Untitled

I somras så började jag ju misstänka att jag var övernaturlig, en sån där synsk människa. Det fanns planer på att jag skulle få ett eget program på TV4+ och få spara ut håret och då med en riktig tjacksnara bara gå runt och fördriva tiden genom att förnimma saker. “Snälla håll käft, jag förnimmer” skulle vara mina ledord. Men nu blev det ju inte så och planerna lades på hyllan.

Jag blev en vanlig dödlig jävla tråksvensson igen. Ända tills idag. Imorse när jag stod i hissen så tittade jag på min väska och tänkte att den stackaren började bli trasig. Jag hann ungefär tre meter ute på trottoaren innan axelbandet släppte och väskjäveln föll ner i vattenpöl. “KUUUK!” skrek jag spontant (kuk är för övrigt veckans favoritkraftuttryck, jag gillar hur hårt det låter med K-ljuden. Tack kuk) och några tonårsflickor såg skrämda ut. Där stod jag i hällregnet med en väska i en vattenpöl och mina händer knutna och riktade mot himlen och den där jävla fittan som huserar där uppe. Det slog mig liksom aldrig att instinktivt plocka upp väskan. Jag är en gosse utan instinkt. Fan också. Samtidigt blev jag besviken på mig själv eftersom jag nu är synsk och kan förutspå saker så borde jag ju lagat väskan innan och då påverkat framtiden. Jag ska sluta förutspå saker. När jag senare sur och blöt och jävlig kom till kontoret så vägrade dataapparaten som legat i väskan fungera. Jag grät inombords i cirka en kvart innan O-dog tröttnade på min eländiga uppsyn och tryckte på någon hemlig knapp som förmodligen bara projektledare känner till och då började apparaturen blinka och gå som vanligt igen.

Angående kontoret så har jag under den senaste tiden blivit veckans anställd. Jag har varit mycket säker på min ställning som kontorets bäste man. Nu har jag dock stött på problem. Den Lille Ettrige har nästlat sig in i projektgruppen. Bra tyckte jag först eftersom det kunde vara skönt med någon som hämtar kaffe och dylikt. Det tycker jag inte längre eftersom han kommer med egna idéer och förslag som uppskattas av O-dog.
- Mycket bra initiativ, säger han.
- Dra åt helvete, säger jag.
Nej, så säger jag inte. Men jag tänker det och blänger som fan. Den Lille Ettrige ska inte komma tro att han kan slå in en kil mellan mig och O-dog. Inga käppar ska sättas i det fina relationshjul vi byggt upp. Det verkar inte vara någon idé att tala O-dog till rätta, han verkar ändå inte förstå att inkräktaren bara är en lismande rövslickare. Så för att upprätthålla ställningen som veckans anställd framöver så ska jag döda Den Lille Ettrige. Han kommer hit snart, tror att jag ska bjuda på öl och vara vänskaplig. Det enda jag ska bjuda på är ett trubbigt föremål placerat i hans ansikte upprepade gånger. Sen dumpar jag kroppen i soprummet och allt blir som vanligt på kontoret igen. Bra. Skönt. Trevlig helg.