Blown out of the sky

Tog mig samman och gick till bolaget förut. Eliten stod och hängde utanför som vanligt. Köpte en vinare och ett halvt dussin öl. Är det onsdag så är det och något måste man ju fira. Bestämde mig efter det för att ta en promenad. Förutom några joggare som spred vindpustar av svett och förlorad energi så var det fint ute. Frisk och kylig luft, vita träd och solsken. Ett bröllopspar blev fotograferat vid vattenbrynet. Hon klädd i vitt som en oskuld ska vara. Lättlurad karl det där tänkte jag, hon förlorade mödisen på Kos 1997 och efter det har det bara rullat på. Men hon var fin och han var väl lycklig så jag påpekade aldrig det där. Istället gav jag dem en lyckoönskning i det tysta. Det kostade jag på mig även om jag har lite svårt att ta sådana där småborgerliga påhitt på allvar. Tills döden skiljer oss åt! Jojo, eller tills gräset är grönare på andra sidan.

Jag gick vidare och konstaterade återigen att det var en vacker och bra dag. Och det var då smällandet började. Jag satte nästan snusen i halsen och frukosten höll på att hamna i långkalsongerna. Det idylliska vädret hade fått mig att förtränga denna primitiva jävla idioti. Jag skyndade hem och låste dörren ordentligt. I mitt hem ska ingen krutrök få komma in. Nu sitter jag här och är lite rädd. Och förbannad. Det är ju för fan bedrövligt att utvecklingen inte gått längre än att folk ska bli roade av saker som smäller och ger ifrån sig lite färgglada partiklar. Jag har viss förståelse för att barn tycker det är kul. Jag sprang själv omkring med de där dumheterna och hoppades på att kunna blåsa bort halva centrumkärnan när två kinapuffar tejpades ihop. Men sedan växte jag upp och berikades med förstånd, visserligen ett måttligt sådant, men ändå.

Och det är de vuxna människorna som sysslar med fyrverkerier jag föraktar. Ni är helt jävla dumma i huvet allihop! Jag hatar er och hoppas att ni smäller bort era otäcka ansikten och sedan dör! Okej, nu tog jag i, men att ni får brännblåsor på fingrarna när ni pillar på stubinerna efter ett flak öl ikväll är en rimlig reprimand. Vad sägs om att stanna inomhus med en karta LSD och ett paket tomtebloss istället? Det borde ju sannolikt bli en liknande effekt. Då stör ni inte omgivningen och slipper förvandla samhället till en jävla krigszon i alla fall. Bah!

Och tänk på djuren, alla stackars djur. Fina hundar som ska behöva vara rädda (katter däremot kan ni sikta på om det prompt ska siktas på något). Nu äger jag ingen hund. Men jag har en larv. Och den kommer nog också bli rädd. Därför lägger vi oss under en filt under soffbordet ikväll och dricker alkohol och stänger ute allt det onda. Och så lyssnar vi på tysk synth. Det hör ändå nyårsafton till.

Gott nytt år (det menar jag egentligen inte, stryk ska ni ha)

Waiting for the moon

Oss är en frälsare född sjungs det och jag väntar fortfarande. Regelvidrig marknadsföring kallas det där. Hade verkligen sett fram mot lite frälsning och en skön smörjelse eller två.
Besvikelsen är total.

Jag är hungrig och utanför fönstret ylar kvinnorna mot månen med fradga i mungiporna och vansinne i blick.
Allt är som vanligt.
I övrigt har jag inget att förtälja, I got nothing to say I ain't said before, som Andrew sjöng.

Förlös mig Dionysos, FÖRLÖS mig!

Hey pig

Imorgon ska jag till Samhall och räkna och väga delar av döda frysta djur. Det irriterar mig. Att räkna är irriterande. Siffror är Lucifers påhitt.
1563 kg nötkött
2402 kg fläskkött
78 kg slaggprodukt, det vill säga jag själv.

Nu har Eliza Day kissat färdigt och vi ska halsa vin och äta snacks.

Eat my fuck!

Facing pictures

Jag vill inte egentligen, har ingen lust. Så därför blir det en repris. Hej då.


Eftersom jag är student så har jag nu per automatik ansträngd ekonomi. Eller så jävla illa är det egentligen inte, men eftersom jag är student så ska jag per automatik gnälla över ekonomin i alla fall. Helst vill jag sälja min kropp till utländska affärskvinnor med mörka ögon för att bättra på hushållskassan. Men jag är realistisk och inser mina begränsningar rent utseendemässigt. Men även prestationsmässigt, då förmodligen få vill betala för några sekunders flås från min sida. Försöker mig ändå på en light-version av prostitution genom att försöka kränga bilder på mig själv. Då det är gamla hederliga pappersfoton och jag ej har tillgång till scanner så köper ni "grisen i säcken" så att säga. Här kommer dock enkla beskrivningar.

"Dopfoto" - Klassiskt dopfoto taget i hemmamiljö. Ligger i en vit särk på en brun heltäckningsmatta. Blicken saknar fokus och saliv hänger från underläppen.

"Klassfoto" - Klasskort taget någon gång på lågstadiet. Sitter med fånigt leende, förmodligen rädd för fotografen, iklädd tidsenliga kinaskor och en pistagefärgad mysoverall.

"Fotboll i trädgården" - Spelar fotboll i trädgården med en vän. Är runt 12 år, det är sommar och det är varmt. Har en skön och omedveten hockeyfrilla.

"Lucia" - Utspökad med nattlinne och ljust hår med stearinljus i. Från högstadiet, ytterst förvirrad period.

"Grannens Hund" - Jag själv är egentligen inte med på fotot men i brist på annat så va fan. Jaja, i vilket fall som helst är det ett kort på grannens hund. Tror att det är en labrador. Den är i alla fall svart och kallades för bögjycken i grannskapet, varför minns jag ej.

"Bakis på charter" - Var med grabbarna i Bulgarien, har gått på sponken i fyra dar när det denna bild togs. Ligger utslagen nere vid poolen med en Heineken fastklistrad i handen. Iklädd shorts, ser ut som om jag har stånd, eller så är det bara ett litet, litet veck i tyget.

"Vy över Simrishamn" - Se titel för beskrivning.

"Roskilde 03" - Sitter på en ölback, ser ut ha ont i ryggen och är nog djävligt less på allt. Är svettig och solbränd. Obehaglig dansk kille i Ramoneströja pissar i bakgrunden.

Fuck you

Det har kommit till min kännedom att vissa läsare tror att jag far med osanning angående att jag vaktar en larv under jullovet. Det smärtar mig att bli misstrodd. Varför skulle jag ljuga om det? Vad skulle jag få ut av att skriva saker som inte stämmer och därmed försöka vilseleda människor? Det är ju helt absurt. Men det där är så typiskt svenskt, att så fort någon börjar bli lycklig och känna mening med livet så ska det klankas ner och glåpord ska fällas från andra. Det är så oerhört tröttsamt. Det tär. Och att när jag nu för första gången i mitt liv har en vän som alltid finns där och ställer upp och som jag kan prata om allt med får höra kommentarer som ”nyktra till idiot” känns inget vidare. Jag har också känslor. Jag trivs i alla fall väldigt bra med larven, det är nog ungefär så här det känns att bli förälder kan jag tänka mig. Här är i alla fall ett bildbevis. Och jo, jag vet, den ritade pilen pekar på moroten så det behöver inte påpekas.

Det ska bli väldigt spännande att få se vad larven blir när den vuxit upp. Det ultimata vore ju om den blir en snygg tjej som inte är dum i huvet. Men det kanske är att ha lite väl höga tankar om evolutionen. Andra saker som larven kanske blir:
- En moderat (den har ju faktiskt visat på blåblodiga tendenser)
- En fjäril eller liknande
- En larv
- En svan (det fanns ju en ankunge som blev en svan tillslut, så det är inte alls omöjligt)
- Uppäten av en jättestor örn


Nu kommer jag inte på något mer.

Nightclubbing

Juldagen. Finns det något bättre? Stå i kö i två timmar för att sedan mötas av en grymtandes anabolatjur till dörrvakt och sen få betala inträde på 350 kronor till en artonårig tjej med större bröst än Dolly Parton och efter det väntar ytterligare en halvtimmes köande för att komma fram till bardisken och när man väl är där så blir man ifrågasatt av bartendern med nån häftig frisyr och nitarmband när man bara beställer en ”enkel jävla stor stark” och inte något mer spännande och sedan spills halva öljäveln ut på grund av trängseln och efter det får man stå och småprata med nån idiot från gymnasiet och båda låtsas som att det finns intresse och den avdankade discjockeyn vill vara modern och spelar E-type men det är ingen idé att fråga om något annat för det finns inte och sedan blir man packad som fan och råkar ramla över nån handikappad typ som sitter i rullstol och det ser ju givetvis anabolatjuren till vakt och man försöker förklara läget men den fittan vill ju bara ha något att bråka med så vaktfan tar några snabba tjyvgrepp och sedan ligger man på trottoaren med ansiktet vilandes mot grus och glassplitter och sedan är det bara att gå hem och lägga sig allena i sängen och vänta på att bakfyllan och ångesten ska väcka en imorgon.
Fan va peppad jag är!

Happy birthday Pigface Christus

Hittade det här i lokaltidningen. Eller gjorde jag det? Det är i alla fall saxat från familjesidorna.

GRATTIS
Kevin
Stort grattis till Kevin som fyller två år. Grattar gör mormor och morfar i Askersund.

