Nej, du är inte fet. Jag tror inte att du väger etthundrafemtio kilo. Ica istället? Det är ju ungefär tre kilometer dit. Men herregud, bara för att jag sa att jag var ihop med kassörskan på Konsum i två timmar på lågstadiet? Men det är ju för fan nästan tjugo år sedan. Nej, jag bara ska köpa tidningen, snus och chips. Och dip ja, förlåt. Men jag går ju för fan inte dit för att få knulla henne. Det är väl klart att du är finare än henne. Och charmigare ja, självklart. Ja, jag älskar dig. Jag går nu då. Men jag sa ju för fan det för två sekunder sedan. Snälla gråt inte igen. Nej jag tycker inte att du är labil. Verkligen inte. Puss puss. Ja, dip också. Puss. Hej. Nej, jag fantiserar inte om grannkärringen som är halt och skelögd. Mm, du är finast. Hej då igen. Puss.

Darker with the day

Solen skiner men det siktas moln vid horisonten. Kaffet är slut, ägget har kokat sönder och det våta badrumsgolvet resulterade i en smaklös vurpa. Armbåge mot kakel gör ont.
På något sätt anar jag att nivån är satt för den här dagen.
Carpe diem.
Halleluja.

Fly me away

Jaha, den 19 juni nästa år ska Vicky och Danny ingå partnerskap. Det är bra att det basuneras ut i tid så att man har tid att planera och förbereda sig. Jag tror på några veckor i Tora Bora i Afghanistan. Sitta och glo i en grotta i lotusställning och fundera över livet och akta sig för mediebruset. Ja, så får det bli. Hej då.

No time to cry

Igår slog det upp eldflammor i ugnen. Ikväll gick hantaget till grytan av och det spilldes varmt vatten på handen. Det är med livet som insats jag mättar mig själv. Förutom att laga mat så dammsuger jag och sköter tvättstugan. Det är rent ut sagt bedrövligt att vi inte kommit längre i det här landet år 2009 än att jag ska behöva hålla på med en jävla massa kvinnogöra efter en lång dag på vuxendagiset. Hade det varit barn inblandat så hade jag väl fått ta hand om de sattygen också.

Allt jag vill är att få lite kvalitetstid och använda den där nya fotfilen jag köpt.

The fox in the snow

Veckans djur: Räv

Räven kallas den kortbenta medlemmen i familjen hunddjur. Den bor lite i överallt, som till exempel i Finland och norra Sudan. I Sverige representeras räven av rödräv och fjällräv. Rödräven är inte helt oväntat rödaktig i pälsen. Fjällräven är täckt med fjäll och har mycket korta öron. Räven blir ungefär 75 cm i kroppen och bakdelen pryds med en ståtlig svans. Matchvikten brukar ligga runt 7 kilogram.

När det kommer till fortplantning så parar sig honan ofta med flera olika hannar. (Är det här verkligen relevant fakta? Är det meningen att det indirekt ska dras paralleller till svenska tjejer på charter? Det där blir bara plumpt och sexistiskt. Ändra eller ta bort.)

Räven äter lite olika saker, som möss, harar, fiskar och baljväxter. Den äts själv av vargar, lodjur och kungsörnar. När räven är liten måste den även vara rädd för berguvar. I England tycker borgarna om att jaga räven med hundar i drev. Det kan tyckas vara ett elakt beteende. Och det är det också. Men innan man dömer så måste man ha i åtanke att det faktiskt är en naturlig instinkt hos borgarna att plåga andra för nöjes skull. De förstår inte bättre.

Det finns olika uppfattningar räven.
En dålig är att den är skabbig. Skabbräv har blivit ett vedertaget uttryck och kommentarer som ”Herregud, han var väldigt ofräsch där nere, som en skabbräv... nej, jag vill inte ens prata om det, usch jag ryser. Hur var din helg?” är vanligt förekommande vid kaffeautomaterna på arbetsplatser runt om i landet. Till det positiva hör att räven har rykte om sig att vara mycket listig. När Jeanne d’Arc, den gamla häxan, brändes på bål under 1400-talet hade hon en räv i famnen. För listigheten och frihetens skull, var det sista hon sa innan elden tog över och hon fick annat att tänka på. Men uttalandet lade ändå grund för Frankrikes stormaktstid under flera hundra år framöver.

Grattis räven till utmärkelsen Veckans djur.

Head like a hole

Någonstans i detta land i detta nu så finns det förmodligen ett par som bonar om sitt hem och lyckan är total. Det finns säkert olyckliga par just nu också. Där kvinnan fått agera slagpåse under några timmar och gråter och gråter och gråter och tänker att nu var det fan sista gången. Eller mannen som inte bara fick den där fina whiskeyn från taxfreebutiken i present när flickvännen varit på helgsemester utan även en släng av elakartad syfilis. Tack ska du ha. Och nu står chipsskålen orörd på bordet och lördagsmyset uteblev och underhållningsprogrammet på tv med den trinda gotländskan känns plötsligt så oviktigt. Eller tjejen som bara tröttnat på flickvännens smutskläder som ligger överallt och det är lite småsur stämning och de vet inte om de har lust att gå på kompisens middagsbjudning längre.

