P1 börjar bli ett alltmer dominerande inslag i mitt liv, med program som Medierna, Plånboken, Dagens dikt, Kulturnytt, Andliga sånger och P1-morgon som förgyller min vardag. Inget tjat eller ungdomlig musik som jag inte förstår mig på. Ring P1 håller jag mig dock undan, att höra pöbeln få komma till tals irriterar mina öron. Sjöväderrapporten är favoriten. Utan någon egentlig koppling till havet förutom jagandet av maneter och skräp under semestertider så fylls ändå min kropp med lugn när sjöväderrapporten basuneras ut. Det talas om kobbar och skär och styv kuling och nordost och sydost och sekundmeter. Ord och termer som jag oftast inte förstår eller kan relatera till. Men ändå.
Sjöväderrapporten förflyttar mitt sinne till havet. Till havet och fyren. Fyren som släkten Nilsson vaktat i tusentals år och det är nu mitt ansvar att fyren lever vidare i tusentals år till. Längs kustremsan vandrar jag om nätterna och vakar med saltvatten i ögonen och tång som stärker ryggraden. Vakar och vaktar, iklädd lårhöga gummistövlar och en stickad tröja med ett halvt kilogram tuggtobak i munnen och en harpun slängd över axeln. Längs med horisonten ser jag lanternorna från de Panamaregistrerade fartygen med rysk kapten och ukrainsk besättning skymta förbi. Till min kuststräcka kommer ingen jävel oanmäld, varken fartyg, trehövdade sjöodjur eller oljeutsläpp tänker jag och känner tryggheten från min harpun. Dånet från vågorna som slår mot stenarna är öronbedövande. Efter sig vid stranden lämnar vågorna skum. Jag håller långa monologer och försöker föra vidare myten om att skummet är hundratals förlorade sjömäns säd. I fyren finns min fru. Hon är ful och jag har aldrig älskat henne. Hon har aldrig älskat mig heller, så det är jämlikt. Varje dag får jag säga åt henne att inte stå framför fyrljuset och stirra rakt in i den starka lampan. Men det är lönlöst, samma visa om och om igen. Hon ska prompt stå framför lampan och glo och sedan får jag ta hand om henne i timmar. Trösta och låtsas att man förstår. Men att min hustru är dum i huvet och ser ut som en vandrande krigsskada gör egentligen inte så mycket. För det är när jag vandrar och vakar över min kustremsa som jag känner mig lycklig, det är då mitt liv är meningsfullt.
Sedan är sjöväderrapporten slut, fem minuter oas bortflugen, och allt är som vanligt igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Det verkar inte bättre än att det bor en liten poet inom dig. Målande beskrivning av sällan skådat slag!
Vetskapen om att det blåser syd-sydost 7-10 vid Gotska Sandön gör mig varm i själen en sketen onsdag.
Det kanske inte alla läste, är det otäcka faktum att du går där, ENDAST iklädd lårhöga stövlar och stickad tröja.
Tänk vad lite lull lull kan påvera den fakta som är insprängd mellan raderna.
Yuck säger jag!
Sanslöst vad bra du skriver i dagarna! Små berättelser som ger mig korta stunder av njutning.
Eastwater: Jooo, men så är det ju. Det finns alltid ett oerhört djup i det jag skriver.
Närke: Vi är som systrar du och jag.
Hotty: Om man är sjuk i huvet så kan man ju tolka det så.
Robban: Tack ska du ha.
Skicka en kommentar