Run like a thief

När Gud skapade Adam och Eva och världen så var allt frid och fröjd. De lunkade stillsamt omkring i den där lustiga gården och tog det lugnt, käkade nötter och bär och kanske slaktade ett litet djur när den andan föll på. Sedan lyckades fruntimret med sitt oförstånd få de lyckliga tu utslängda från gården och lugnet var slut.
Människan lunkade inte längre – människan sprang.

Och så där har det fortsatt, det är ett jävla springande. Hit och dit och kors och tvärs. Vissa springer planlöst i cirklar också, de har oftast fått en boll väldigt hårt i huvudet i barndomen.

Barndom.
Ungdom.
Ålderdom.

Allt är en enda stor jävla dom. Mellan 18 och 65 får man passa på och vara odömd. Hej och på, passa på passa på.

Men nu var det löpning.

Barn springer överallt. Till och från skolan, de två meterna från köksbordet till frysen när det vankas glass. Överallt. Så fort navelsträngen klipps på BB eller i taxin eller på hallgolvet så börjar barnet springa. Det är arvet som härstammar från flykten ur lustgården. Rädslan över att inte få ta det lugnt, inte ens få koppla av när det ska skitas. Man måste springa.

Själv sprang jag som barn in i ett elstängsel. Sedan slutade jag springa, om jag inte jagade en boll eller blev jagad av en boll. Men så är det, det efterblivna okynnesspringandet till allt försvinner när man växer till sig lite. Kanske är det i takt med att spontaniteten försvinner. Kanske inte.

Men sen blir alla vuxna och domen från tonåren försvinner och då ska det spingas igen. Jag läste om att människor bloggar om sina löprundor och sedan träffas de och springer ihop. Det är ungefär lika konstigt som att träffa folk från Internet i andra sammanhang och det är nästan bara sinnesslöa typer som gör sånt. De träffas och dricker kaffe, eller nuppar, eller virkar. Och så springer de tydligen ihop. Så är det.

Det jag vill ha sagt är att jag ska ut och springa. Idag tänkte jag att det skulle ske. På idrottsmässigt sätt har jag redan tänkt ut löprundan, så gör stjärnorna – de bygger upp mentala bilder av vad som kommer hända. För att förbereda sig på uppgiften. Det går mycket bättre då resonerar idrottarna, och är sånt de lärt sig genom att ha läger på Kanarieöarna.

Jag kommer spurta ut genom porten för att undvika att få den där istappen på uppskattningsvis 300 kg som hänger från stuprännan i nacken. Sedan kommer jag ta åt vänster och jogga mot vattnet i ganska lugnt tempo för att värma upp. Sedan maxar jag i 40 minuter, det är jag kapabel till. Efter det blir det intervaller och jag ser just nu inuti mitt huvud bilder på hur jag ser ut som Stallone i Rocky IV när han tränar i snön. Efter det blir det lugnt joggande hemåt. Jag tänker inte stretcha.

En slö människa skulle säkert tänka att nu när det mentala löppasset är avklarat så behövs inte springturen i realiteten. Men sån är inte jag. Hej då.