Men nu skiter vi i tråkigheter och fokuserar på det glada paret istället. Det är ju ändå lördag. De går nog som sagt omkring och rår om sitt hem ikväll. De inreder. Det är modernt. I lediga, men fortfarande stilfulla kläder, myser de runt och diskuterar olika alternativ och kommer slutligen överens. De dricker det där röda vinet som köptes under semestern i Provence i höstas. När färgerna var fina och slödderturisterna var tillbaks på bruken och anstalterna. Underbar resa. Ååh, vi måste åka dit igen, till samma pensionat med den hemtrevliga känslan och få träffa Maurice och Jean-Marie igen, de var ju så gemytliga. Undrar om de gjort något åt ringklockan som lät så hemskt? Så säger nog det lyckliga paret och skrattar tillsammans. Hihi. Och hon tittar på honom när han syr gardiner och hon ler. Det är så fint att han engagerar sig i inredningen och vågar bejaka sina kvinnliga sidor utan att vara rädd för att bli anklagad för att vara bög. Han är som Ernst men utan den påklistrade präktigheten, tänker hon. Och hon är så glad att han finns för han är ju så fantastisk på alla sätt och vis, inte minst när det kommer till närhet, för där förstår han att det inte bara gäller att tafsa lite snabbt på brösten för att hon ska vilja lägga upp sig eller stiga på . Det gör henne så lycklig att hon aldrig behövt förklara att det finns erogena zoner utanför det uppenbart sexuella som får henne att gå igång. Det är liksom ingen självklarhet att killar ska förstå det, tänker hon och det gör honom så extra speciell.
Visst kan det bli bra med beiga kuddar till den vita soffan? frågar han. Ja, eller kanske latte? Jag är verkligen svag för latte, säger hon. Så länge det är ljust och rogivande enas de om tillslut. Så att det finns positiv energi när yogaövningarna ska utövas. Sedan kysser de nog varandra passionerat men utan att det blir vulgärt och det pirrar lite men de lägger band på sina lustar och fortsätter att inreda. Och de ler.

Jag inreder också ikväll. Tummen fick veta att den levde när en spik skulle slås in i en vägg. Väggen visade sig vara av betong så nu har jag fått tänka om gällande vart fotografiet ska hänga. Jag har även spillt öl på byxorna så att det ser ut att vara en kissfläck.
Men det gör inget. För det är det ändå ingen som ser.
Och vinylskivan snurrar och allt kommer nog bli bra.
I sinom tid.

Let beauty loose

You can never hold back spring

Det börjar bli vår. En sak som är bra med våren är att man vill vara utomhus igen. En sak som är dålig med våren är att andra människor också vill vara utomhus igen. Det gillar jag inte riktigt. Andra människor irriterar mig oftast. Som den där självbelåtne tjockisen på 12 år som skrek och svor åt tv-apparaten på krogen tidigare ikväll när det visades ishockey. Glasögon hade han också. Det slår liksom aldrig fel. Jävla idiot. Målsman borde ha tagit sitt ansvar där tycker jag. Men icke. Fast det är klart, det är ju så modernt att de ska vara frånvarande, de där målsmännen.

Idag har jag köpt deodorant. I höstas började jag med en ny variant, bakgrundsinformation här: http://waynenilsson.blogspot.com/2008/09/smell-of-female.html
Och på den vägen har jag vandrat med smärtande fotsulor sedan dess. Nu har jag dock tagit det hela ett steg längre. Jag köper numera duschcreme som enligt förpackningen är avsedd för kvinnor. Det gör mig gott tror jag. Jag väljer bort de där som heter något manligt i stil med Sport eller Wife Beater eller Cum. Nu har jag en duschcreme som är rosafärgad. So soft står det på etiketten. Och det är bra. Min hud luktar som något slags jävla sommarblomster. Och hur det luktar innanför huden vet jag inte. Men det spelar ingen roll. Det är ju utsidan som räknas. Ju.

Home computer

Med tanke på dagens inhopp på Samhall så kommer en repris. Inget har förändrats nämnvärt på ungefär två år. Nivån är den samma. Idag har jag fått titta på en fyrtiotvåårig mans mobiltelefon. Han hade favoritishockeylagets klubbmärke som bakgrundsbild. När vi tittat på den i ungefär 30 sekunder och jag berömt det hela, det var en fin bild sa jag, så kom enligt honom höjdpunkten. Skärmsläckaren. Det var en animerad katt som höll något slags skjutvapen i tassarna. Oj, vilken arg katt, sa jag. Men visst är den jätterolig? sa han. Jag gav honom en bekräftande blick och försökte le lite engagerat. Sen gick jag och gömde mig och längtade bort.
Nåväl, nu måste jag äta. Hej då.