Drottning Silvia
Hej tyskkärring! Kul att du fyller år. Jag vet att det är en dag för sent, men du vet, va fan liksom, aah shit asså. Men du, Deutschland über alles och high five liksom! Önskar gör Lussan Gottlieb med familj

Jesus från Nasaret
Jaha, du är tvåtusenåtta år gammal nu. Dags att ta lite ansvar? Mamma och pappa hade kunnat vara nöjdare. Men ja va fan, nu är det som det är. Grattar gör pappa Gud och Maggan, Mamma jungfru Maria och Stellan

FÖRLOVNING
Vi har förlovat oss!
Härligt va?!
Han den där från Nordman och hon den där blonda som vill vara Slitz-modell
Tjernobyl 16/12-08

DAGENS NAMN:
Eva
Eva är ett fornnordiskt namn som betyder ”Jävligt bra att du fick oss ut ur lustgården ditt jävla våp! Hur du kunde vara så jävla dum och bli lurad av den där ormen är ett mysterium. Fruntimmer! Herregud!” Grattis Eva.

UPPVAKTNING
All eventuell uppvaktning på min femtioårsdag undanbedes
Johan, Åkersberga

All eventuell uppvaktning kan dra åt helvete
Jag är med grabbarna på Mallis och köper hor på min födelsedag. Det är ingen idé att nån dyker upp. Och snälla allmänheten, läs ordentligt nu:
Vi var ett gäng grabbar för en jävla massa år sedan som hade tråkigt och rökte brass, intog opium och sysslade med avancerad homoerotik. Efter det började vi hitta på diverse historier. Vi ljög om lärljungar, brinnande buskar, jungfrufödslar, arkar som Noak hade och vatten som delade på sig.
Sjukt?
Ja.
Absolut.
Men det slutar inte där. Efter det så började vi få paranoida tankar från drogerna och iscensatte en fet jävla korsfästelse. Obehagligt som fan.
Usch!
Det är bara skadade människor som tänker i sådana banor.
Vi var skadade människor. Ingen tvekan. Vi har ridit på den här vågen väldigt länge nu. Alldeles för jävla länge egentligen. Och nu har vi tröttnat.
Det gick för långt med det hela.
Det gick överstyr.
Att människor skulle starta krig, våldta kvinnor, hata män som bara vill mysa med andra män, ge redan övergödda ungar klippkort på McDonalds i samband med en påhittad födelse och starta ett parti som hamnar i Sveriges regering var aldrig vår tanke.
Verkligen inte.
Fy fan.
Så kom igen nu mänskligheten, det finns andra saker att hitta på myter om.
Som er själva!
Tro på er själva istället!
Inte på oss.
Vi var bara ett gäng pubertala grabbar som ville supa, knarka, mucka gräl och slicka lite fitta (i vissa fall suga kuk – tänk Judas, men det är ok. Alla är lika mycket värda oavsett sexualitet)

Med vänliga hälsningar

Jesus från Nasaret och de andra

God jul!

Fucked up and ready to die

Har spenderat större delen av dagen med att spela Ring så spelar vi-spelet på SR:s hemsida. Det är frågesport och om man svarar rätt sju gånger i rad så vinner man. Jag har vunnit nio gånger. Det är bra. Det som är mindre bra är att jag tydligen blivit en sån där jävla tönt som gillar dataspel.
Vad kommer härnäst?
Måste jag börja missbruka Jolt Cola?
Måste jag sitta och runka på Dreamhack 2010?
Måste jag börja analysera Basshunters texter och fnittra åt ord som bot och dota?
VA???
Jag orkar inte mer nu. Jag gör fan inte det.
Hej döden. Hej helvete. Kuuuuuuken.

Go film

Idag är det måndag, och som vanligt på måndagar blir det recensioner. Den här veckan är det julfilmer som avhandlas med tanke på årstiden.

Grinchen
Komedi. Handlar om en grön gubbe som ser lite otäck ut. Rekommenderas från sju år vilket resulterar i att skiten är dubbad. Att sinnesslöa tyskar, fransmän och spanjorer har en obehaglig böjelse för att dubba hit och dit är ju ett faktum. Men bespara oss eländet i Sverige, lär ungarna läsa istället. Själva filmen då? Tja, när förtexterna var över så zoomades en harmynt jävel in och recensentens intresse fångades av annat. Betyg: 1,5

Ett päron till farsa firar jul
Komedi. Chevy Chase i högform, förmodligen världens bästa skådespelare alla kategorier. Ingen man kan bära upp ett par tajta jeans, en flanellskjorta och en baseballkeps med sån värdighet som Chevy. Det här är den enda julfilm universum egentligen behöver och funkar året om. Ett tips är att också kolla in Ett päron till farsa i Europa där Beverly D'Angelo syns i en mycket intressant duschscen. En höjdarvåffla det med. Chevy Chase borde få Nobelpriset i något snart, annat vore skandal. Betyg: Högsta

The XXX-mas collection
Gymnastik. Ett mycket lovande omslag, tyvärr leder innehållet till stor besvikelse. Det anspelas på det klassiska boy meets girl-temat och här i julmiljö. Sedan blir det lite girl meets girl och avslutningsvis möts alla. Alle gegen alle så att säga. Det är kött och svullna kön och svett och sekret och nån slags olja i en enda röra. Alldeles för mycket snabba klipp och in medias res, för att låta lite märkvärdig. Alltså att man kastas rätt in i själva dunkandet. Som en erfaren konsument vill man ha lite bakgrundsfakta. Det känns inte autentiskt. Nej, det håller inte att klä några blonderade silikonmonster i tomteluvor och tro att allt blir bra och att julstämningen är ordnad. Det krävs mer än så i en genre på dekis. Vad sägs om lite jävla glädje? Att skrika mindre och le mera är ett tips. Efter 1989 har inga bra gymnastikfilmer producerats. Den här slängs i papperskorgen. Omslaget sparas dock till nödsituationer. Betyg: 2

Brevfilm från tv-programmet Bullen december 1993
Drama. Det är lite oklart om den här ska få vara med, men eftersom julfilmer är en bristvara så fungerar den som utfyllnad. Filmen handlar om trettonåriga Ann-Marie från Hägersten som inte helt oväntat vill vara anonym. Hennes problem är att hon sett sin pappa släta av tomten ute i trapphuset. Detta har gjort henne lite ledsen och förvirrad och i förtroende har hon berättat för bästisen Lotten. Men eftersom Lotten är skolans madrass så har hon i utbyte mot lite bekräftelse från killarna i nian fört informationen vidare och nu vet alla om det. Självklart blir Ann-Marie retad för detta och otrevliga ord som ”bögtomteknullarens dotter” ristas in på hennes skåp. Nu vill inte Ann-Marie gå till skolan längre och vänder sig till Bullen för rådgivning. Skådespelarinsatserna är minst sagt mediokra, det är dock inte tjejen som skrivit brevet som är med i filmen. Mikael Persbrandt syns som statist och han är som vanligt bedrövlig. Betyg: 2


Där har ni lite filmtips att roa er med i vintermörkret. Nu ska jag dammsuga. Jag längtar till julafton så att jag kan få min dvärg.

Until death (us do part)

Tog en promenad förut. Genom regnet flanerade jag bland julstressade människor med håglösa blickar och stukad ekonomi. Kom till ett villaområde efter nån timme. I villaområden finns det garage och jag tänkte att när jag blir stor så ska jag också ha ett sådant. Det blev aldrig riktigt beslutat vad jag skulle ha i mitt garage. Eftersom intresse för bilar och hantverk saknas så är motorer och skräp och diverse verktyg uteslutet. Men affischer från herrtidningar och oljiga handdukar är ju kutym så det var jag inne på en sväng. Med en kvarts grubblande i bagaget kom jag dock fram till att det är bättre att jag överlåter mitt garage till någon annan som har bättre användning för det.

Efter det började jag återvända hemåt. Gick bland de där gamla stenhusen som någon duktig jävel smällde upp för ett par hundra år sedan. Tittade mot fönstren och romantiserade. Fastnade för en lägenhet med adventsljusstakar och stjärnor som spred varmt ljus. Inte särskilt konstigt i dessa tider egentligen, men det var något speciellt där. Och tankarna skenade iväg som vanligt. Innanför fönstren så bodde lyckan och doften av otvättade kön, vemod och förlorad kamp hade aldrig i helvete existerat i denna boning. Jag kände hur martyrskapet och den oacceptabla ensamheten kramade om mig och jag kände regnvattnet som letade sig in genom hålet i min ena sko. Jävla skor.

En kvinnogestalt visade sig i fönstret för att snabbt försvinna. Det är väl det sista julstöket som görs i god tid tänkte jag och att hennes man lagar söndagsmiddag och den välryktade hunden sover sött och de rena barnen tindrar med ögonen och Jesusbarnet ligger ombonat bland bomull i krubban med de tre vise männen av papier-maché tryggt vakandes och slutligen kom jag väl fram till att den totala lyckan frodades innanför de vackra fönstren. Och att jag ville vara med. Och att det var som på film eller i en Harlequinbok. Och hade det varit på film eller uppdiktat i en bok så hade någon vacker kommit och fattat tag i det miserabla helvetets hand som hängde i regnet på trottoaren och kysst dennes kind och viskat att allt kommer bli bra igen för att sedan gå hemåt mot den egna lyckan.

Men... men... det kom ingen sådan och jag hörde Jarvis Cockers röst från Happy Endings i mitt huvud ”Now the orchestra begins to make a sound. That goes round & round & round & round & round & round & round & round & round again. And we kiss to violins. Well some sad people might believe in that I guess but we know better don't we?” Och med det i tankarna så förändrades scenariot bakom fönstren. Varmt ljus från adventspynt är ingen indikator på lycka. Det var nog inte så roligt i den där lägenheten ändå.

Visst, förhållandet var passionerat och fint i början, men nu hålls det samman för barnens skull och hon är frigid och lider av vestibulit så sexlivet är ju knappast något att stoltsera med heller och byrackan har rabies och löper i tid och otid och den ena ungen har roat sig med att stoppa upp Jesusbarnet i röven så istället för söndagsmiddag blir det en kväll på akuten och den där middagen förresten som maken lagade var egentligen bara en torr Stinas Kyckling som vilken jävla klåpare som helst klarar av att tillreda.

Och med det i åtanke så gick jag hemåt och tänkte att ensam är stark och allt kanske inte är så illa ändå.

