onsdag, juli 07, 2010

All murder, all guts I

Nu är det sommar och då är det radioföljetong som gäller. Deckare såklart, skriver deckare är fan det enda folk gör i det här landet.
Nedan finner du mitt bidrag. Sveriges Radio kunde bara erbjuda Kristina Lugn som uppläsare, men det sa jag nej till. Det skulle bli alldeles för otäckt med henne. Istället får du som läsare läsa högt för dig själv och låtsas att det är radio. Ett krav är dock att du läser på irriterande göteborgsdialekt.
Klicka på bilden för att se det fina omslaget som jag gjort alldeles själv. Varför det är så suddigt när bilden är liten vet bara Gud. I två timmar försökte jag byta färger, men det gick inte. Därför blev det som det blev, Photoshop är ett överskattat skitprogram.
Wayne Nilsson presenterar utan något som helst samarbete med Sveriges Radio:



Frenetiskt försökte hon värja sig från de anfallande händerna, det kalla salta vattnet slog upp över benen. Panikartat skälvde hennes kropp i kampen mot det okända. Blod rann från hennes näsa, tog en paus i munnen, för att sedan fortsätta ner över halspartiet.
Ett skott.
Mörker. Tystnad. Död.
Med snabba steg försvann en baneman.
På piren festade fiskmåsar på slängda matrester som om inget hänt.
Med en torr mazarin och ljummet kaffe från automaten på andra våningen satt kommissarie Roland Scarlatti i sitt spartanskt inredda arbetsrum på Hönö polishus. Det var fredagskväll och den varmaste sommaren sedan 1994, svettdroppar pressade sig utan problem fram genom de grånade tinningarna.
Hans alldeles för korta jeansshorts skavde mot ljumskarna, skjortans väta klibbade mot den krumma ryggen och den äkta Rolexklockans armband trängde in i hans högra handled. 2000 baht för en klocka och damsällskap för en helkväll i Pattaya. Ett jävla kap, han var fortfarande nöjd. Att viss korrosion hade uppstått både på handled och lem spelade ingen större roll.
Han lutade sig bakåt i den knarrande stolen, lederna värkte efter en dag av stillsamhet. Jag behöver fan inte göra mer än vad som krävs längre, jag är kommissarie, muttrade Scarlatti tyst för sig själv och tände en cigarett.
Röken la sig som en ridå i rummet, som i en operett av Wagner, något han älskade eftersom han var kommissarie i en deckare i en svensk småstad. Det var även av den anledningen han hade bytt efternamn från Andersson. I Uppsala fanns Barbarotti. På Hönö fanns numera Scarlatti, landets främste snut.
Dörren till hans rum slogs plötsligt upp. In rusade polisassistent Annika Clemensson.
– Fort! Det har kommit ett larm från Östra udden, en död kropp har hittats. Tänk dig, en död kropp mitt i den bohuslänska sommaridyllen, skrek hon.
Scarlatti såg henne inte i ögonen, istället var det Clemenssons byst som stal uppmärksamheten. Han gillade inte den nya tiden, den nya generationens poliser. Det var bättre förr, när kåren var ren och män fick vara män och får fick vara rädda.
Kärringar, bögar och svartskallar kunde inte skilja på rätt och fel, så enkelt var det. Det där jämställdhetstjafset kunde de syssla med inom centralorganisationen i Stockholm, inte på Hönö.
Han fimpade retoriskt sin cigarett och tände en ny. Den ena handen förde han upp mot sina fuktade läppar och drog ett djupt bloss, den andra lät han vila mot jeansshortsens fransar. Det luktade svett och något odefinierbart i rummet.
Jaha du lilla gumman, är det så? Scarlatti tittade på Clemensson med gubbögon. Kan vi inte bara höra om Quick vill ta på sig det hela? Så slipper vi krångla, det är ju för fan fredag.
– Nej nej, Quick har lagt av med erkännanden, han är författare nu, svarade en skärrad Clemensson.
– Alm då?
– Dalmasen? Bra tänkt, men honom rår vi inte på, han kommer undan med precis vad som helst.
Scarlatti drog en djup suck. Nu står hon där och savar, tänkte han. Den där ungmusen ska allt få sig en omgång på julfesten – svinens högtid, det skulle hon älska, en bultande rödlök innanför trosorna. Snabbt ryckte han åt sig ett anteckningsblock och krafsade ner några viktiga minnesstolpar.
– Arrangera minst tre obligatoriska julfester
– Inga familjemedlemmar får delta i år
– Budgetera för mycket fri sprit (finansiera genom personalnedskärningar)
Sedan satte sig Scarlatti och Clemensson i en väntande patrullbil.
I bukten låg vattnet stilla. Under ytan började något ohyggligt röra på sig. Något som närmade sig stranden.
Slut på del ett.

11 kommentarer:

Ewi sa...

Det där var komiskt, och faktiskt rätt arketypiskt. Om du även kunde bestämma dig för om det är deckare, eller mjukporr värdig en 53-årig kvinnlig författare till vampyrböcker, du vill skriva skulle det förmodligen bli ännu bättre :P

Hur som har du en viss fallenhet för båda dela.

Lennart Pettersson sa...

Ja, jävlar vilken spänning. Liknar lite Anne Holt och Jo Nesbö. Att du du dessutom vet att det stavas bohuslänska och inget annat ger högsta betyg!

Bogey sa...

En bra början men du bör nog fila på texten lite till.

Jag tycker att det hade varit lite vitsigare om du döpt boken till "Ett par händer på Fotö".

Det där med irriterande göteborgska blir ju svårt att få till. Denna gogubbedialekt är ju aldrig irriterande.

Don Diego sa...

Texten var ju en klockren kombo av diverse överskattade svenska författare; Lapidus, Nesser, Stickan L, Läckberg och Wayne Nilsson. Och då ska du veta att jag inte ens läst Läckberg, utan bara sett nån filmatisering :)
Ser fram emot nästa kapitel.

Classe sa...

Briljant! Strålande!

Känns som Camilla Läckberg på speed (fast Läckberg skriver som Nicke Lilltroll pratar och det gör inte du, du skriver MYCKET bättre). Får jag tipsa om www.kapitel1.se. Du skulle göra succé där. Då kan du också passa på att glutta på mina alster: www.kapitel1.se/claes-larsson

Emma sa...

Kanon!! =)

B sa...

Fy bubblan vad du är bra!

Leif GW Bukowski Kepler sa...

Vikken jääla triller, Wäjn! Något att tänka på i framtiden är att så ofta som det någonsin är möjligt, väva in orden paradoxalt och filantropiskt. Mankell är en hejare på paradoxer, medan GW är mer för det filantropiska. Bara ett tips för att få in den rätta känslan, och verka lite lagom beläst.

Puss och skål!

A-M sa...

Glimrande!!
– Alm då?

– Dalmasen? Bra tänkt, men honom rår vi inte på, han kommer undan med precis vad som helst.

Som jag skrattade :-)
Ser fram emot del 2.

Anonym sa...

Lysande skrivet! Tycker mig, förutom de tidigare nämnda svenska författarna, ana drag av Roslund & Hellström.
Den där viljan att vara poet och lite förmer än alla andra

Håkan sa...

Bästa jag läst på länge, jag skrattade så att jag grinade litegrann. Del två är mer efterlängtad än en stor lotterivinst.