----------------------

Du vet det där internet, sa han.
Ja, sa jag.
Man kan göra så mycket mer än att kolla på porr och skicka mail, sa han.
Jaha?, sa jag.
Nä, du vet, man kan betala räkningar och ladda ned filmer och musik också, sa han.
Oh fan, sa jag.
Kolla upp det där, sa han.
Ja, det får jag göra, sa jag.

070423 - Ännu en givande dag på arbetet.

A catholic skin

Förmodligen är det sällan som hushållsbestyr känns så angeläget som inför en salstenta. Om inte avloppet i duschen rengörs idag är nog ta mig fan apokalypsen snart och flåsar en i nacken. Det kan nog vara klokt att skura bort de där mystiska fläckarna från golvet också. På måndag kan jag nog börja plugga. Fast jag pluggar lite ändå. Men inte det som borde prioriteras. Genom tysk vuxenfilm och Einstürzende Neubautens texter förbereder jag mig inför skolresan till Tübingen i juni. Jag vill kunna imponera på fröken med vissa förkunskaper. Är helt inställd på att det är en fröken, och inte en magister. Om det blir en magister rasar min världsbild samman och pengarna kommer att krävas tillbaka och jag sätter mig på nästa lastbilsflak mot Sverige igen. Fröken är nog runt 40 år och har håret stramt uppsatt i en knut och kräver total disciplin och lydnad. Men efter ett tag, när jag säger ”über den liebenden gibt es kein gesetz”, som på utrikiska betyder – above lovers stands no love. Och vad det betyder på svenska får ni fråga någon sakkunnig om. Men när jag sagt det där, och de andra lär sig att förklara att de är från Sverige och har en katt som heter Moppsi och försöker räkna till fyra utan att komma av sig, ja då tinar nog fröken upp och de uppdämda lustar som hennes förmodade katolska uppfostran straffat henne med frigörs och ett rivigt nummer i SO-salen är nog inte omöjligt.

Jag tittar också i en stulen bok från gymnasietiden och lär mig nyttiga ord och fraser som kan användas på fritiden i dialoger med genomsnittstysken. Som till exempel:

Mein Gott! – Å, Herre Gud
die Kopfwetablette – huvudvärkstablett
der babysitter – barnvakt
der Müllberg - sopberg
der radiergummi – radergummi
in die Schären fahren – åka ut i skärgården
Du bis tein fauler Sack! – Du är en riktig latoxe!
zu Weinachten – till jul
Der Badeanzug gehört Gisela – Det är Giselas baddräkt
Meine Mutter versteht mich nicht richtig – Min mamma förstår mig inte riktigt
Ich habe angst – Jag är rädd

Det där med Ich habe angst tror jag kan bli användbart. Som när man inte förstår. Vid inköpet av dessertvinet och fruktkakan till exempel. När man står först i kön och det bistra biträdet pratar snabbt och otydligt som om han snortat amfetamin konstant i nio månaders tid, då är det bara att med tårfyllda ögon och darrande underläpp skrika IIIICH HAABE AAAAAAANGST och kasta några ynka åjrå på disken för att sedan rusa ut lite sådär tonårsrebelliskt och efter det sätta sig på huk utanför lutad mot skyltfönstret och stortjuta och önska att den trygga kommungränsen där hemma aldrig lämnades.

Det finns utöver det några meningar jag måste lära mig perfekt, för att ge ett trovärdigt intryck.
Ursäkta mig Herr Horstgabel, hur gammal är er dotter?

Och eventuell följdfråga, om hon är laglig.
Skulle jag kunna få bjuda henne på ett stort glas sprit i gränden där borta?

Och eventuellt kommer det finnas två alternativ efter det:
A. Tack så mycket. Hon är i trygga händer.
B. Men lugna er Herr Horstgabel! Jag har ju för helvete inte gjort något än.

Nu blir det rengörning av duschen. Hej då.

Sometimes it hurts

Det ligger en apelsinkärna på golvet. Jag inte hur länge den legat där. Eller hur den kom dit. Fast jag kan ju i och för sig tänka mig hur det gick till. Tidigare fanns det storslagna planer för apelsinkärnans framtid. Det var tankar om plantering och kommande liv. Inte i något ekologiskt eller närodlat syfte, det kollektiva dåliga samvetet får någon annan sköta. Det finns så mycket annat att känna skuld över så bönderna och miljön får som sagt någon annan bry sig om. Idén var i alla fall att odla kärnan och i slutändan så skulle det finnas en hel apelsinlundlund i lägenheten. Där skulle jag knalla omkring i bara paradisdräkten och vara nöjd och tacksam över alla apelsiner som fanns inom räckhåll. Med lite fågelkvitter och så kanske det skulle leda till lite simpel sinnesfrid. Inte för mycket begärt. Inte alls. Och det kändes ganska bra allt det där med apelsinlunden i lägenheten. Som en liten oas för att uttrycka sig klyschigt. Kanske skulle de lokala medierna vara intresserade också. Ett grådaskigt rampljus skulle det bli, men ändå ett rampljus.