One day I will kill you

När jag satt på stolen i duschen och ältade gammalt groll så kom jag att tänka på en fiende från förr. Därför är jag nu ute ur duschen och smider planer istället. Jag kartlägger så att säga.

Så Julbocken i Gävle, eller Gävlebocken som du kallar dig, om du läser det här så ska du veta att din förbannade halm är i fara! Du ligger jävligt illa till i år. Du vet vad det här handlar om ditt lilla ynkliga våp. Jo, jag kallar dig liten och ynklig trots att du är tretton meter hög, sju meter lång och väger tre ton. Du saknar ändå ryggrad ditt jävla fetto. Låten nedan är tillägnad dig. Det är som att jag skulle ha skrivit texten själv, för det är så jag känner, särskilt refrängen. Jag vet att du terroriserar människor på något som heter Slottstorget i Gävle och inom kort liftar jag dit och behandlar dina knäskålar med en kofot för att sedan skära halsen av dig ditt förbannade halmluder! Jag hatar dig för allt ont du gjort mig och allt annat som du representerar.

Snart våndas du i det helvete du härstammar från.

Med vänliga hälsningar
Wayne

PS – Hörru Gävlebocksjävel, jag är dock så storsint att jag kan meddela följande: Just idag kan du vara lugn eftersom jag känner mig trött och hängig. Misstänker att någon sjukdom är på ingång, det gör ont i halsen och vänsterörat. Så jag orkar inte lifta till Gävle idag, det regnar och blåser också. Men när jag piggnar till, ja då jävlar. Så räkna med mellandagarna eller nått.

Everything is so cold

Jag fryser. Det är som att rimfrost har beblandat sig med skammen som täcker min kropp. Det är obehagligt. Och elementen är komplicerade. Det irriterar mig att vanliga lekmän när det kommer till tekniska kunskaper inte ska kunna premieras med lite elektrisk värme. Och mänsklig värme finns inte inom räckhåll. Jag ska önska mig en päls i julklapp. Det spelar ingen större roll vad för slags päls det är, bara den kommer från något utrotningshotat djur. Jag vet inte varför, men jag inbillar mig att utrotningshotade djur värmer bättre. Hade jag inte varit portad från det kommunala badhuset så hade jag tillbringat mycket tid i bastun där. Men det att jag är nekad tillträde gör inte så mycket. Det är äckligt där. En snuskig beläggning pryder golvet. Och på kommunala badhus så får man fotsvamp, det har jag sett på TV-reklam. När det kommer till badhus är jag för en privatisering. Så är det.
Att placera en stol i duschen här hemma är annars ett alternativ. Ja så får det nog bli. Där ska jag sitta hela jävla helgen och låta vattnet värma mig. Kanske tar jag med en bok så att jag kan läsa när det blir långtråkigt. Men då måste man väl laminera eländet, och att plasta in 468 sidor vet jag inte om det finns energi till. Så jag sitter nog bara på min stol och stirrar i 48 timmar och tinar upp. Sjunger en lovsång eller två, ältar något gammalt groll och romantiserar det där som Lasse Holm kallar kärlek. Kanske rakar jag av allt hår på min kropp och av det avlägsnade håret spinner jag en päls. Det är fredag och jag är kall och utrotningshotad.

New life

Efter att ha läst det där i studenttidningen om att studenter är en av de mest utsatta grupperna i samhället så har jag funderat en del. Det händer att jag funderar ibland. Misshandlade kvinnor som lever med skyddad identitet, ensamstående arbetslösa sjubarnsföräldrar, missbrukare, flyktingar eller vilka nu de andra utsatta grupperna kan tänkas vara får fan ursäkta. För nu är det så att jag är student, och därför har jag det värst. Alla kategorier. Och jag är trött på att vara rädd, orolig och nervös. Och framför allt är jag jävligt trött på att vara utsatt! Det är inte värt att vara ängslig över att inte kunna köpa den senaste versionen av iPod eller kunna supa sönder huvet med köpesprit på krogen fem förmiddagar i veckan. All denna oro och utsatthet tär på kropp och själ för en student. Därför överväger jag nu att sluta studera. Säga adjö till universitetsfittorna en gång för alla. Istället ska jag nog åka runt och föreläsa. Där finns det pengar att tjäna. Snuskigt mycket pengar. Om några år när jag etablerat mig så kan jag nog ta ut runt 100 000 kronor för en timmes dösnack. Men som nybörjare är det alltid bra att vara ödmjuk, så nu i början kanske jag kan begära, 20-25 000. Det är nog rimligt. Här är ett litet utdrag från min katalog som jag ska försöka sälja in till seminarier, kurser, företagskickoffer och allt annat som kan generera pengar. Det är viljan att kunna inspirera, coacha och ge nya perspektiv som driver mig framåt. Men mest pengar.

Idrotten var mitt allt
Livet kan ibland förändras på bara några sekunder. Från att först ha varit en hyllad idrottsstjärna till att sedan vara ett handikappat kolli med endast kryckorna som bäste vän. Wayne Nilsson ger en skakande föreläsning om den långa vägen tillbaka till ett normalt liv. Föreläsningen kan även samköras med Thomas Fogdö.

Att älska som en tonåring
Hur kan man som vuxen karl med cirka tolv års praktisk erfarenhet från intimt leverne* fortfarande agera som en nervös trettonåring och leverera innan partnern har förstått vad som hänt? Svaret på den frågan har Wayne Nilsson, norra Europas snabbaste skytt, ibland på gott vid så kallade ”snabbisar”, men alltför oftast på ont vilket leder till irritation och separation. Nilsson går in på ett tabubelagt ämne och även ett växande samhällsproblem. En utlämnande och mycket stark föreläsning.
* Träningstillfällena har ibland varit ytterst oregelbundna

Nu får det fan vara nog!
Trött på att Liselotte ska rusa ut och skrika och gråta så fort det hettar till lite på månadsmötet och komma undan med beteendet för att hon snart ska ha ”mens”? Trött på att ha en tickande bomb i närheten som spenderar de sista hushållspengarna på choklad och motiverar det hela med att ”mensen” är på gång? Trött på att bli bortfintad med bokstavskombinationer som PMS och GPS för att motparten med gråten i halsen ska få sin vilja igenom? Ja då är det dags att du sätter ner foten! I århundraden har kvinnor satt skräck i män med hot om otäckt blod för att kunna styra och ställa på bästa sätt. Wayne Nilsson slår hål på myten om den så kallade mensen. Något sådant onaturligt har aldrig existerat, det är inte fysiskt möjligt. Med hjälp av egna teorier och framstående och erkända forskares rapporter som underlag ger Wayne Nilssons dig som lyssnare möjligheten att äntligen kunna genomskåda lögnerna och säga - Nu får det fan vara nog!

Och nu får det vara nog med det här för jag har viktigare saker att göra.

Aloha from hell

Ärlighet varar längst var det väl nån skäggig gammal grek som sa. Och jag har inte riktigt varit ärlig, eller ja, jag har väl inte ljugit, men samtidigt inte berättat hela sanningen. Sedan sex år är jag förlovad med en tjej som heter Carina. Anledningen till att jag inte berättat något är att det inte varit relevant fakta. Det är inte så att jag skäms över Carina, det är visserligen inte Cindy Crawford jag har i hasorna, men ja... hon är ju snäll och så. Och hon kan vara lite rolig när jag druckit öl. Så det kunde ha varit värre. Typ döden. To cut a long story short som de säger i storstan så resulterade vårt samliv i ett relativt välskapt gossebarn. Det var ungefär tre-fyra år sedan, jag vet inte exakt. Vi ville vara lite speciella när vi döpte vår son, vi ville att barnet skulle heta något storstilat och lite busigt, men samtidigt poetiskt. Så Amadeus Molotov Stjärnfall Nilsson Järvinen blev namnet. Off the record kallar jag honom Isterbuken, men då blir Carina arg och säger att jag är elak. Jag får tydligen inte heller berätta att graviditeten var oönskad. Det är alltid svårt det där med ärlighet.

Men varför berättar du det här nu? Ja, så är det väl nån dum jävel som undrar. Mamma Carina har bestämt att ett elektroniskt julkort till släkt och vänner är väldigt viktigt i år. Därför kan det lika gärna publiceras här. ” – Åååh, vet du vad vi gör? Jo, vi klär upp Amadeus Molotov Stjärnfall till en gullig tomtenisse! Haha, alla kommer tycka det är jättesött!”. Så löd direktiven. Och eftersom samvetet är lite dåligt sen... ja, det hör fan inte till saken. Nu är det som det är. Jag vill poängtera att det är mamma Carina som hanterat kameran, därav bildkvalitén. Kärringar och teknik ni vet.

God jul och ett gott nytt år önskar vi hela släkten och alla vänner. Hoppas nästa år blir lika underbart som detta. Stora kramar från familjen Nilsson Järvinen

Turn to red

Larven börjar bli högfärdig. Tomat och gurka duger inte, färsk isbergssallad är det enda fanskapet trycker i sig. Jag tror bestämt att jag när en borgarlarv vid min barm.

She's a lady

Hon kallar sig Little-Babs men är inte speciellt liten. Hon är visserligen endast etthundrafyrtionio centimeter lång, men hon fyller ut sig med dryga tvåhundra kilogram. Little-Babs hävdar att hon driver grundkurser i kristen livsåskådning samt att hon kan pressa fram crêpes ur muffen. När Little-Babs talar så blottar hon tandkött som blöder och sprider en obehaglig stämning. Little-Babs ligger på en divan i mitt vardagsrum. Divanen är förstärkt med betong. Hon har tagit av sina kläder och det luktar konstigt. Little-Babs drömmer om att bli sex timmar lång. Jag förstår inte vad hon menar. Little-Babs jamar som en katt. Jag förstår inte vad hon menar. Little-Babs är trött på att leva och rädd att dö... Jag förstår exakt vad hon menar.

