Mental satisfaction

Jag är ju inne i löpningsperiod som började i onsdags om jag inte missminner (det skulle jag lätt kunna ta reda på men ibland känns vissa saker så jobbiga). Min löpning har hittills främst pågått mentalt, samtidigt som springkarriären har varit kantad av en svår skada.

Många skulle väl hävda att mental löpning inte räknas på riktigt, att det helt enkelt inte är egentlig löpning – att det inte är en tillräckligt konkret träningsform. Utan att börja propagera för hokuspokus och new age och kristaller och handpåläggningar och annat hittepå så vill jag nog ändå hävda att jag springer mycket bra inuti mitt huvud och min form är utomordentlig.

Men det är inte socialt accepterat i denna ytliga värld att bara springa på insidan – många har glömt bort att det faktiskt är insidan som räknas. Det kommer jag ändra på med en mental revolution. Ni märker när den kommer.

Just förbereder jag min fysiska löpning genom att lyssna på Tour de France med Kraftwerk. Och ja, jag vet att låten handlar om cykling så det behöver inte nån jävla smartskalle reta upp sig på. Men jag ser ändå vissa likheter mellan cykling och löpning som jag just nu inte orkar gå in på. Jag orkar väl för fan inte redovisa allt hela tiden, nej, det behöver jag faktiskt inte och det får ni faktiskt finna er i.

Nu ska jag mentalt ta på mig fräsiga springkläder och ta en runda i spåret och bli smärt och tjusig och bli älskad av alla i hela världen (glöm det där med insidan, den räknas tyvärr inte i verkligheten). 

För övrigt revs Valentinfirandet av smidigt:
– ÄR DU MIN KVINNA?
– Ja.
– Bra.
Och sen behövde vi inte krångla så mycket mer med det. 

Hej jävla då.