Men sen kom verkligheten ikapp mig. Den gör ju oftast det, oavsett om man vill eller inte. Ruset lägger sig och allt det där som kändes naturligt och självklart blir bara olustigt. Man kanske inte alls vill fly landet med den där polskan från kvarterskrogen längre. Det var liksom ingen strålande idé. Nu var det visserligen inget rus inblandat men verkligheten kom smygande ändå. Det skulle bli en väldans massa vattnande för att hålla efter en apelsinlund och nu när hyran har höjts med etthundratrettio kronor så skulle det inte vara ekonomiskt hållbart. Och klarar man inte av att hålla reda på två klena krukväxter i fönstret så vore det väl naivt att tro att en apelsinlund skulle vara något som sköts om slentrianmässigt. Och alla skadedjur som en apelsinlund förmodligen drar till sig dessutom, jag skulle ju vara tvungen att gå runt och bespruta mest hela tiden. Om någon skulle råka ringa på fel dörr och jag skulle öppna i bara paradisdräkten (jag är övertygad om att alla apelsinlundsinnehavare går runt nakna) och gasmask så skulle det ge ett väldigt perverst intryck som jag inte riktigt kan stå för.

Det blir ingen apelsinlund. Den hade varit vacker och rogivande men det tog slut innan det började. Så kan det vara ibland. Det måste man stå ut med i det här som kallas livet. Även om det gör ont.

Och apelsinkärnan ligger där den ligger. Och ensam är jag som får plocka upp den.

Vaka över mig.

She's like heroin to me

Så sjunger The Gun Club. Att hon är som heroin. Nu har jag varken analyserat texten eller sysslat med heroin. Men jag tror att jag förstår vad det handlar om. Att det är trist utan. Känns bra med. Men kanske inte alltid blir bra tillslut ändå. För det är ju så mycket som spelar in. Med det där. På ett ungefär.

Don't you want me anymore?

Veckans djur: Ål

Kanske lite oväntat val. Varför ska en jävla ormjävel som skåningar gillar att äta uppmärksammas? Det är en bra fråga, men om man undersöker ålen närmare så klarnar det. För det första så är ålen ett vattendjur. Och i nio fall av tio så är ett vattendjur ett jävla bra djur. För det andra så har ålen ett lokalsinne som är utöver det vanliga.

Ålen blir ungefär 103 cm lång när den är vuxen och ansvarstagande. Vikten ligger på ungefär tre kilogram. En ål kan bli jättemånga år gammal. Över hundra. Ålen föds i Sargassohavet, som ligger långt bort, i krokarna runt Kuba. Sedan simmar den över Atlanten ända till Sverige. En mycket hedervärd insats av ålen som tyder på mod och det tidigare nämnda lokalsinnet. Väl i svenska vatten tar den sig på ett väldigt mystiskt sätt in i insjöar. Det tvistas mycket om hur detta går till. Ingen vet.

När ålen tröttnat på svenska insjöar och inte längre tycker att gäddorna är en utmaning återvänder den till Sargassohavet. Där leker, eller älskar som det heter i folkmun, ålen.

När parningsakten är över försvinner ålkvinnan. Hon har fått det hon vill och träffar istället en spännande ålfrämling. Han luktar trubbel och det finner hon attraherande. Om jag hela tiden gör det så jävligt för mig som möjligt så känner jag mig levande, tänker ålkvinnan. Kvar är ålmannen som dystert simmar runt i cirklar någon meter över havsbotten och funderar på vad som gick snett. Ålkvinnan inser snart att det där fascinerande dramatiska med ålfrämlingen bara är destruktivt och inte hållbart i längden.
Hon tröttnar på att bli kallad elaka saker och få sig en hurring när hon inte släpper till. Men när hon återvänder till ålmannen och vill be om förlåtelse är det redan för sent. Han har dött av sorg. Och sedan dör hon av ånger. Och ålynglen får klara sig själva på simturen till Sverige.

Med den här nya informationen så går utmärkelsen Veckans djur endast till ålmannen.
Grattis ålmannen och stå på dig, tänk på att det kanske (men tyvärr bara kanske) finns en snäll ålkvinna någonstans där ute i vattnen som det är värt att lägga kärlek och energi på. Keep it up ålis.

Other voices

Men sluta spela allan, sa hon.