A reflection

Det är grått utanför fönstret. Smutsig snö och tråkig himmel. I kontorsfönstret fläktar Dannebrogen svagt på halv stång. Det är väldigt oklart varför Danmark representeras på kontoret. Men klart är att flaggan inte varit i topp sedan världshaven brann. Och det var ju längesedan. Nu jävlar blir det lunch.

A day in the life

06.00 Vaknar, själva uppvakningsprocessen är alltid en besvikelse. Särskilt på måndagar. Ligger kvar i sängen och snoozar en halvtimme. Lyssnar på P1-morgon med ett öra. Går upp och fixar kaffe. Kollar nattens inkomna mail. Antal: 0 st. Dricker kaffet och röker två filterlösa Rooster, ett jävla riv i lungorna, för att få igång tarmsystemet. Tittar en snabbis på SVT:s nyhetssändningar. Hinner få några orena tankar om Linda Nilarve. Tar en dusch. Använder tvål. Pratar med vattendjuren på draperiet. Äter sedan en frukost som består av två kokta ägg, torrt bröd och ett glas vatten.

08.00 Lämnar lägenheten och tar en buss mot universitetet. Får givetvis inte sittplats. Står tätt intill en gammal ödla med lila hår. Börjar svettas, med mössa och halsduk blir bussen en jävla bastu. Förbannar kollektivtrafiken inombords.

08.20 Anländer till kontoret. Snusar aktivt i 20 minuter. Pratar sedan budget med O-dog. Hummar och nickar för att verka insatt. Får se veckordningen. Jag har tre punkter! Ser jag ut som en jävla maskin? Förbannar O-dog inombords.

09.00 Går på möte med annonsplatssäljarman. Hummar och nickar återigen för att verka insatt. Tänker på att jag aldrig varit i Rio och egentligen inte har något jättesug efter att åka dit, men visst om någon bjuder, så okej, men det är ju inte överst på prioriteringslistan. Skakar efter en halvtimme hand med annonsplatssäljarmannen utan att veta vad vi kommit överens om men hoppas på det bästa.

10.45 Kramar O-dog adjö som ska åka hem till Norrland över jul. Dansar på bordet när chefen äntligen är borta. Nu kan jag göra vad fan jag vill!

10.53 Nyhetens behag har lagt sig om att basa över tio kvadrat fängelsecell. Börjar sakna O-dog och ringer upp honom för ett arbetsrelaterat samtal. Han säger att jag måste ta mig samman. Låser in mig på toaletten och sätter mig på locket med låren uppdragna mot bröstkorgen. Vaggar fram och tillbaka och tänker att allt måste bli bra igen. Slår ihjäl en timme i den ställningen. Ägnar sedan 25 minuter åt att räta ut kroppen och utför olika gymnastiska övningar.

13.00 Äter lunch med Lillöra. Hon far som vanligt fram som ett verbalt yrväder och mal på utav bara helvete. Tittar ut genom fönstret och undrar varför jag utsätter mig för så många norrlänningar nu för tiden? Fisken är som vanligt smaklös. Sedan dricker vi kaffe.

14.00 Tillbaka på kontoret. Lite lätt skitnödig. Ringer några viktiga samtal. Ringer sedan några oviktiga samtal. Undersöker efter det min navel grundligt under en längre tid.

15.10 Löser DN:s nutidstest för vecka 50. Får tre rätt av sju möjliga. Det är under genomsnittet. Förbannar grekiska premiärministrar och Annika Sörenstam inombords. Överväger om jag ska sätta mig på toalettlocket igen. Skickar istället ett mail till webbredaktören där jag ifrågasätter det lämpliga i att ha ett test som bara går ut på att trycka ner människor?

16.00 Lämnar kontoret för dagen. Får sittplats på bussen. Lurar på om matbutiken ska besökas på hemvägen. Ger fan i det till slut.

16.30 Kommer hem. Kontrollerar att larven lever och vattnar den sedan. Får dåligt samvete för att jag behandlat den styvmoderligt under morgonen och småpratar lite. På det där sättet som man pratar med djur, bebisar och tjejer.

17.00 Bläddrar lite håglöst i förra veckans Fokus som kommit under dagen. Jävla eftersändning! Kollar inkomna mail. Antal: 0 st. För en högröstad dialog om det är dags att raka sig eller inte. Kommer fram till att det är så.

17.50 Äter middag. Pannbiff, pasta och senap med torrt bröd och ett glas vatten.

18.25 Skickar ett hotfullt sms där det meddelas att personen i fråga kommer dö inom 17 timmar.

18.26 Ångrar det hotfulla sms:et. Ringer upp för att skämta bort det hela. Får inget svar.

19.00 Uppgift saknas.

19.30 Skriver ett jävligt spännande blogginlägg om en jävligt spännande dag i ett jävligt spännande liv. Fortfarande orakad. Försöker lösa nutidstestet igen. Två rätt av sju möjliga... va fan?

Ballad of Lucy Jordan

Olika vattendjur som jag såg på riktigt i Afrika, och som dessutom återfinns på mitt duschdraperi. Det är underligt hur saker kan vara i Sverige och samtidigt i Afrika. Jag förstår inte hur det går till, men accepterar ändå att det är så.

Avslutar med lite söndagspoesi:

En fitta

en spann

det är tur att vi har varann

Och nu är helgen snart slut och allt är förstört. Så är det ibland. För övrigt så har tre personer under dagen frågat hur larven som jag tar hand om mår. Ingen av dessa har frågat hur jag mår. Vet inte riktigt hur jag ska tolka det hela, så istället förtränger jag. Och för er andra som undrar så mår larven bra. Den äter sallad nu och är tyst. Det är skönt.

God´s gift (maggot)

Jag är husdjursvakt. Det är Den Lille Ettriges husdjur som passas. Husdjuret är en liten larv som han fick med sig i salladen från den där butiken som säljer gammal köttfärs och tillhandahåller horor på lagret. Själv hade jag nog arkebuserat larven på stört, eftersom jag är av den uppfattningen att djur som inte har minst 60 centimeter i mankhöjd och päls inte fyller någon vettig funktion. Men nu är vi ju alla olika och det är nog bra. Och eftersom jag fått förtroendet att ta hand om larven över jul så är jag snäll mot den. Jag tar uppgiften på fullt allvar. Just nu dricker vi julmust och tittar på Dansbandskampen. Eller ja larven dricker vatten, jag tror inte att kolsyra är bra för den lilla magen.

Det här kunde jag valt att vinkla på ett annat sätt. Ett sorgligt sätt. Lördagskväll, 27 år, sällskap av en larv och glor på ett gäng russin som rör sig tät ihop i takt till kass musik.

Men det är inte så illa. Jag har ju hälsan, det får man inte glömma bort. Och i ett brev så meddelar Skatteverket att det utgående saldot 2008-11-29 var +40. Allt tjat om finanskris hit och dit är uppenbarligen väldigt överdrivet. Men jag kanske borde höra av mig till Fredrik Virtanen och erbjuda ekonomisk rådgivning så att stackaren inte förlorar mer miljoner. Jo, det ska jag göra. Det vore en fin gest från min sida. Nu ska jag mata larven med lite tomat.

Burn the witch

På grund av bakfylla och slickande av osynliga sår kommer ännu en repris. En repris på reprisen, som TV på sommaren:

Lucia. Nu skulle man vara 14 igen, ligga full i en buske och bara må. Här kommer en julrepris:

Det finns en bra sak med vintern. Det är att det blir legalt för män att använda tighta halvtrikåer. Det vill säga långkalsonger. I mina långkalsonger dansar jag omkring i min lägenhet likt den balettdansös jag alltid drömt om att få vara. Jag intalar mig att jag får vackra ben och smärt kropp i mina långkalsonger. I övrigt är vintern en jävla hora.Detta hade jag precis förklarat i lång monolog då vi stod och frös utanför baren nu i måndagskväll. Det hade varit julfest. Hon undrade hur gammal jag var.
- 24 och ett halvt. Och du?
- Snart 37.
Gamla jävla kärring!, tänkte jag alldeles för högt och av hennes reaktion att döma var det inte populärt. Jag kysste henne ömt för att få henne att glömma min klantiga kommentar. Hon smakade en trist blandning av lutfisk, ägghalvor, sill, skinka och sprit. Prinskorvflott glänste i hennes mungipor. Själv hade jag i alla fall haft hyfs nog att röka lite efter julmaten. Och nyttjat en servett. Innan hånglandet. Vi kysstes lite till och hon undrade generat om jag ville följa med henne hem. Jag funderade om jag skulle vara stolt och tacka nej, eller om jag skulle följa med som en full desperat patetisk idiot. Ville ju egentligen inte ha så speciellt mycket med kvinnan att göra. Fattade ett beslut som låg närmast min natur och vi började gå i samma riktning. Eftersom det var vardag så gick inga nattbussar och då pengar till taxi ej fanns fick vi knalla hela vägen .

Efter en del klagande steg jag tillslut i alla fall in i en trång tambur i ett radhusområde. Blev erbjuden en sängfösare och var förstås inte sen att tacka ja. Sherry. Vem fan dricker sherry tänkte jag men svepte med god min och lade mig graciöst på hennes säng.
- Du, det är nog bäst om du sover på soffan. Du blir inte sur va?
- Nej, inte alls. Jag har ju bara gått i en halvtimme i minusgrader för lite tårta. Vid det här laget skulle jag ha somnat nyrunkad hemma nu. Men inte fan är jag sur.
Hon började gråta och tjata om att hon var nyskild och inte var redo för sånt här. Orkade inte lyssna på skiten. Tog resten av flaskan med sherry och lommade ut till vardagsrummet och soffan. En gammal sliten och sorglig historia. Brun jävla manchestersoffa. Vem fan har sånt nuförtiden minns jag att tänkte innan jag grinigt somnade.Vaknade av skrammel och starkt ljus från hallen. Tittade på klockan. 07.26. Helvete! Sen till jobbet. Började bakfullt hyperventilera och rafsade ihop mina saker och rusade ut i hallen. Lyckades snubbla på något på golvet. Något började skrika. En liten flicka i vit särk låg blodig på golvet. Jag var täckt i hennes blod. Måste ha penetrerat hennes halspulsåder eller nått för jävlar va blod det var. Och varmt som fan. Kunde blod vara så kokande varmt tänkte jag och började i chocktillstånd gapa om att hon var Lucifers utsände. Flickan grät. Jag grät. Flickans mamma grät. Mamman som hade avvisat mig natten innan.
- Din idiot! Du förstört hennes linne!
- Jag har ju precis dödat ditt barn och du gapar om hennes linne. Är du helt störd?
- Det är ju för fan glögg som du spillt ut. Hon ska vara Lucia idag. Förstår du ingenting?