Själv sa jag absolut ingenting eftersom hon inte pratade med mig där vi satt på bussen på väg mot vuxendagiset. Hon pratade med sin partner antog jag. Hon lät irriterad och jag gjorde bedömningen att jag inte tyckte om henne. Jag hatar dig jävla människa, tänkte jag. Men sedan så ändrade jag mig. Hata var att ta i. Ogillar starkt, blev det istället. Och det var inte bara det att hon använde sig av ett förbannat fult och dumt uttryck som ”spela allan”, nej, det var även hennes röst. Sättet hon använde den på. Hon lät så oerhört eländig, gnällig och miserabel. Det är svårt att förklara, men somliga människor har ett visst tonläge som gör att oavsett vad de säger så låter det extremt jämmerligt.

Ponera att hon är väldigt lycklig en dag, barnmorskan har sagt att kärleksgåvan som hon och Jörgen väntat på så länge verkar välskapt och beskedet har kommit om att hon av någon anledning är ekonomiskt oberoende resten av livet och hon funderar lite på jobbsituationen men kommer fram till att hon ändå ska vara kvar eftersom det är stimulerande och utvecklande varje dag och shoppingresan till Paris med närmsta väninnorna är precis bokad och förlovningsringen på fingret glittrar så vackert i solskenet och det har blivit vår och varmt och alla hennes nära och kära har hälsan i behåll och i bakhuvudet har hon lösningen till världsfred.

Ja, ungefär så.

Skulle hon berätta allt det där så skulle det ändå låta som om hon led av svårartade hemorrojder och att döden stod i farstun och singlade slant och att de bestialiska jävla grannungarna hade flått katten levande för henne.

Jag skulle aldrig försöka ligga med en sån som dig, inte nykter i alla fall, tänkte jag och sedan var det dags att kliva av.

Ship of fools

Snön yr om taken och endast tomten är vaken. Men han är väl inte här i krokarna. Nej, nu när säsongen är över sitter han väl i en asiatisk liten by och klappar småtjejer på rumpan. Åk hem till Rovaniemi gubbjävel! Där kan du sitta på en pall och snida träfigurer och tänka över dina synder och inbilla dig att allt blir förlåtet bara om du delar ut några julklappar i december. Ditt svin. Jag vet inte mycket om livet, men jag vet fan att man inte
ska lita på människor i tomtedräkter, kamouflagekläder eller keps.

För övrigt så är jag nyduschad och min hud luktar någon slags nektar. Det hjälper mig inte. På bussen hem idag satt jag bredvid en tjej som luktade persikomarmelad. Det hjälpte nog inte henne heller. Men hungrig, det blev jag. Nu ska jag tänka på viktiga saker.

I can learn

Idag har vi sammanställt anteckningar inför tentan. Eller ja, de andra har gjort det i alla fall. Jag har mest varit kreativ. Det är viktigt att komplettera varandra inom en grupp.

Silence is sexy

Ungefär i samma ögonblick som jag skulle somna in hördes ett jävla brak. Studsade nog upp cirka 63 cm ovanför sängen och landade i kallsvettig rädsla. Nu jävlar kommer tysken, tänkte jag först förvirrat. Fast det är ju lite inaktuellt kom jag på. Jag skakade lite lätt ihopkurad under täcket och livet passerade revy när jag funderade på gastar och skit. Sen tog jag mig samman som en riktig jävla karl och stegade upp ur sängen med handkrämstuben i näven för att kunna freda mig emot eventuella inkräktare. Jag upptäckte en naturlig förklaring till smällen. Fuck you spökjävlar!!

Bestickhållaren hade rasat ner i diskhon. Förmodligen på grund av vibrationerna i diskbänken som skapas när kylskåpet börjar leva om. Så jag gick till sängs igen. Men somna kunde jag givetvis inte.
Kylskåpet har helt klart gått för långt den här gången. Det funkar inte längre. Kanske rasar taket in vid nästa vredesutbrott från helvetesmaskinen? Skönast vore att få plocka av sig livremmen och ge kylskåpet ordentligt med smörj. Men våld är ingen bra lösning. Istället bör jag nog lugnt och metodiskt montera ner det och frakta kylskåpet till någon återvinningscentral. Med mina tekniska färdigheter kan det dock ta ett par månader. Men var sak har sin tid. Sedan ska jag gräva en ordentlig jävla jordkällare i lägenheten. En jordkällare är tyst. En jordkällare är bra.

Melt!

Sakta gick jag hemåt från den familjära sekten, det vill säga gymmet, med värkande armar och svettigt ryggslut. Det är så mycket som värker nu för tiden. Är det inte armarna så är det hjärtat, och är det inte hjärtat så är det hjärtat ändå, bara det att värken har flyttat på sig. Som till magen. Jag gick förbi en snötäckt park. Eller ja, att kalla det park vore väl att försköna verkligheten. Jag gick förbi en liten gräsplätt utanför reningsverket helt enkelt. Men snö fanns det. Det stämmer.

En bra plats, tänkte jag. Här kommer ingen förbi och stör. Inga ungdomsgäng som vill ge en tre snabba pungsparkar i ansiktet och sedan sno mynten ur den luddiga fickan. Eller någon gammal kärring som ramlar omkull och det lyckas man ju givetvis se och måste hjälpa till för att inte få dåligt samvete samtidigt som man tänker att man verkligen måste göra det eftersom det faktiskt kan vara dolda kameran eller något och man blir uthängd som slyngeln som bara nonchalerade en bruten lårbenshals. Fast människor verkar inte tänka på dolda kameran-grejen. Det är väl samvete som saknas. Men gå förbi och bara stirra klarar de av. Fast det är klart, människorna sa sitt i och med valet 2006 och då gick omtanken om medmänniskorna förlorad.

Nåväl, jag stannade vid gräsplätten och kom fram till att jag ville bygga något fint av snön. Bättre än att gå hem. Första tanken var att bygga ett stort jävla monument som sträckte sig ända till himlen. Finns det bönstjälkar som når ända dit och flygmaskiner som kan cirkulera där uppe så borde det inte vara någon omöjlighet. Ungefär så resonerade jag. Men sen omvärderade jag situationen. Det har flyttat in tendenser till höjdskräck i mitt psyke de senaste åren. Fem meter, där går gränsen, och eftersom jag gjorde avståndsbedömningen att det inte skulle räcka till himlen så ändrade jag mig.

Istället ville jag avbilda Taj Mahal. Men där har jag aldrig varit och vet bara på ett ungefär hur det ser utifrån de bilder jag skådat. Var inne på Atlantis eller kärnfamiljen också en sväng, men det gav jag fan i. Så därför beslutade jag mig helt enkelt för att göra en klassisk snögubbe. En snögumma var det aldrig tal på. Igår hade det kanske varit en fin gest, men idag var det patriarkatet som gällde igen. Jag rullade runt och slet i någon timme. Det kändes bra. När jag placerade pinnen som näsa var jag klar och tog några steg bak för att beskåda mästerverket. Det kvasiliv jag skapat med mina egna händer. Det är jag och Gud, tänkte jag och tittade mot min nye vän. Det var helt klart en besvikelse. Han gnistrade och glittrade inte riktigt sådär som jag föreställt mig. Absolut ingenting att sälja till Coca Cola till deras nästa julkampanj. Han var lerig och ofullständig med konstig kroppsform. Ett sorgligt fanskap. När näspinnen ramlade av bestämde jag mig för att lämna honom och bege mig hemåt.

Nu står han där ensam och vanskapt med vetskapen om att inom någon dag eller två så är han bortsmält och död och glömd. Och här sitter jag, hans skapare, i värmen och bryr mig inte speciellt mycket egentligen om hans öde.
Det är du och jag Gud.
Du och jag.

Itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini

Veckans djur: Iller

Egentligen borde veckans djur bli myskoxen igen. Extremt bra djur det där. Ligger ohotat i topp när det kommer till århundradets djur. Men det skulle bli orättvist att hela tiden lyfta fram myskoxen. Alla måste ju få vara med. Så därför får illern bli veckans djur.

Illern kan bli upptill 45 cm lång och finns mestadels i södra Sverige. Och i större delen av Europa. Tydligen en nyfiken krabat som helst kilar omkring på nätterna och är värdelös på att klättra. Även rädd för vatten. Illern kan kanske anses vara lite gullig och söt, som den på bilden. Men att bara vara gullig kommer man inte långt på i livet. Det måste illern lära sig och i dagsläget tillför den egentligen ingenting.

Vissa människor har illrar som sällskapsdjur. Men det är oftast människor som mår väldigt, väldigt, väldigt dåligt. Mental ohälsa är vanligt bland illerägare (källa saknas).

Illern har i likhet med Maud Olofsson aldrig någonsin utfört några stordåd. Inte som Lassie, Flipper, Black Beauty eller Crocodile Dundee.

Nej, det är motvilligt som jag ger illern utmärkelsen veckans djur. Jag tänker inte säga grattis, vilket kan tyckas vara barnsligt. Men det bryr jag mig inte om.

Like Dylan in the movies

Det var precis nu, eller ja, alldeles nyss i alla fall som jag tänkte på det. När jag diskade vinglas, assietter, bestick och andra vardagliga ting. Och precis när jag utmanade månen, den jäveln, på ett ärligt slagsmål, utan knivar eller underliv i ögonen eller andra tjyvknep, det var då jag kom att tänka på det. Månen dök förstås aldrig ner och körde mandomsprovet. Den fittan. Men fuck it, det är inte relevant just nu.

Jag sa i alla fall att du var vackrare än livet. När vi satt i gräset och du var glad och solen sken och den där filten var ett jävla bra köp konstaterade vi. Men jag lade snabbt till att livet var skitigt och jävligt så det där med skönheten var inte så mycket att bry sig om. Det vore ju dumt om du blev högfärdig. Hybris har aldrig varit tändande. Kaltes klares wasser.
Eat your pussy.
Eat my fuck.