Jag insåg att blodet var glögg och flickan egentligen bara blivit skrämd av en spritluktande okänd man. Funderade på om jag skulle be kärringen betala kemtvätten för min skitiga kavaj men mumlade nått i stil med att "ungjäveln kommer ju ändå bara svimma" och gick. Traskade hemåt. Det var fortfarande mörkt. Jag ringde jobbet och sa jag skulle vara hemma på grund av vård av sjukt barn. Blev ifrågasatt av min arbetskamrat om jag verkligen hade barn. Bad människan dra åt helvete och tände en cigg. Det skulle bli en trist dag.

Driven like the snow

När snön yrde utanför fönstret kände jag en viss konstlad kreativitet inom mig. Jag ville skapa. Så därför plockades det fram ett fint papper och akvarellfärger. Jag såg resultatet framför mig. En vacker julbild, i samma klass som Jenny Nyström med några rader av Viktor Rydberg vackert skrivna. Nu har jag det färdiga resultatet klart. Det blev väl inte riktigt som jag tänkt mig. Jag fick en slags blackout och använde inte akvarellfärgerna, istället körde jag med en röd spritpenna. Och motivet blev en kuk som ser ut att vara ritad av en sjuåring.
En kuk.
JUUULKUUUK. Eftersom den är röd. Det är med viss besvikelse över mig själv som jag nu tar helgen. Varför kan aldrig något genomföras med lite jävla värdighet? Varför?

Beauty

Jag vaknar av att jag känner en kall vägg mot min rygg. Som ett jävla frimärke ligger jag pressad mot väggen. Hon har gett mig en redig tackling i sängen och markerat revir. Den där förbannade månen avlar ljus och i det ser jag hennes ansikte. Hon ser nöjd ut, i hennes drömmar pågår väl något slags jävla tivoli. Vill egentligen bråka till mig utrymme, men samtidigt inte väcka henne. Och i samma stund är jag för trött, men ändå lyckas jag höra Blixa Bargelds röst i mitt huvud som talar om skönhet på tyska. Och det är skönhet som pressar mig mot väggen i sin sömn. Och skönhet är vackert.

Adrenalin

Med oroliga steg tassade jag nedför trapporna. Ängslig inför vad som väntade och med ett nervöst sug i maggropen. Var jag för sent ute? Skulle allt gå käpprätt åt helvete nu? Jag kom ner till garaget. Med ett snabbare löpsteg än Carl Lewis på åttiotalet korsade jag det i rädsla för fläkten och eventuella våldsverkare. Jag hade nått mitt mål.
Och jag var där i tid.
Ingen hade hunnit boka tvättstugan på nyårsafton.
Åh, det kanske finns en Gud ändå!?
Hallejävlaluja.
Jag pillade dit lägenhetsnumret på den i mitt tycke avancerade bokningstavlan. Sedan sjönk jag ihop i hörnet, glädjetårarna föll hejdlöst och alla de starka känslorna förlöstes. Traditionen fortsätter. Gå runt och fira med sig själv och lyssna på vinylskivor och slippa skåla med människor man inte egentligen bryr sig om och istället kunna se fram emot att skåla med människor man bryr sig om en annan onsdag när allt inte är så förbannat skitnödigt.
Nu ska jag försöka få liv i det där som en gång var en blomma. Eller så besparar jag den lidandet och förpassar eländet direkt till soporna.

A sea to suffer in

P1 börjar bli ett alltmer dominerande inslag i mitt liv, med program som Medierna, Plånboken, Dagens dikt, Kulturnytt, Andliga sånger och P1-morgon som förgyller min vardag. Inget tjat eller ungdomlig musik som jag inte förstår mig på. Ring P1 håller jag mig dock undan, att höra pöbeln få komma till tals irriterar mina öron. Sjöväderrapporten är favoriten. Utan någon egentlig koppling till havet förutom jagandet av maneter och skräp under semestertider så fylls ändå min kropp med lugn när sjöväderrapporten basuneras ut. Det talas om kobbar och skär och styv kuling och nordost och sydost och sekundmeter. Ord och termer som jag oftast inte förstår eller kan relatera till. Men ändå.

Sjöväderrapporten förflyttar mitt sinne till havet. Till havet och fyren. Fyren som släkten Nilsson vaktat i tusentals år och det är nu mitt ansvar att fyren lever vidare i tusentals år till. Längs kustremsan vandrar jag om nätterna och vakar med saltvatten i ögonen och tång som stärker ryggraden. Vakar och vaktar, iklädd lårhöga gummistövlar och en stickad tröja med ett halvt kilogram tuggtobak i munnen och en harpun slängd över axeln. Längs med horisonten ser jag lanternorna från de Panamaregistrerade fartygen med rysk kapten och ukrainsk besättning skymta förbi. Till min kuststräcka kommer ingen jävel oanmäld, varken fartyg, trehövdade sjöodjur eller oljeutsläpp tänker jag och känner tryggheten från min harpun. Dånet från vågorna som slår mot stenarna är öronbedövande. Efter sig vid stranden lämnar vågorna skum. Jag håller långa monologer och försöker föra vidare myten om att skummet är hundratals förlorade sjömäns säd. I fyren finns min fru. Hon är ful och jag har aldrig älskat henne. Hon har aldrig älskat mig heller, så det är jämlikt. Varje dag får jag säga åt henne att inte stå framför fyrljuset och stirra rakt in i den starka lampan. Men det är lönlöst, samma visa om och om igen. Hon ska prompt stå framför lampan och glo och sedan får jag ta hand om henne i timmar. Trösta och låtsas att man förstår. Men att min hustru är dum i huvet och ser ut som en vandrande krigsskada gör egentligen inte så mycket. För det är när jag vandrar och vakar över min kustremsa som jag känner mig lycklig, det är då mitt liv är meningsfullt.

Sedan är sjöväderrapporten slut, fem minuter oas bortflugen, och allt är som vanligt igen.

Dream baby, dream

Det är alltid ett jävla bestyr innan det ska sovas på kvällarna. Kläder ska plockas av och hygien ska skötas och alarmsignaler ska programmeras och sänglitteratur ska väljas om inget redan ligger på trälådan som utgör ett nattygsbord. Och när man väl ligger till sängs, jadå fan inser man att det obligatoriska vattenglaset är bortglömt och att lypsylen är utom räckhåll, inte en chans att det kan sovas utan lypsylhevetet i närheten. Eller nässprayen, den mobila respiratorn. Så när vattenglaset och tjejmedlet för läpparna och andningshjälpen äntligen är hämtat så inser man att under den rundan så drogs det med ett halvt grustag till sängen med ens svettiga fötter. Grus som nu irriterar varenda del av en naken stackars kropp. Och när allt jävla krångel är över och boken som bara finns i bokhyllan för syns skull om det skulle komma hem något litteraturintresserat fruntimmer är bläddrad lite i och man är redo att fly in i drömmarnas värld... ja... då kommer tankarna. Tankarna på allt och ingenting. De där som gnager och stör, till exempel tankarna på det där samtalet som ska ringas till försäkringsbolaget som egentligen inte är något problem men liksom aldrig blir av under dagtid. Eller tankarna på framtiden som känns mörk och gråten över spilld mjölk och förlorad värdighet och borttappad kärlek. Man kan försöka fokusera på fina saker, men det är svårt. Eller räkna får, men eftersom matematik är för människor med glasögon så blir det genast rörigt när det andra fåret ska kravla sig över staketet eller vad de nu har för hinder, så det är lika bra att ge upp. Och det är då som de riktigt skrämmande tankarna kommer och man vet att natten kommer bli till gryning innan ens hjärna och kropp kan domna bort för några minuter.

Som tankarna på utländska energibolag med otäcka namn, och då gärna ryska Gazprom eller tyskjävlarna från Erdgas eller Ruhrgas. Det finns ingen miljöaspekt bakom det här. Miljöproblemet är för nytt för att det ska uppmärksammas i min säng, kanske först om tio år. Det är nog mest själva gasen som skrämmer mig. Och att när man så fort ska titta på skidsändningar på televisionsapparaten och förväntar sig att se lite slimmade tjejer med snor i ansiktet bara möts av dessa reklamskyltar från Erd- och Ruhrgas. Jävla gas. Jag kommer aldrig flytta in i ett hus med gasspis. Aldrig! Det står överst på kravlistan. Andra otäcka tankar som kommer om natten är de på saker som försvinner på radarn. Himla otäckt det där när ting bara försvinner spårlöst från radarn. Varför? Det måste väl för fan kunna byggas en radarmaskin som täcker allt och inte låter något komma på avvägar? Nu kan rädslan tyckas vara obefogad eftersom jag aldrig varit i kontakt med en radar och sällan ser filmer där radarmaskiner hör till rekvisitan. Men ändå. Tänk om jag försvinner från radarn? Och varför i helvete är jag då radarövervakad från första början? Jag har inte gjort något, ge fan i mig! Det blir en ond cirkel av allting tillslut. Kvar finns bara oro.

Nu ska jag gå till sängs och försöka somna innan månen delar ut skuggor i form av en giljotin eller Carolina Klüft på den där nakna väggen som vetter åt söder. Eller om det är åt norr, fan vet, det där med väderstreckskunskaper är för de som gillar matematik och har glasögon. God natt.