It's my life

Jag sitter med en sjal runt huvudet. Kan inte bestämma mig för vem jag är. Det är så förvirrande. Antingen är jag trollpackan, eller kalifen från Helsingfors. Men trolleri är inget jag behärskar. Och kalif är jag inte. Och jag har inga band till Helsingfors. Det blir svårt att vara trovärdig då. Allt är svårt.

Nu ska jag i samråd med två karaffer Cabernet Sauvignon spendera pengarna från CSN genom att ringa och rösta på Amy Diamond så in i helvete. Jag vill gå på ungdomsdisco och fritidsgård med henne i framtiden och fnittra och äta varma chips och dricka läsk och ta yviga danssteg. Hej då.

Ghost rider

Nu livebloggas det från hemmet.
Jag stryker omkring i lägenheten iklädd ett vitt wife beater-linne och långkalsonger med en flugsmälla i handen. Nu har spöktimmen börjat. Det är därför jag stryker mig. Och aktar mig. På Aftonbladets hemsida har jag förstått att många tror på övernaturliga saker. Därför rättar jag mig i ledet och gör samma sak. Ska nog filma lite också. Men mest ska jag vara rädd och fäkta runt så in i helvete med flugsmällan. Ingen fittig gastjävel ska få ta mig levande!!!

I'm finding it harder to be a gentleman

Kort dialog förd med yngre kvinna, dock tillräckligt gammal för universitetsstudier, i kön till maskinen som delar ut pengar.
– Får jag gå före dig?
– Du har bråttom eller?
– Nej.
– Nähä?
– Men jag är ju tjej!
– Okej, var det inte mer än så kan du stå där du står.
– Meh, är du ingen gentleman eller?
– Uppenbarligen inte.
Sedan vände jag henne ryggen. En kall vind kom och jag hoppades på att hondjävulen bakom frös.

Sing me to sleep

Det huvudsakliga målet med butiksbesöket var att inhandla tandkräm. Tandkräm ska man ha i sitt hushåll. Så har det alltid varit. Punkt slut. Men det var en jävla massa saker som distraherade mig där i butiken.
Först var det snygg tjej som gled omkring. Väldigt snygg faktiskt. Men hon såg ut att ta sig genom livet på en hög häst. Och eftersom man själv skumpar runt på en liten ponny på väg mot nödslakt så kändes det onödigt att ens försöka med något. Så därför stirrade jag bara lite diskret.

Sedan kom det ett överviktigt barn som for fram som en jävla jordfräs och ryckte i chipspåsar och annat som barn inte ska äta mitt i veckan. Och särskilt inte om de går en fysiskt stadig framtid till mötes. Men som tur var kom barnets ägare och tyglade fanskapet. Dock var ägaren klädd i kamouflagebyxor. Och det irriterade mig. Ligger man inte vid frontlinjen eller har någon militär befattning så har man fan ingen anledning till att gå runt och vara hemlig. Dumheter.

Och allt det är gjorde att jag glömde bort att köpa tandkrämen. Så nu sitter jag här utan tandkräm och hela veckan är förstörd. På ett ungefär. Det är samhällets fel. Att skylla på samhället känns rimligt. Det är så skönt vagt tycker jag. Allt kan skyllas på samhället utan någon som helst grund. Eget ansvar är så jävla överskattat. Fy fan.

Men det är klart, allt kan inte skyllas på samhället. Om man till exempel får för sig att sätta eld på en transport med dagisbarn, eller kniva någon lite sådär härligt spontant på stan en solig eftermiddag. Ja, då kan man ju inte skylla på samhället. Då är det de där rösterna man hörde i huvudet innan som får ta smällen.

Nu ska jag sova. Och fan ta John Blund om han inte söver mig inom kort. Då blir det insändare till lokaltidningen och krav på avgång.
God natt.
Förhoppningsvis.

Let love in

De låg i gräset. Hon med sitt huvud mot hans bröst. Det var deras andra träff. Den första hade slutat med kyssar på kinder och händer vid ryggslut. Det fanns en viss förväntan i luften. Två unga människor skulle finna kärlek och lycka hos varandra.
– Jag tycker det här börjar kännas mysigt. Allt det här mellan dig och mig, sa hon.
– Mm..., sa han och strök undan hår från hennes panna.

De låg tysta en stund. Fåglar kvittrade, knoppar brast och solen sken klyschigt. Hon började plötsligt sjunga ledmotivet från Bodyguard lite sensuellt.
- And IIIIIII will always love youuuooo...

Det lät jävligt illa, men det var väl kanske charmen med det hela.

– Kan inte du citera nån film? Jag älskar verkligen sånt, sa hon.

Han började tänka febrilt. Film var absolut inte hans grej. Inte alls. Men nu var det en fråga om kärlek, trosor som skulle smekas nedför lår och stulna hjärtan. En fråga om liv och död för en ung man. Den enda film han hade sett var När lammen tystnar.
– I can smell your cunt, sa han.