Hey Santa Claus you fucking cunt

Läste ledaren (om det är rättvist att kalla det ledare kan diskuteras) i den lokala studenttidningen, där stod något i stil med att ”studenter är en av de mest utsatta grupperna i samhället”. Det är roande när människor helt saknar verklighetsförankring. Akademiska väggar skyddar tydligen inte mot asbest eller idioti. Det är jag själv visserligen ett exempel på, då jag förmodligen blev inkvoterad på grund av ålderdom. Men eftersom det är något jag läst, så är det sanning. Källkritik har aldrig varit mitt signum. Jag tillhör en av de mest utsatta grupperna i samhället och därför kan mina nära och kära glömma allt vad julklappar heter. Däremot vill jag ha julklappar. Som student har man genom grundlagen rätt att kräva och kräva och kräva och kräva utan motprestation. Det är bra. Jävligt bra.

Jag önskar mig inte fred på jorden i julklapp. Det skulle inte gynna mig personligen och då får det fan vara. Människor som önskar sig fred på jorden är av samma typ som de på frågan om vem de helst vill äta middag med svarar Dalai Lama eller Nelson Mandela. Finns det möjlighet att skända Moder Teresas grav så är också det ett alternativ. Och människor som önskar ovanstående middagssällskap känns inte trovärdiga. Inte någonstans.
Här är i alla fall min önskelista:

Kalsonger och strumpor – Jävla trist utgift att lägga själv och nu börjar två par av varje kännas ohållbart i längden.

Ett trumset – Med taktkänsla och musiköra som en berusad grävling kommer det kanske lite oväntat på listan, men det skulle vara skönt att få lägga av ett rivigt solo då och då. Borde inte vara så svårt, bara att slå för fan.

En aura – Det ska väl erkännas att jag inte riktigt kan förklara vad en aura är, men många verkar ha en sådan och jag vill också kunna haka på trenden.

En dvärg – Hushållsarbetet börjar kännas tråkigt och att skaffa flickvän som utför sysslorna känns bortom mitt kompetensområde. Så därför skulle jag vilja ha en dvärg som städar, diskar och tvättar åt mig. Förmodligen både praktiskt och underhållande. Många är elaka mot dvärgar, på film har jag sett att det kastas dvärgar på barer. Det känns onödigt, man ska inte vara elak mot andra i onödan. Så min dvärg skulle jag vara snäll mot. Till exempel så skulle jag sänka diskbänken till lagom höjd. Skulle det bli för dyrt så kan jag inhandla en pall. Givetvis en lätt pall så att dvärgen inte får förslitningsskador i rygg och axlar när pallen flyttas runt.

Oliver – Motivering överflödig.

En skiva med soulmusik – Det är jävligt irriterande när människor talar om en hel genre som att allt skulle låta likadant.
”– Åh, jag bara älskar rockmusik alltså!”. Jaha, kan du precisera dig ditt jävla fittansikte? Nu gör jag samma sak själv, det beror på att jag är dåligt bevandrad inom ämnet. Men jag tror att jag uppskattar soul från sjuttiotalet bäst.

Nu ska jag laga till mitt parti med irländskt fläskkött som jag kom över billigt på marknaden imorse. Living on the edge!

Heroes

Zappade förbi något program på TV3 om några hjältar som skulle koras. Det intresserade mig inte, däremot irriterade det mig att jag inte blivit nominerad. När Sodas plånbok blev snodd i Barcelona i somras så rusade jag först förvirrat runt i cirklar i nån minut. Sedan tog jag mig samman och samlade ihop Sodas flip-flops som han sparkat av sig i jakten på tjyven. Det var en hedersam insats av mig. I våras frågade jag hur det var med en gammal tant som hade ramlat. Med dessa bedrifter på meritlistan ställer jag mig nu frågan hur jävla mycket civilkurage det krävs för att få lite uppmärksamhet? Otack är världens lön. Resten av kvällen ska jag sura. Och sedan ta ställning till om jag ska plocka fram en röd duk för att få lite julstämning i bohaget.

World in my eyes pt.II

Här kommer fortsättningen på reseguiden. Del ett hittar ni här: http://waynenilsson.blogspot.com/2008/06/world-in-my-eyes.html
Och nej, det är fortfarande ingen som lärt mig att länka så där snyggt, så sluta gnäll, det är inte mitt fel.

Wayne Nilssons guide till en liten del av världen

Stockholm, Sverige: Stockholm är Sveriges huvudstad, vissa hävdar att det även skulle vara Skandinaviens huvudstad. Det är helt fel. Köpenhamn är rätt svar på den frågan. Stockholm är i alla fall jättestort och man måste akta sig för kanyler och hor i varje liten gränd. Det finns ett område som heter Södermalm, men vill man verka världsvan så säger man Söder. På Södermalm är alla konstnärer och har baskrar på sina huvuden. Stureplan är ett annat område. Där är alla rika och vackra och lyckliga. Alla svenskar som bor i övriga landet har som högsta önskan att en gång i livet också få vara en del av Stureplan, att få umgås med alla kändisar och rika människor som åstadkommit något värdefullt i sina liv och som genom media dyrkas likt gudar. När man fått dinera i samma lokal som Bionda, eller fått snorta kokain från Louise ”Lussan” Gottliebs stjärtskåra torde livet vara fullbordat. Förr var det bra om man kände en man som heter Fadde på Stureplan, men nu har Fadde blivit författare så det är bra om man känner någon annan.

Addis Abeba, Etiopien: Tja, vad finns att säga egentligen. Staden erbjuder en flygplats. På flyplatser dricker man öl och tittar på kvinnor för att dämpa tristessen. Det är dock inte värt ett besök av de orsakerna.

Allmänt om Kenya: I Kenya finns det en massa stammar, ungefär 40 stycken. Den största heter kikuju. Mer än så behöver man inte veta som glad amatör och vill du ha mer information så får du leta någon annanstans. Det vanligaste kollektiva transportmedlet i landet är minibussar, matatu. I en sådan får 14 personer plats, ofta är det dock fler. Hade man innan ankomst insekter och kryp som största oroskälla så ändrar man snabbt uppfattning när man tagit del av den kenyanska trafiken. Lite svårt att beskriva, men det ska gärna köras om i kurvor och är man en jävla mes som blir skitnödig när det går lite för fort på E4:an hemma i Sverige så är det lite jobbigt att åka taxi eller matatu. I Kenya talas det engelska och swahili, samt en massa andra språk i och för sig. Det är viktigt att kunna kommunicera i ett främmande land. Användbara ord och fraser på swahili:

Jambo – Hej
Karibu - Välkommen
Hapa – Här
Mzungu – Vit människa
Pole – Lugnt
Nk ze ara te poppy? – Vad tar ni för valpen där I fönstret?
Hakuna matata – Inga problem
Simba – Lejon
Ndizi mtoto vitabu – Det måste ha varit bananen jag åt förut som gör att jag skiter soppa nu

Nakuru, Kenya: Landets fjärde största stad och som första kontakt med landet kan det kännas lite rörigt med allt. Människor och bilar överallt, grusvägar och ljud. När man semestrar är det intressant att ta del av den lokala matkulturen, därför är ett besök på kinarestaurangen att rekommendera. Man kan också träffa på en pastor av en slump som skjutsar ut en till slummen. Där kan pastorn visa hus som brändes och platser där ett tjog människor halshöggs i samband med upploppen efter presidentvalet 2007. Sedan kan pastorn ta med en till barnhemmet han driver och man kan bli de första vita besökarna någonsin. En jävla upplevelse som i skrivna ord inte kommer till sin rätta. Man kan bli beskriven som ett mirakel och en gåva från Gud och som jantelagsdrabbad och icke troende svensk känns det lite underligt. Men att dra igång en debatt angående gubbfan i himlens vara eller icke vara är onödigt, kan han/hon/det fungera som en drivkraft så får det vara så.

Hells Gate, Kenya: En nationalpark. På vägen dit kan man vara nån decimeter från att frontalkrocka med en lastbil i matatun. Det rekommenderas inte. Bor gör man förslagsvis 5 km från parken i en stuga som är mysig. Där kan man hyra cyklar och titta på apor. När man cyklar från stugan till parken kan man få en fallande elledning över sig. Det rekommenderas inte heller. I Hells Gate finns bland annat giraffer, zebror, vildsvin, Sodas röv, flodhästar och de där som ser ut som rådjur. På vägen från Hells Gate tillbaka till Nakuru kan matatun man färdas i vara nån sekund från att ramma en paralyserad flicka som står mitt på vägen. Det är en upplevelse som inte heller rekommenderas. Magont har kommit för mindre.

Nairobi, Kenya: Enligt den konkurrerande guideboken som syftar lite på ensamhet så är Nairobi en av Afrikas farligaste städer. Farligheter är tråkiga så att hotellsupa efter solnedgången är en lösning. Eftersom det är vänstertrafik och allmänt kaosartad trafik så går huvudet som en jävla propeller när en gata ska korsas. Det finns en väldigt bra italiensk restaurang. Återigen – att ta del av lokal matkultur är viktigt. I övrigt är staden inget som hängs högst i julgranen.

Masai Mara, Kenya: En fin jävla nationalpark som när den övergår till Tanzania heter Serengeti. Där finns bland annat giraffer, zebror, gnuer, Sodas röv, lejon, elefanter, krokodiler, flodhästar, schakaler, leoparder att beskåda. Det finns också en massa fina fåglar, man borde kanske sluta håna ornitologer? När man tröttnat på att glo på djur kan man utnämna dagens hatobjekt bland turisterna som finns i de andra safaribilarna. Första dagen kan det bli en engelsk gubbe, med motiveringen ”fan va den jävla fittan blänger på oss!”. Andra dagen kan det bli en snubbe som påminner om kriminell idiot hemifrån. Man kan bo i en tältstuga där elen stängs av vid tiotiden. Då kan man mysa till det med stearinljus när det dricks öl utanför stugan. Dock så kan ljuskällan bli attackerad av flygfän som dyker som kamikazepiloter. Då får ljuset blåsas ut men eftersom det fortfarande finns öl som ska drickas och cigaretter som ska rökas så ska man prompt sitta kvar i kolmörkret. På vägen från Masai Mara till Nairobi kan någon i ens resesällskap bli sjuk i malaria. Ironiskt nog ska det gärna vara den som sovit med kroppsstrumpa och myggmedel och inte druckit öl oskyddad efter mörkrets inbrott.

Lamu, Kenya: En ö och stad med samma namn 25 minuters flygresa från Malindi. Saknar bilvägar så transportmedlet är åsnor och båt. Jävligt skönt. Det är islam som dominerar och minareten känns i början lite spännande och exotisk. Men efter några dagar tröttnar man lätt på att vakna till ett jävla gapande. Åker man till Lamu vid rätt tillfälle så kan man få vara med om en kulturfestival. Det är trevligt. Helt nöjd är dock onödigt att vara, så gnällande över att det saknas öltält och langosvagnar är välkommet. Att hyra ett trevåningshus med takterrass för 130 SEK per natt och skalle är en fin idé. Se för fan också till att husets skötare är en mästare på att koka till häxbrygd på löv och bark som botar malaria och magont. Ge honom en slant för besväret och det allmänt fina bemötandet, det är en trevlig gest. Man kan också hyra en liten träbåt, en så kallad dhow, för en heldag med snorklande och badande och färsk fisk som tillagas på plats. Badandet är bra, snorklandet kan man önska mer av. För helhetsupplevelsen är det också mycket viktigt att besättningen, och då särskilt kaptenen, röker mycket gräs under resan. Det kan vara okej om de tuggar khat också, men helst gräs.

Sedan är det dags att åka hem. Att flyga är både tråkigt och farligt, och resan blir inte bättre av att det spelas Bon Jovi, Red Hot Chili Peppers och Bruce Springsteen i planets musiksystem. Försök föra en dialog om hur överskattad den där jävla Springsteen är. Men räkna inte med alltför mycket respons från den skelögde femårige indiske pojken som sitter intill dig. Spendera tid med att pilla bort flagnad hud och tänk på dina fina souvenirer du köpt: tre paket cigaretter och en t-shirt med det lokala ölbryggeriets logotyp. Det är också fint att ha med sig minnesbilder av de afrikanska kvinnornas vackra ögon. Ögon som kombineras av vemod och stolthet och som värmer på väg mot ett land som domineras av psykisk och fysisk kyla. Ett land där endast stereon välkomnar din ankomst och där allt var bättre förr.

Little empty boat

Jaha, och så här jävla kul var det att vara tillbaka i Sverige. Inatt satt jag på ett flygplan mellan Addis Abeba och Stockholm. Jag sov ingenting, det är bara kärringar som sover i upprätt ställning. Jag funderade på ett blogginlägg, det skulle innehålla en intervju med mig själv. När jag många timmar senare kom hem så försökte jag skriva ner intervjun. Jag skrev ett par sidor. Det blev inte lyckat. Det är sällan det blir lyckat. Så därför skiter jag i intervjun med mig själv. En utförlig rapport kommer istället senare, nu måste jag uppdatera mig om vad borgarsvinen har gjort för att försämra tillståndet i det här landet ytterligare.
Men mest måste jag sova, borgarsvinen får egentligen vänta.
Det finns ett behov av vackra drömmar inatt.
Ge mina öron Leonard Cohen.
Ge mitt huvud en gudsförgäten kudde.
Ge min kropp något som doftar gott och känns mjukt.
Ge mig.
Hej då.

Hello Africa

Nu ger jag mig av. Har jag inte uppdaterat innan sjätte december så kan ni använda den här bilden vid eventuell efterlysning. Eller som skithuspapper. Det är valfritt. Jag försöker intala mig att man kan sparka på myggor som åker runt med sjukdomar och att man kan strypa skenande flodhästar med kuken. Men det hjälper inte. Jag är nervös. Och rädd. Men allt blir nog bra. Det måste det bli. Hej då.

Double dare

Ikväll har jag packat.
Och blivit packad.
Så kan det gå, som Vonnegut skrev. I mitt bagage har jag långkalsonger (det blir tydligen kallt på nätterna), en bok av Fante, en bok av Camus och lite annat jävla krafs som saknar allmänintresse.
Och ja, det är väl inte så mycket mer än så som finns i väskan.
Så det spelar ingen roll. Kanske säger vi hej då för alltid.
Kanske inte.
Eat my fuck.

(Blank)

Efter mycket funderande fram och tillbaka så har jag kommit fram till att jag inte tänker vika ut mig. Det känns inte rätt, jag vill inte bli betraktad som ett köttstycke. Jag har så mycket annat att erbjuda. Just nu kommer jag visserligen inte på vad, men ändå.

Ikväll har jag tvättat. Och städat. Städa ska man alltid göra innan man reser bort så att det är rent och fint och prydligt när man kommer hem. Det hör liksom till. Men undermedvetet så tror att jag nog att det görs på grund av risken att stryka med på resan och därför vill man bespara anhöriga att behöva slarva omkring i ett smutsigt bohag. Men... tillfällen att behöva kasta in handduken i förtid finns ju alltid när jag tänker efter. Jag riskerar till exempel alltid livet när jag tvingas ta mig genom det där gudsförgätna garaget för att komma till tvättstugan. Jag småspringer alltid genom det, rädd för mördare och bilar som ska rivstartas. Jag borde ha tagit svart bälte i något annat än onani, som judo eller tjuvtricks. Och den där fläkten från helvetet som spyr ur sig sin eländiga kakofoni när man minst anar det skrämmer mig oerhört. Varför finns den där? Bygg lufthål för helvete! Kan väl inte vara så svårt? Det är väl själva fan att man kanske måste skola om sig ventilationskonsult för att man ska få en trygg garagemiljö.

Okej, min teori om att städning innan resa sker på grund av dödsfall håller inte. Man måste alltid städa för att underlätta för sina anhöriga. Det är jag storsint nog att erkänna. Nu slutar jag tänka och koncentrerar mig på att klämma finnen jag har på hakan istället. Hoppas det blir en sprutare. När en finne sprutar så fylls min kropp med något euforiskt. Det är nästan religiöst. Känslan av fullkomlighet blir total. Tänk om det alltid fanns en sprutfinne på hakan.

Naked uniform dead

Idag måste jag fatta ett viktigt beslut. Det handlar om jag ska vika ut mig eller inte. Utviket kommer att ske i form av olika bilder av lätt erotisk karaktär. Någon strandbild, en i verkstadsmiljö hållandes i cykelhjul och kanske en i klassisk brandmansoutfit. Ja, ni förstår säkert. Det är jag själv som är initiativtagare till projektet och bilderna kommer att samlas i en kalender som senare ska säljas. Och det är lite där som problematiken kommer in, eftersom intäkterna inte kommer att gå till välgörande ändamål. Om intäkter från ett utvik går till välgörenhet så blir det legitimt och man blir betraktad som en fin människa. Nu kommer pengarna gå oavkortat till mig själv och man kan tyvärr bli kallad för “lite väl vågad”, eller “billigt jävla luder” . Är det värt det? Det måste jag ta ställning till under dagen.

Help the aged

Det är något som bråkar hemma. Det är en svart låda med små lampor som lyser ibland och i lådan bor Internet. Men nu vill Internet inte komma ut. Ringde företaget som jag köpt lådan av och fick tala med en kvinna som började mästra mig med frågor om operativsystem och router och andra saker som inte finns på riktigt. Jag tyckte inte om henne och Internet är fortfarande bortskrämt. Nu sitter jag på kontoret och glor.

Nåväl.

När man var tonåring och festade, antingen genom klassiskt parksupa eller i någons kvart, så fanns det fan i nio fall av tio någon okänd människa som var med. Denna människa var oftast en jävla bonnläpp av manligt kön med byxorna uppdragna till armhålorna och sju åtta år äldre än alla andra. Som sagt så var människan alltid okänd och det undrades lite tyst i leden hur i helvete karlsloken hade nästlat sig in. Men så länge den äldre mannen med dålig hållning och fula kläder inte var med och konkurrerade om något kjoltyg eller var för full och otrevlig så fick han väl vara med. Det var ju ändå lite synd om honom eftersom han borde vara lätt efterbliven då han inte verkade umgås med någon i sin egen ålder.

I lördags var jag på en festtillställning. En riktig ungdomsskiva med drygt 60 personer inklämda på 19 kvadratmeter med tillhörande spyor och kass musik. Jag fick frågan från en ungsnärt om vad jag som var så gammal gjorde på festen. Visste inte vad jag skulle svara, det kändes löjligt att börja med något patetiskt försvarstal. Så jag låste in mig på toaletten istället. Tittade mig i spegeln och såg den där äldre losern från ungdomsåren. Jag drog ner byxorna lite, för att försäkra mig om de inte satt i armhålorna. Jag tyckte mig höra hånskratt från festen, Hånskratt riktade till gubbfan som drack folköl och inte ungdomlig cider. Hånskratt riktade till den efterblivne byfånen som inte hade några vänner i sin egen ålder. Jag åkte hem.

Eftersom att jag inte försvarade mig då, så gör jag det nu. Inte för att det spelar någon roll egentligen, men det känns ändå lite bättre. Har räknat lite och med mina exemplariska matematiska kunskaper så landar snittåldern på de tio personer som jag umgås mest frekvent med på 25,3 år. Det duger.

The sun has failed

Det är väl själva fan. Hela veckan har varit det ett jävla kukväder och idag när jag tänkt att unna mig lite välbehövlig bakfylla, soffliggande, håglös onani och en promenad till pizzerian som största kraftansträngning, ja då jävlar passar solen på att titta fram. Det kanske är det lutherska arvet som gör sig påmint för när solen skiner så ska man vara utomhus och hitta på aktiviteter och umgås och vara jävligt glad. Så ska det vara. Solen måste man ta vara på. Men det ser ut att blåsa ute och det är väl farligt. Det borde räcka med att gå ut på trottoaren och ta en cigg. Men jag är inte röksugen. Stannar nog inne och blundar istället, för om jag blundar så finns inte solen och då behöver jag inte vara lycklig och det är ju jävligt praktiskt.