Efter ett par hårda ord låg han ensam på gräset. Moln började fläcka himlen. Ett liknade en gravsten. Han gick bedrövat hemåt. Väl hemma öppnade han kylen och insåg att han hade mjölk och ost. I skafferiet fanns bröd. Han log stilla och insåg att kärlek och lycka inte fanns hos kvinnor. Varför leta hos en annan människa när kärlek och lycka finns hemma hos en själv? Kärlek och lycka bor ju i en ostmacka och ett glas mjölk.
I ett kylskåp.

To Germany with love

För 12 år sedan besökte jag första gången Tyskland. Var där för en festival. Under vistelsen så träffade jag inte helt oväntat en tysk. Han ville kasta mig i en damm med grönt vatten. Tror jag i alla fall. Det brast lite i kommunikationen. Men han pekade på mig, sedan på dammen och efter det skrattade han elakt. Då blev jag rädd. Som den sextonårige sängvätare jag var.
När vi skulle återvända till tryggheten i Sverige lyckades vi spendera alldeles för lång tid på toaletten på färjeterminalen. I ett varsitt bås satt vi i några timmar och kvasifilosoferade. Det resulterade i att vi höll på att missa färjan, den där gångbron hade stängt. Fick rusa ner och ut på kajen och stå och vifta med pass och biljett till nån sjörövare. Aja, sa sjörövaren efter ett tag. Och vi hoppade. Och sängvätandet gjorde sig påmint igen.

Efter det har jag besökt Tyskland fem, sex eller sju gånger. Vet inte exakt och det skulle säkert ta en halv minut att ta reda på och det har jag inte tid med. Men varje gång lyckas det hända märkliga saker i det där landet. Som att man försöker övertala skolflickor från Hannover att köpa ut öl eftersom man själv blir nekad på grund av överförfriskning . Eller känner sig kränkt för att någon vill kränga skivor med Bon Jovi till en. Eller att man blir våldskysst av någon tvåmeterskarl på en gaybar i gryningen. Måste vara något med luften där nere.

Och nu ska jag dit igen. Till Tübingen. Med tre ovårdade gossar i sällskap. Det är tänkt att vi ska studera. O-dog ska även leta lönnkrogar, det är en punkt han är väldigt tydlig på. Han gör också research för att kunna leda guidade turer om Tübingens mörka historia. Det ska bli intressant att se om det blir av. I bekräftelsen från skolan står det viktiga saker. Som om försäkring och sånt. De rekommenderar också att man har 500kr i fickpengar varje vecka. Jag ska maila och fråga om hur många par kalsonger och strumpor man behöver, och vilka djur det finns. Det vore skönt att veta.

Väl i Tyskland ska jag leta upp den där mannen som skulle kasta mig i dammen för 12 år sedan. Han hade långt hår minns jag. Man jävlas inte med Wayne Nilsson. Det ska han ha klart för sig.

This is not a love song

Jag lägger mig på min sida av sängen, och stoppar omsorgsfullt täcket under min kropp. Kvällspressen har lärt mig att Iran har kärnvapen, så därför känns det viktigt med skydd. Med resterande delen av täcket skapar jag något som kan liknas vid det där dödfödda man fick rädda från bassängens botten på simlektionerna under gymnasiet.

Men det ger jag fan i.

Jag sträcker min arm under byltets form och låtsas att det är under en hals som handen går och att den sedan kramar om något gott.
Som du.

God natt.

Somewhere over the rainbow

Jävla snö.
Jävla göteborgsdialekt.
Jävla levande yoghurtkultur.
Jävla kuk.
Jävla begränsat ordförråd.
Jävla jag.
Men allt blir nog bra i sinom tid.
Jävla inbillad optimism.

No fun

Vasaloppet pågår just nu. Oerhört ointressant. Men eftersom P1 sänder gudstjänst så får jag ta del av eländet i P4. Jag kan ju visserligen ha det tyst omkring mig, eller lyssna på någon orkester. Men det vill jag inte. Då är det bättre att sitta och sura över tusentals män och kvinnor som stakar sig förbi Risberg och Björnarvet i ett omodernt jävla mandomsprov.
Dumheter.
Man får säkert bara ont i ryggen och skavsår och snor som fryser fast över hela hakan och dåligt glid och blåbärssoppan är väl för varm så man bränner sönder gommen alternativt sätter den i halsen och nästan kvävs framför något tv-team och det lilla uns av värdighet man försökte skaffa sig genom att ställa upp är som bortblåst och när man väl kommer i mål framåt midnatt så ligger kranskullan och särar för vinnaren i någon varmt ombonad jävla fjällstuga och själv får man lägga sig på en brits en i dragig barack och längta efter något bättre.
Nej, det där Vasaloppet blir det inget med. Åh, nu pratas det om någon Grycksbo-Daniel. Där går fan gränsen för vad jag orkar med att lyssna på. Nu blir det tystnad och bok i några timmar.