Untitled

I somras så började jag ju misstänka att jag var övernaturlig, en sån där synsk människa. Det fanns planer på att jag skulle få ett eget program på TV4+ och få spara ut håret och då med en riktig tjacksnara bara gå runt och fördriva tiden genom att förnimma saker. “Snälla håll käft, jag förnimmer” skulle vara mina ledord. Men nu blev det ju inte så och planerna lades på hyllan.

Jag blev en vanlig dödlig jävla tråksvensson igen. Ända tills idag. Imorse när jag stod i hissen så tittade jag på min väska och tänkte att den stackaren började bli trasig. Jag hann ungefär tre meter ute på trottoaren innan axelbandet släppte och väskjäveln föll ner i vattenpöl. “KUUUK!” skrek jag spontant (kuk är för övrigt veckans favoritkraftuttryck, jag gillar hur hårt det låter med K-ljuden. Tack kuk) och några tonårsflickor såg skrämda ut. Där stod jag i hällregnet med en väska i en vattenpöl och mina händer knutna och riktade mot himlen och den där jävla fittan som huserar där uppe. Det slog mig liksom aldrig att instinktivt plocka upp väskan. Jag är en gosse utan instinkt. Fan också. Samtidigt blev jag besviken på mig själv eftersom jag nu är synsk och kan förutspå saker så borde jag ju lagat väskan innan och då påverkat framtiden. Jag ska sluta förutspå saker. När jag senare sur och blöt och jävlig kom till kontoret så vägrade dataapparaten som legat i väskan fungera. Jag grät inombords i cirka en kvart innan O-dog tröttnade på min eländiga uppsyn och tryckte på någon hemlig knapp som förmodligen bara projektledare känner till och då började apparaturen blinka och gå som vanligt igen.

Angående kontoret så har jag under den senaste tiden blivit veckans anställd. Jag har varit mycket säker på min ställning som kontorets bäste man. Nu har jag dock stött på problem. Den Lille Ettrige har nästlat sig in i projektgruppen. Bra tyckte jag först eftersom det kunde vara skönt med någon som hämtar kaffe och dylikt. Det tycker jag inte längre eftersom han kommer med egna idéer och förslag som uppskattas av O-dog.
- Mycket bra initiativ, säger han.
- Dra åt helvete, säger jag.
Nej, så säger jag inte. Men jag tänker det och blänger som fan. Den Lille Ettrige ska inte komma tro att han kan slå in en kil mellan mig och O-dog. Inga käppar ska sättas i det fina relationshjul vi byggt upp. Det verkar inte vara någon idé att tala O-dog till rätta, han verkar ändå inte förstå att inkräktaren bara är en lismande rövslickare. Så för att upprätthålla ställningen som veckans anställd framöver så ska jag döda Den Lille Ettrige. Han kommer hit snart, tror att jag ska bjuda på öl och vara vänskaplig. Det enda jag ska bjuda på är ett trubbigt föremål placerat i hans ansikte upprepade gånger. Sen dumpar jag kroppen i soprummet och allt blir som vanligt på kontoret igen. Bra. Skönt. Trevlig helg.

Funeral party

Eftersom blogghelvetet fortfarande fyller två år och eftersom det är torsdag och jag är trött i döskallen och att jag snart åker utrikes så blir det återigen en repris.


En väninna frågade en gång vilken musik jag tänkt att ha på mitt bröllop. Jag satt som ett jävla frågetecken i tolv minuter och medgav sen att jag inte ägnat bröllop en enda tanke. Känns en aning avlägset.Begravning däremot, där har jag hyfsad koll på musiken.

Men till att börja med så är mitt mål att svenska regeringen
avsätter X antal miljoner inför min död. Pengarna ska gå till att abonnera Unter den Linden i Berlin. Där ska min kropp transporteras fram, med ett följe av hundratusentals vackra gråterskor. Tillslut ska min kropp ligga på lit de parade vid Brandenburger Tor och Lena Olin ska hålla ett känslosamt tal. (Champs-Élysées och den där bågen som avstjälpningsplats kan också duga) Kanske utlyser FN tre månaders världssorg.

Nu kanske det inte riktigt blir så, men man måste ju hålla framtidsplanerna vid liv.
Och om framtidsplanerna går åt helvete så har jag ändå koll på musiken.

Begravningen ska börja med något rivigt, något som säger till de ca sju begravningsdeltagarna att – Nu håller ni käft, för nu börjar det. Kanske Prolog, samt Feurio! med Einstürzende Neubauten. Sedan är det valfria låtar med The Cramps, Nick Cave (dock icke Deanna) och Tindersticks som gäller.Näst sista låten blir Il N'y A Pas D'amour Heureux med Francoise Hardy. Jag tror amour betyder typ knulla på franska och det verkar ju kul.
Avslutningsvis blir det i alla fall Perfect Day med Lou Reed. Detta mästerverk.

Oh it's such a perfect day,
I'm glad I spent it with you.
Oh such a perfect day,
You just keep me hanging on,
You just keep me hanging on.
Just a perfect day,
Problems all left alone,
Weekenders on our own.
It's such fun.
Just a perfect day,
You made me forget myself.
I thought I was someone else,
Someone good.

För de som orkat/känt sig tvingade att ta sig till ceremonin så avslutas den med ett stort glas öl på närmsta ölsjapp. Inget jävla kyrkkaffe eller va man sysslar med.
Jaja, det var väl allt.

Ps - Jag är inte självmordsbenägen. Inte alls. Jag har en Lena Olin att kliva på innan jag kastar in handduken. Så till alla er som redan korkat upp årgångsvinet eller champagnen och satt på sig partyhattarna: Eat my fuck!

Morning has broken

När man ligger vaken och väntar på att P1:s morgonsändningar ska börja 05.29 och väckarklockan inte ska ringa förrän 07.30, ja då har man fan blivit gammal. Snart börjas det väl dukas fram sju sorters kakor efter varenda jävla måltid och kaffet kommer givetvis drickas på bit. Det ska sörplas och sugas på den där stackars sockerbiten. Stönar och frustar när jag sätter/reser mig gör jag redan. Snart blir det nog ljust ute. Eller inte.

Fly me away

Jag är ett offer. Ett brottsoffer. Jo, nu kan jag lägga till det på meritlistan också. Någon eller något har kapat hänglåset till mitt källarförråd. Angreppet mot mig som person upptäcktes i måndags, men det är först nu som jag orkar bearbeta och tala ut om chocken. Kvällstidningarna är givetvis underrättade. Känner mig oerhört kränkt och utsatt. Vem vill mig så ont? Funderar på en polisanmälan. Men eftersom det här landet har ett borgerligt styre så har väl mitt ärende mycket låg prioritet. Den gnutta empati som fanns har ersatts av ett enda stort jävla tänk på profit där mycket ska ha mer. Hade mitt efternamn varit Von Apfelstjärt så hade det förmodligen varit annorlunda. Jävla idioti. Men nu är det som det är och i dagsläget inte mycket att göra åt. Förutom att gnälla förstås, det kan jag göra med mycket gott samvete eftersom jag inte bidrog till att pöbeln skulle få makten.

I skrivande stund sitter jag och väntar på att malariatabletterna ska kicka igång. Men det verkar inte hända något speciellt. Det gör mig lite besviken, hade förväntat mig ett jävla åk, men det verkar ju inte bli av. Förmodligen borgarnas fel det med. Jo, så måste det vara.
Fick ett vykort från Soda idag. Det är något slags kattdjur som motiv. Och då menar jag inte någon polsk jävla bondkatt, utan en riktig. Typ gepard. Eller om det är en leopard, vette fan. Finns det lodjur i Afrika? Nåväl, vykortet lyder: Jambo Mzungo, nu är det två veckor kvar till din ankomst till Nairobbery. Tror att du kommer uppskatta Tusker och naturen här nere mycket. Ska bli kul å se dig. Men inte på något bögigt sätt då, eftersom det är olagligt här. Peace/Soda

Misstänker att Tusker kan vara ett ölmärke. Och att sodomin får ske i lönndom, ja, det är väl okej. Nej nu jävlar ska jag diska och äta saltgurka.

What´s he building?

Igår var jag på vuxenmöte. Där använde jag vuxna ord som procentsats och moms utan att egentligen veta va fan jag yrade om. Men det lät ganska bra i alla fall.
Efter mötet så bestämde O-dog och jag oss för att ha en spontan teambuilding för att sammansvetsa vår intima lilla grupp. Vi började på en krog där vi satt och såg viktiga ut med diverse dokument. Efter det gick vi hem till mig för att lära känna varandra bättre över ett flak öl. Lillöra kom förbi och underhöll. Hon är egentligen inte med i gruppen, men hon är från Norrland och är därför inte liksom som alla andra. Så man måste vara lite snäll mot henne ibland.
Lagarbete är viktigt, därför satte vi upp några tavlor tillsammans. Sedan fokuserades det märkligt nog mest på ölen. Efter ett tag började O-dog sprida en fin odör av genuin öststats-svett. Lillöra var inte sämre hon där hon satt och stolt fläkte med sina armhålor. Man kan ju undra vad det är för jävla människor jag umgås med egentligen.
Teambuildingen resulterade i att jag inte orkade ta mig till skolan i tid. 09.15 sklle jag varit där och 11.36 ramlade jag ur sängen. Skolk kallas det. Och det är ju tufft. Höll även på att svimma inne på apoteket. Det tar på kroppen med sammansvetsning och lagarbete. Idag har vi mest lyssnat på soul, druckit juice och ringt några privatsamtal på kontoret. Hann även med att få att ett jävla glädjebesked. Alltid något en mulen och bakfull novembertisdag. Nu ska jag brottas med soffan. Hej då.

Mother

Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga m Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! amma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma! Du är inte min riktiga mamma!

NAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!!!